Barfota i november

Träden är nästan nakna nu men ingenting annat känns som rätt årstid. Stigen är täckt av eldfärgade löv. Mossan står grön i skarp kontrast, det doftar mull, gran och ljung. En vecka av november har passerat, men årstiden är ambivalent, hösten är varm. Vintern borde ha gjort sitt frasiga intåg, färgat nätterna med frost…

Dygnstemperaturen har knappt gått under den gräns som gör att sommar räknas som höst, än mindre att höst börjar övergå i vinter. Klockorna har vi ställt om, så att mörkret lägger sig som en tung matta över ögonen redan innan arbetsdagen är slut. Men naturen har inte ställt om sig. Årstiderna skiftar inte, de förskjuts.

Blir plötsligt provocerad av all denna ljumhet under en promenad i skogen. Rycker av mig ena kängan och strumpan; sätter ned min nakna fot på stigen, i en förväntan att det ska kännas stickigt eller äckligt – att det ska vara främmande. Tvärtemot blir min överraskade fotsula mött av mjuk förmultning och en helt välkomnande känsla.

Så skjuter vi vintern framför oss, vilket gör de annars hårda månaderna i början av året ännu svårare att hantera. Vi skjuter den framför oss som Sisyfus, med mycket möda i uppförsbacken som är de mörka månaderna – ser den sedan rulla ned framför oss in i en vår som är kortare och kortare för vart år som går.

Hösten är en mycket lång transportsträcka innan den fryser till en kort, mörk vinter. Vintern blir sommar, där våren bara är först lera och knopparna sen plötsligt brister ut i försommar.

Tänker på julen, eller mer specifikt på min barndoms vintrar. Den gnistrade och frasande, när glasflaskorna med julmust var frusna i sina backar utanför porten, fingrarna stela trots tjocka vantar, kinderna brinnande varma. Vi åkte spark och byggde snölyktor, grävde grottor och gångar i drivorna som små glada mullvadar i overall. Våra andedräkter syntes. Kan nu inte längre minnas sist det var snö på julafton. Bara gråkallt regn och lite snömodd.

Som lövträd behöver vi årstiderna som en inre kompass. Vi behöver vissna lite mellan varven – fälla våra gamla drömmar, låta allt vila och ligga på is, smälta och gå i knopp, blomma och ge frukt. Det är den naturliga rytmen som det nya klimatet rubbar för oss alla, både djur och växter.

Tar av mig den andra skon och strumpan också. Känslan är nästan rebellisk. Fylls av nån sorts eufori där under granarna. Skrattar rakt ut som ett barn åt den förlängda hösten som inte vill bli vinter. Som farbrorn som inte vill bli stor. Och går glatt barfota genom skogen i mitten av november – låter insikten om den förvirrade rytmen stiga upp genom fötterna som sav – med kängorna över axeln. Kanske behöver vi möta en tokig värld och tid med mer stolligheter? Inte bara i skogen – även i staden, även i vardagens ljumma mellanrum…