Naturupplevelsen: Spännande och känslosam natt i björngömsle

Vi spenderade en natt i ett björngömsle i mitten av juni. Det blev en spännande, upplevelserik och känslomässig tur.

LÄS ÄVEN: • Vår avdelning om naturturism från hela Sverige.

Det är mitten av juni 2016 och jag har bokat en natt i ett björngömsle i närheten av Kungsberget i Gästrikland. Gömslet sköts av Sara Wennerqvist, som driver företaget Wild Nordic sedan några år tillbaka, men hon har lång erfarenhet av naturturism och har jobbat i branschen i 20 års tid.

Sara Wennerqvist inledde sin naturturismkarriär i Norge på späckhuggarsafari 1996 och det uppstår en tydlig parallell mellan åren i Norge och sommaren 2016 inför mitt besök.

Tiden i Norge var väldigt framgångsrik. Späckhuggarna var lätta att få syn på och under 90-95 procent av turerna kom gästerna tillbaka till hamn glädjerusiga av att ha fått se de vackra valarna från båten. Succén pågick i många år och Sara trivdes verkligen med sitt jobb. 

Men sedan hände något. En misslyckad tur blev två misslyckade turer i rad och oron började sprida sig bland guiderna. Det hade plötsligt börjat bli svårare att hitta späckhuggare. Från att så gott som varenda tur var lyckosam började en allt högre andel komma tillbaka utan att ha sett några späckhuggare. Under bara ett par säsonger sjönk observationerna från 90 procent till runt 50 procent. Det blev allt svårare för personalen att hålla humöret uppe när varannan grupp blev besvikna och Sara mådde riktigt dåligt av att inte kunna leverera den upplevelse som kunderna önskade. 

Det visade sig att späckhuggarna helt enkelt hade flyttat sig till ett annat område där det fanns gott om föda. Flera år efter att Sara slutade sitt säsongsjobb är späckhuggarsafari återigen väldigt framgångsrikt i Norge, men upplevelsen av hur nyckfull naturturism kan vara har dröjt sig kvar hos henne. Känslan med besvikna kunder och ett tvivel på den egna verksamheten vill hon helst slippa återuppleva, även om det självklart alltid kommer vara nätter när björnarna inte vill visa sig. Sådan är naturen.

Det är med den här bakgrunden som det nu finns en oro hos Sara Wennerqvist. Efter att i flera år byggt upp ett kontaktnät, ordnat med med ”fler tillstånd än jag någonsin kommer behöva”, hittat bra leverantörer av mat (just nu äter björnarna enbart ekologiskt kött och vilt), pusslat ihop vardagen så att den fungerar och dessutom ha så gott som daglig tillsyn av gömslet har årets säsong varit en succé.

7 av 10 nätter har det setts björn från gömslet och då ska man tänka på att björngömslen ställer lite krav på gästerna. Det gäller att vara vaken i gryning och skymning och det gäller också att vara uppmärksam. Sitter du med din mobil i en kvart utan att titta ut så kan du ha missat din enda chans under sittningen att få se en björn. Samma risk finns om du väsnas för mycket eller naturligtvis om du sover för många timmar under natten. Det kan med andra ord ha varit björn även vid många av de andra tillfällena, men att gästerna helt enkelt inte sett det.

Men den senaste natten sågs det ingen björn och Sara berättar att hon då direkt känner en viss oro att något hänt som skulle få henne att återuppleva den sista, deprimerande späckhuggarsäsongen i Norge och dessutom riskera att rasera hennes välfungerande björngömsleturism i Gästrikland. Hon vet naturligtvis bättre än de flesta att naturen är nyckfull, men varken känslor eller naturen är så lätta att styra.

Jag anländer till Sara Wennerqvists mysiga hus i samhället Järbo och får tid att göra ett vildmarkstest där det gäller att känna igen spår och spillning från olika djur och fåglar i skogen. Dessutom hinner jag njuta av Saras vackra bilder som dels visar naturen i Gästrikland, men också en del pampiga bilder från åren i Norge.

