Helena Björnström i hennes favoritmiljö – skogen. Foto: Erik Hansson
Helena Björnström är svampexperten som lägger allt mer av sin tid åt att rädda svamparnas livsmiljöer och att försöka utbilda allmänheten i svamparnas fascinerande värld.
Många kanska känner till Helena Björnström som en av administratörerna i den stora Facebook-gruppen Svamp-klapp med nästan 34 000 medlemmar, eller från media eftersom hon relativt ofta förekommer i artiklar om årets svampsäsong eller det ökade svampintresset i Sverige. Hon är kort och gott en expert på svampar, som gärna delar med sig av sin kunskap till andra och så har det alltid varit.
– Jag har ju egentligen guidat folk väldigt länge. I början var det kompisar som följde med ut i skogen och som jag visade olika svampar. Jag har alltid tyckt att det är väldigt kul att lära ut om naturen och förmedla kunskaper, berättar Helena Björnström.
Som barn i de skånska bokskogarna var hon ständigt ute med sin familj för att framför allt leta efter matsvampar. Framåt tonåren ökade även det allmänna artintresset och de flesta svampar blev intressanta. Från släkten på pappas sida ärvde familjen sedan en stuga i Övre Soppero i Kiruna kommun och nu spenderade de även tid i våra nordligaste skogar och lära känna deras svampar.
Efter gymnasiet började Helena engagera sig mer i Skånes Mykologiska Förening och valde sedan att utbilda sig till svampkonsulent på Umeå universitet 2011-2012. Direkt efter avslutad utbildning började hon med kursverksamhet och föreläsningar om matsvampar.
– Det höll jag på med i många år parallellt med att jag i Malmö jobbade både som modell och körde truck. Så man kan säga att jag aldrig riktigt platsat i någon förutbestämd box om hur man ska vara, berättar Helena Björnström.
2016 flyttade hon upp till norra Värmland och gick utbildningen Natur- och faunavård på Klarälvdalens folkhögskola.
I dagsläget jobbar Helena som folkbildare och guide för privatpersoner, föreningar och länsstyrelsen bland annat, men också i Fulufjällets nationalparks naturum och som inventerare för att se vilka arter som ryms i ett visst naturområde.
– För mig passar det utmärkt att kombinera folkbildningsdelen som är väldigt social med att vara ute i naturen och inventera och jobba på egen hand.
Entusiasm som är lätt att förstå
Efter en eftermiddag i skogen med Helena Björnström är det bara att instämma i beskrivningen av henne som folkbildare. Hon är en väldigt bra pedagog och pekar inte bara på svamparna runt omkring sig medan hon rabblar artnamn. Istället berättar hon om deras sammanhang i ekosystemet, ger minnesregler och tips om hur de känns igen och använder sig av pedagogiska knep (jag kommer aldrig glömma att vedticka luktar lussebulle). Hon berättar också vad förekomsten av en viss svamp säger om platsen. Sist, men inte minst, är hennes entusiasm väldigt smittsam. Hon brinner verkligen för svampar och det är lätt att förstå.
Bara med grundläggande kunskap om svampar är det svårt att inte bli fascinerad. Bara en sådan sak som att svamparna lever på så olika sätt. Vissa är nedbrytare som tar hand om och städar bort dött material. Andra svampar är parasiter som lever på olika organismer. Många är dock mykorrhiza-bildande och lever då i symbios med andra växter i skogen och bidrar till att de ska få den näring de behöver med hjälp av ett stort rotnätverk i skogarna.
Det här nätverket under jorden kan vara enormt. Faktum är att världens största organism är en svamp – en mörkfjällig honungsskivling i Nordamerika har beräknats täcka en yta på 600 hektar och väga hundratals ton med sitt välutvecklade mycel. Inte nog med det. Åldern beräknades till minst 2400 år. Här ligger alla andra organismer i lä med sina rekord.
Svampar och Helena hör hemma i skogen
De senaste åren har Helena Björnström insett att hon brinner minst lika mycket för skogen som för svampar.
– Det är jättetrevligt att vara på besök i fina betesmarker, men det är i skogen jag känner att jag hör hemma. Då känns det också naturligt att vilja kämpa för något som man älskar så mycket. Vi måste ju kämpa för att framtida generationer ska få uppleva dessa skogar. Det säger kanske alla som är engagerade i de här frågorna, men det är ju verkligen vad det handlar om, säger Helena Björnström.
Helena Björnström och Sebastian Kirppu inspekterar en gammal fallen fura. Foto: Erik Hansson
Det är också i våra skogar som en majoritet av landets cirka 8000 storsvampar lever. Skogen och svamparna hänger verkligen ihop. Svamparnas stora rotnätverk (mykorrhiza) förser skogarna med näring. Försvinner svamparna försämras förutsättningarna för annat liv markant och med tanke på att 786 storsvampar numera är rödlistade i Sverige (den största gruppen i rödlistan) är situationen värd att belysa.
– Svampar kan hittas på kalhyggen och produktionsskogar också, men det är i sådana fall framför allt svampar som inte har några större krav. Det finns till exempel svampar som kan odlas på en toalettrulle, så förekomsten av svamp säger inte så mycket, det är arternas behov som är intressanta.
I snart två år har Helena Björnström nu jobbat seriöst med svamp och skog.
– Det är för mig en livsstil att vara så engagerad i skog och svamp. Från artkunskap har jag blivit mer och mer involverad i politiska frågor kring skog.
Allt fler får upp sina svampögon
Helena har tydligt märkt av det ökade intresset för matsvampar i landet och att kunskapen om dem sprider sig snabbt, inte minst på grund av sociala medier. Facebook-gruppen Svamp-klapp har till exempel på bara några år ökat från 6000 till nästan 34 000 medlemmar.
– Men även inom naturvård ökar intresset för svampar. Inte minst eftersom de är bra signalarter, som berättar mycket om naturen. De kurser vi anordnat har snabbt blivit fullbokade. Att kunna arter är kul, men att förstå sambandet mellan arter gör det ännu mer intressant.
Det är också en av anledningarna till att Helena Björnström tycker att vi istället för att säga “flora och fauna”, ska börja säga “funga, flora och fauna”. Det vill säga svampriket, växtriket och djurriket.
– Svamparna har i vetenskapen alltid hamnat lite efter. Man har mycket kunskap om fåglar, kärlväxter och annat, men svampriket finns det fortfarande mycket kvar att upptäcka. Även inom naturvård pratar man nästan uteslutande om Flora och fauna och sällan om funga. Det tycker jag är väldigt konstigt. Fungan är trots allt roten till väldigt mycket liv som finns på planeten.
Helena försöker nu sätta svampen mer i centrum och nå ut med information om svamparnas stora vikt för våra ekosystem.
– Riket fungi förtjänar sin plats både inom grundläggande naturkunskap och inom naturvård, avslutar hon.
Framöver kommer Helena Björnström ha flera kurser om svampar och naturvård.
