Krönika: Fimpjoxaren – meståg och hatkärlek

Dimma ligger låg och tät över ängen. Det är februarimorgon, gryningen tvekar lite men lyfter sig sömnigt över horisonten. I det svaga morgonljuset, inför min grumliga blick, möts jag på terrassen av fimpkaos. Någon har under natten joxat runt i askkoppen och spritt ciggstumpar över hela bordet…

Jag har fågelsnamnsdyslexi. Uppskattar fåglar, av alla olika slag och deras aktivitet, sång och särart. Men jag har svårt lära mig vad de heter. Namnen verkar inte passa dem. Det finns en hel del undantag, men så lyder den generella regeln av denna min högst selektiva minnesbrist.

När jag var liten började det med näktergalen. Min övertygelse var den att det var en liten fågel som var galen i nektar och därför sjöng sin hjärtskärande visa i skymningen. De vuxna kring mig fann detta högst underhållande, de skrattade och gottade sig i anekdoten “Josefin och Näktergalningen”. Jag var inte och kanske var de inte heller medvetna om att näkter kommer ur forngermanska nahkt med betydelsen natt, vilket gett ursprung till engelskans night. Samma ordmodell som gjort knekt till knight. Näktergal betyder helt enkelt nattsångare – Nightingale – den som gal om natten. Det latinska namnet Luscinia kan översättas som den som sjunger på natten – eller den blinde sångaren. 

Och så talgoxarna då. Jag bor i ett hem som består av fönster – eller fönstrar som man säger på min dialekt – och när våren kommer och man vädrar ur så släpps förutom frisk luft de unga talgoxarna utan undantag in. De är nyfikna som inga andra fåglar, de verkar vilja testa allt, prova på allt, flyga överallt. Orädda dundrar de in genom öppna fönster, klonkar in i stängda fönster och en stor del av min tid går åt till att hjälpa dem ut. Ibland har de klonkat för hårt och sitter huttrande i ett hörn, omskakade och snurriga i bollen. Jag förstår dem, jag är också en sån där som måste utforska även om resultatet blir hjärnskakning. 


Har under en period jobbat med att dra ned på en livslång kedjerökning, vilket gett resultatet att jag har stenkoll på hur många fimpar jag producerar på dagsbasis. Det har också talgoxarna. Förutom att riva sönder kartonger och mjölkförpackningar, plocka ut stoppningen ur kuddar så har de för vana att joxa runt i askkoppen. Envisheten är fascinerande, eller om man ska kalla det envetenhet. Dagens fimpar är lika intressanta som gårdagens, även fast man kan tycka att de äckliga brända stumparna borde vara utforskade efter en omgång. Men nej! Inte för fimpjoxaren! Varje fimp är en ny fimp och den bör lyftas ut ur askkoppen och läggas på bordet, i en talgoxes sorts ordning. 

Deras namn har sitt ursprung i just den där envetna förmågan att grundligt gå till botten med saker och ting. På vintern, efter slakt eller jakt, hängde man ut djurhudarna på tork. Den första uppgiften blev dessa fåglars; att rensa hudarna från de sista resterna av talg. Ett ömsesidigt förhållande uppstod och gav dem namnet – talgens lilla oxe. Dialektala varianter är exempelvis att den på samiska kallas fettfågel, och i Jämtland köttmes.

Den vackra nötskrikan tycker jag lämpligen kan kallas för sitt alternativa skånska namn skogsskata och stjärtmesen har jag i min egen fågelvärld döpt om till spökmes. Den är så skinande vit, nästan genomskinlig och overklig mot lika vit snö i bakgrunden. Läsaren kan kanske själv gissa sig till vilken liten snabb fågel, vars namn jag inte kan lära mig, jag kommit att kalla trädgrävling**.

Joxa låter som relativt modern söderslang, men verbet finns nedskrivet sedan slutet av 1600-talet med betydelsen att bråka, jobba, röra ihop eller ha knep för sig. Den energiska talgoxen har en ledande roll i de gängbildningar som uppstår bland småfåglar. Mestågen – eller en fågelvåg direkt översatt från engelskan – har ofta en art som är instigator och ledare, en sorts gangsterboss som sticker ut näbben för de andra och säkrar hela tågets överlevnad. 

Meståg upptår endast under de förhållanden då det är skralt med mat och är ett symbiotiskt beteende. Strategin kan till synes handla endast om safety in numbers men det är bara en av fördelarna, meståget är också ett delande av kunskap och ett sätt för en art att nyttja en annans spetskompetens. En art i tåget söker, en spejar efter rovfåglar, en annan bara råkar vara i närheten och bidrar med sitt antal. Den här typen av samarbete ses annars inom flockar av samma art, hos späckhuggare och vargar till exempel. Den framfusiga och intelligenta talgoxen är ofta den som drar ihop och håller igång mestågen under den kärva vintern.

Vänskap över artgränserna kan vi också se hos de udda jaktkompisarna prärievarg och grävling när de samarbetar för att fånga jordekorrar. Grävlingen gräver och prärievargen fångar, de hjälps åt och de har setts vila tillsammans efteråt. Genom att kombinera sina taktiker överkommer de sina individuella svagheter.

Det är någon sorts hatkärlek jag känner för talgoxen. Tröttnar på att rädda den ur knipor och plocka upp skräp, fimpar och ludd efter den. Men aldrig på hur orädd och stark den är och hur levnadsglatt den utforskar. Att den drar runt i gäng tillsammans med andra småfåglar hela vintern lång – vilket ger både den och blåmesarna, spökmesarna och trädgrävlingarna en större chans att klara sig till våren – gör att jag förlåter den alla dess fimpjoxande synder.


**nötväcka