Efter en genomgång av upplägget packar vi med oss våra matsäckar och gör oss redo för en natt i gömslet. Efter en kort biltur och några hundra meters promenad är vi framme vid kojan. På den korta turen hann vi uppleva två makaonfjärilar som flög längs vägrenen och en lärkfalk som satt snyggt  och poserade i skogen.

Kojan som vi spenderade natten i ligger på en liten kulle med bra utsikt åt tre väderstreck. Sara berättar att björnarna så gott som alltid kommer från ungefär samma håll och antingen ses komma lufsande över den lilla myren eller kommer fram i ”björngatan” som går mellan tallarna och stenbumlingarna. I den tredje riktningen kan vi under eftermiddagen och kvällen njuta av ett par svartvita flugsnappares ivriga matande av sina ungar.

Vi har bestämt oss för att inte missa någon eventuell björn under natten och gjort upp en plan. Vi sover i skift under kvällen och morgonen och sover båda två enbart när det är för mörkt för att se något. Sara tar första tuppluren och jag sätter mig tillrätta med full uppmärksamhet på gluggarna och med kameran och kikaren redo.

Traktens korpar håller mig sällskap med sina olika läten, en rödhake har konsert i skymningen och det uppspikade köttet på träden får besök av gråspett, större hackspett och nötskrika. Men ingen björn. Jag börjar få svårt att hålla mig vaken efter en lång dag och när Sara vaknar blir det min tur att slumra till.

Jag vaknar av att slutaren på hennes kamera knäpper till. “En grävling” viskar hon som svar på min fråga om björnen är här. Jag får bråttom upp ur sängen och bort till kameran där jag under några minuter får njuta av att se hur den vackra grävlingen rycker och sliter i ett köttstycke innan den försvinner lika snabbt som den anlände. En stark upplevelse för mig. Jag minns inte när jag såg en vild levande grävling senast.

Resten av natten och gryningen fortlöper relativt händelselöst. Vi har trevliga viskande samtal och får se och höra naturen vakna till liv i skogen, men några björnar vill inte visa sig den här natten.

På morgonkvisten när vi lämnar gömslet försäkrar jag Sara om att jag haft en fin upplevelse ändå. Grävling, gråspett, makaonfjärilar och en lärkfalk under samma dygn är verkligen inte illa. Jag får en känsla av att Sara inte kan släppa oron över att det nu är två dagar i rad som det inte setts björnar. Hade vi missat dem under de få mörka timmarna när båda sov? Hade gästerna innan oss varit ouppmärksamma? Eller har något hänt som gjort att björnarna nu väljer ett annat område? Vi diskuterar detta och nattens händelser vid frukosten i Saras hus innan jag ger mig iväg norrut, mot en lyckad fjälltur (se film här).

Några dagar senare hör Sara av sig:

– Natten efter att du och jag satt i gömslet kom två björnar på morgonkvisten och stannade i 15-20 minuter. Gästerna från Holland såg även två grävlingar samtidigt, plus en räv och ett rådjur. Nästa natt fick gästerna från Belgien se två björnar kl 20.45. De kom och gick under en timmes tid. Klockan 5 på morgonen kom en tredje björn! De såg även räv och en obestämd uggla.

Därefter har sommaren fortsatt gå väldigt bra. I slutet av juni och början på juli sågs exempelvis björnar åtta nätter i rad från gömslet.

Sara kan med andra ord slappna av. Naturen fortsätter vara nyckfull som den ska vara, men hennes gömsle fortsätter att vara framgångsrikt för de allra flesta gästerna. Själv får jag fortsätta drömma om att få se en björn i det vilda. Kanske nästa sommar?

Hitta aktiviteter och arrangörer i Natursidans avdelning för naturturism