En ny studie har gått igenom de svenska skogarna i norra landet. Stora, sammanhållande skogar finns knappt kvar i Sverige. Det är bara närmst fjällkedjan som det går att hitta skogsområden som inte är upphackade. Dessa fjällnära skogar är därför unika och väldigt värdefulla.
Jon Andersson är en av forskarna bakom studien. Han är utbildad biolog och har bland annat forskat om hur insekter påverkas av död ved på kalhyggen och han har även jobbat i flera år som naturvärdesinventerare. I den nya studien undersöks skogslandskapet i norra Sverige de senaste 60-70 åren.
Vad har hänt i de svenska skogarna under den här perioden?
– Vi har gått från ett kontinuerligt skogsbruk där enskilda träd avverkas till att från och med i slutet av 50-talet helt ägna oss åt kalavverkning, berättar Jon Andersson.
Han har tillsammans med flera andra forskare granskat hur stora och sammanhängande skogar som inte tidigare kalavverkats är. Resultatet är till viss del positivt, men framför allt dystert. Det är i de fjällnära skogarna som det ser ljusast ut.
– Här finns stora sammanhängande områden med gammal skog som bara är påverkat av blädning*. Många sammanhängande områden är 10 000 hektar stora och mycket av detta är redan skyddat. Men det är till viss del en missuppfattning att det mesta av den fjällnära skogen redan är skyddad. Stora delar av de skyddade områdena är fjällbjörkskog, fjällhedar och vatten. Det beror delvis på att det är dyrare att skydda skog. I dalgångarna har många privata skogsägare avverkat sina skogar.
De gamla fjällnära skogarna i Sverige är unika, även sett ur ett internationellt perspektiv. De utgör det enda kvarvarande vildmarkslandskapen i EU, på grund av sin storlek. Inget annat land i unionen har så stora skogsområden som är nästintill opåverkade av människor.
– De fjällnära skogarna är otroligt viktiga för spridning av arter och för skogsekosystemet som helhet. De är helt unika i världen och det måste vi ta tillvara på, säger Jon Andersson.
På andra håll i Sverige ser det inte lika bra ut.
– Längre söderut längs fjällkedjan är kontinuiteten sämre och det finns inga fungerande korridorer med gammal skog när man rör sig från fjällskogarna i väster och vidare genom inland och kust. Det är bara fragment som återstår och det ser inte alls bra ut i dessa landskap om man jämför med de fjällnära skogarna.
Vad får det för konsekvenser att skogslandskapet är så upphackat?
– Om arter behöver sprida på sig eller vandra av någon anledning, till exempel på grund av klimatförändringar, så får de svårt att göra det. Det gäller inte minst kräsna arter i gammal skog. Om det är flera kilometer eller mil mellan fragmenten så är det väldigt många arter som får problem att sprida sig. Det uppstår en spridningsproblematik och arter kan upphöra att existera i de små isolerade fragmenten. Avståndet mellan livsmiljöer kan på sikt bli ett mycket stort problem.
I södra Sverige finns det flera mindre områden med äldre skog, som till exempel Tyresta nationalpark. Hur skulle arterna i dessa små områden kunna påverkas?
– Risken är överhängande för att det värms upp så mycket att till exempel bränder blir mer frekventa. Då ändras skogsmiljöerna och när det inte finns samma kvaliteter i det omgivande landskapet så att till exempel specialiserade vedsvampar och insekter kan ta sig någonstans så kommer de på sikt dö ut.
Trots att skogslandskapet som ekologiskt fungerande enhet till stor del upphört existera, på grund av det högintensiva kalhyggesbruket, så är Sverige relativt väl täckt av träd där skogslevande arter i viss mån kan röra sig. Som jämförelse kan man blicka ut över resten av Europa där endast små fläckar av de skogar som täckte kontinenten finns kvar. Skogen har där bytts mot ett jordbrukslandskap där skogsarter inte kan röra sig. Där finns få eller inga skogsfragment kvar för arterna att ta sig till. Dessa små skogsöar är otroligt sårbara i en värld där snabba klimatförändringar helt kan förändra livsbetingelserna på bara några årtionden.
Troligtvis kommer de här förändringarna gå långsamt och innebär att till exempel sumpskogar torkar ut, barrskogar brinner, eller att ek och lönn långsamt sprider sig längre norrut samt andra gradvisa förändringar. Men det kan också gå fort. Det visar inte minst utbrotten av barkborrar som är normalt förekommande i våra skogar, men som kan orsaka stora skador i skogar med samma trädart – än så länge mest gran.
– Yellowstone nationalpark hade stora ytor med contortatall som klarat sig mycket tack vare att en barkborre förr inte klarade de kalla vintrarna som tidigare rådde i området. Men när det blev lite varmare överlevde den plötsligt vintrarna och då gick utvecklingen snabbt. Dessutom kan arten nu på bara ett år slutföra en livscykel istället för tidigare då samma process tog två år. Stora arealer med contortatall knäcktes helt av barkborrarnas framfart. En sådan effekt kan även ske i Sverige. Vi har stora ytor med likåldriga monokulturer** och längre söderut i Europa fortplantar sig barkborrar med fler generationer än vad de hittills gör här.
Felaktigheter i studiens data
Den data som studien baseras på är inte exakt. Jon Andersson berättar att den överskattar de gamla skogarnas utbredning och att verkligheten kan vara betydligt sämre i kust och inland medan den stämmer bättre i fjällnära skogar. Han blev dock positivt överraskad av resultatet för Norrbottens inland där läget tycks vara något bättre än i Västerbottens och Jämtlands inland.
– Vi ser att det finns ganska stora fragment och konnektivitet*** kvar en bit österut i Norrbotten. Jag trodde nog att det såg likadant ut hela vägen upp till finska gränsen.
Är dessa korridorer av äldre skog skyddade?
– Nej, de är i dagsläget till största del oskyddade.
*Blädning = Enbart en liten del av träden avverkas. Avverkningarna sker mer frekvent. Denna hyggesfria metod gynnar den biologiska mångfalden i skogslandskapet.
**Likåldrig monokultur = Samma trädslag som ofta planterats samtidigt. Till exempel ett stort område med granar som alla är lika gamla. Dessa områden har ofta låg biologisk mångfald.
***Konnektivitet = Om ett område har god konnektivitet så innebär det att det finns ett fungerande utbyte i området. Till exempel i form av att arter kan röra sig obehindrat där.
Källa: Springer