Heldagskonferens om svarta fåret i Sveriges naturvård

KRÖNIKA: Artdatabankens konferens Flora- och faunavård hade i år temat “Ett rikare odlingslandskap”. Det blev en dag med många dystra diagram och en ganska stor dos frustration, men också med en hel del förslag på lösningar.

Numera kallas det odlingslandskapet eller jordbrukslandskapet, men det här är inte naturområden som uppstått ur tomma intet de senaste hundra åren. Innan människan odlade och brukade jorden betades marken av stora gräsätare som gynnade en liknande flora och fauna.

Samlingsplats för naturvårdsintresserade
Idag är odlingslandskapet svensk (och internationell) naturvårds svarta får. Det blev tydligt på Artdatabankens konferens Flora- och faunavård 2018, som hade temat “Ett rikare odlingslandskap”. Under två dagar samlades folk från länsstyrelser, naturvårdsföretag, föreningar, naturvårdsverket för att lyssna på föredrag och inte minst för att umgås och skapa kontakter. I samma lokal satt alltså många av landets experter på naturvård och odlingslandskap.

Under dagens föredrag fick vi se den ena kartan och diagrammet efter det andra om hur gräsmarkerna minskat, dagfjärilarna blivit färre, hur skogsbetet och slåttermarkerna nästan försvunnit från Sveriges yta och hur de biologiskt värdefulla miljöerna blir allt färre.

Det blir tydligt i rena siffror. 1927 hade Sverige 526 000 hektar slåttermark och 1,5 miljoner hektar betesmark, varav 752 000 hektar var skogsbete. 2016 återstår 9000 hektar slåttermarker, 450 000 hektar betesmark och enbart 14 000 hektar skogsbete. Lägg till bekämpningsmedel som bevisats slå hårt mot insekter så är det inte konstigt att jordbruksmarkernas flora och fauna inte är vad de har varit och kan behöva vård.

Politiken når inte målet
Ulf Gärdenfors, tf chef för ArtDatabanken, inledde konferensen med att konstatera att miljömålet “Ett rikt odlingslandskap” inte kommer att nås och att trenden är negativ, trots att mer natur skyddas av den nuvarande regeringen än som skett på länge.
– Ungefär hälften av Sveriges rödlistade arter kan påträffas i odlingslandskap. En tredjedel är beroende av dem, förklarade han.

LÄS ÄVEN: • Insekter har minskat med över 75% på 27 år – en ekologisk världskatastrof

Den omtalade tyska studien om att insekter minskat med 75 procent har verkligen fått ett stort genomslag och var något av en röd tråd genom dagens föreläsningar. Den studien är dock långt ifrån ensam om att peka på allvaret i situationen. Lars Pettersson, forskare vid Lunds universitet och koordinator för Svensk Dagfjärilsövervakning berättade att även en Nederländsk studie på dagfjärilar visar liknande oroväckande utveckling och ett liknande resultat presenterades för 17 av Europas gräsmarksfjärilar. 

LÄS ÄVEN: • Även godkända utsläpp får 80 procent av dagsländor att dö

Fel väder ett år kan slå hårt mot vildbi
Niklas Johansson på Artdatabankens föredrag hade rubriken “En liten larmrapport – om hotade vildbin“. Av Sveriges ungefär 300 arter vildbin är 1 av 3 rödlistade. 95 procent av dem är knutna till öppna, blomrika och torra marker. 13-14 arter har redan dött ut och allt fler är hotade. Niklas Johansson tog också upp att utrotningen kan gå fort. Det kan räcka med en torr och kall sommar och en hård vinter så skulle vart femte vildbi ligga i riskzonen för nationell utrotning, delvis på grund av de få lämpliga miljöerna som återstår.

LÄS ÄVEN: • Dramatisk försämring för stenskvättor – verkar inte hitta tillräckligt med insekter

En förutsättning för att dessa marker ska locka insekter är att de betas. Emilia Astrenius Widerström, djurskötare och ordförande i LRF Ungdomen, menade att det är svårt att få lönsamhet som bonde i dagsläget och också att det är svårt att “ta betalt för våra mervärden”, som hon uttryckte det. Ett annat bekymmer är att en tredjedel av lantbrukarna är över 65 år och därmed kanske borde gått i pension redan och att det är få yngre som vill ta över.

Förslag på lösningar
Men en konferens om flora- och faunavård var såklart inte utan förslag på lösningar. Både Niklas Johansson och Lars Pettersson påtalade att ansträngningar för att gynna odlingsmarker har visat sig ge snabb effekt. Vi fick också lära oss att det till exempel är billigare att använda sig av fjärilsanpassade väggrenar än dagens hårdklippta gräsmattor. Det är inga små ytor som skulle kunna bli lämpliga livsmiljöer – 100 000 outnyttjade hektar mark finns vid vägar, flygplatser och järnvägar. Ytterligare insatser kan göras vid exempelvis kraftledningsgator (300 000 hektar) och militära skjutfält (150 000 hektar).

LÄS ÄVEN: • Blir det allt färre insekter i världen? I sådana fall – varför?

Över en halv miljon hektar skulle alltså kunna göras om till livsmiljöer för pollinerare och dagfjärilar. Då skulle vi plötsligt inte behöva skämmas så mycket för 1927 års siffror.

Från Jordbruksverkets sida talades det om höjda ersättningar till skötsel av betesmarker, samt mer ekologisk produktion och nya miljöersättningar till slättbygden för att öka den nödvändiga variationen i landskapet.

Stefan Berggren, departementsråd, vid Miljö- och energidepartementet tog upp att en möjlig lösning är att ge ersättning för ekosystemskötare. Det vill säga att ge betalt för att bevara den biologiska mångfalden och därmed även gynna en lång rad ekosystemtjänster.

Vilda gräsätare var inte intressant
Tanken att låta naturen ta hand om delar av problemet på egen hand genom att återintroducera exempelvis visenter gavs inte mycket uppmärksamhet och viftades märkligt lättvindigt bort med att det kan leda till ökade bilolyckor.

Fortfarande för mycket samtal och för lite verkstad
Flera personer höjde också röster om att det är märkligt att det fortfarande, år 2018, mest bara diskuteras om problemen. Det är inte direkt några nyheter att odlingslandskapet inte är speciellt rikt längre. Det har forskare och fågelskådare vetat om länge. Ändå händer inte mycket mer än att det presenteras ännu fler förslag på lösningar.
– Vi vet att det är allvarligt och vad vi ska göra. Det är bara inte prioriterat, säger Niklas Johansson på Artdatabanken.

Fortsätter utvecklingen så här kommer vårarna bli allt tystare och naturen allt fattigare. Eller som Tina-Marie Qwiberg, filmskapare, som ligger bakom den skrämmande jordbruksdokumentären “Sista skörden”, uttrycker det i konferensens sista del:
– När naturen tystnar, då hör man sitt samvete.

Det är hög tid att fråga oss vad vi vill lyssna på i framtiden.