Forskare vid universiteten i Lund och Oxford har kommit fram till att fåglar som får hjälp med att ta hand om sina ungar lever längre.
Att få många ungar brukar medföra en kortare livslängd i djurens värld. Men vissa fågelarter lever i grupper som hjälps åt att ta hand om ungarna och hos dessa arter tenderar föräldrar att leva längre, tack vare sina “hjälpare”. Föräldrarna kan fokusera på att reproducera sig igen istället för att ägna så mycket tid åt sin avkomma.
– Man kan säga att de biologiska föräldrarna inte bryr sig om sina egna ungar. Istället får hjälparna ansvara för föräldraskapets mödor, skaffa mat, skydda ungarna och annat arbete som brukar förknippas med att vara förälder, säger Philip Downing vid Lunds universitet.
Tillsammans med lundakollegan Charlie Cornwallis och Ashleigh Griffin från Oxford University gick Philip Downing igenom 9000 studier och fokuserade på 23 fågelarter där vissa föräldrar får hjälp med sina ungar, medan andra föräldrar måste ta hand som sina ungar på egen hand. En av dessa arter är stjärtmesen, som finns i Sverige
– Det är inom dessa 23 arter som vi noterar tydliga skillnader i livslängden. Föräldrapar som får hjälp med ungarna lever i genomsnitt ett till två år längre än par som tvingas sköta allt själva. Det låter kanske inte som speciellt lång tid för en människa, men det är länge för en fågel, säger Charlie Cornwallis.
Stjärtmesar kan bli upp till sex år gamla.
Smarta matare
Tidigare studier har visat att stjärtmesar är framgångsrika föräldrar på grund av ett knep vid matningen. Båda föräldrarna försöker återvända med mat till boet ungefär samtidigt. På så sätt syns vuxna fåglar mer sällan vid boet än om båda två hade kommit vid slumpmässiga tidpunkter. Det innebär att vissa rovdjur får svårare att hitta ungarna eftersom föräldrarna ofta råkar avslöja var de har sina ungar. Dessutom kan föräldrarna turas om att hålla vakt åt varandra under matningen.
Läs även:
Källor: Lunds universitet och Philosophical transactions of the Royal Society