Stark granskning av skogsindustrin i ny bok

Att allt inte står rätt till i skogsindustrin har framkommit i åtskilliga rapporter, upprop och artiklar genom åren. Trots det har intresset från de stora granskande redaktionerna varit svalt för ämnet. Men 2021 hände något.

SVT:s Vetenskapsredaktion sände den välgjorda granskningen “Slaget om skogen” och framför allt började Dagens Nyheter skriva om hur Sverige sköter sina skogar. Granskningen gjordes av journalisten Lisa Röstlund.

Hur kom du på att du skulle skriva om detta?
– Det var först bara tänkt som ett reportage om att 29 samebyar gick ihop och protesterade mot Sveaskogs avverkningar i Norrbotten. De berättade att bolaget förstör deras möjligheter att leva som renskötare. I samma veva kontaktades redaktionen av en naturturismarrangör som sa att vi måste komma upp och se med egna ögon hur han inte längre har någon skog kvar att visa besökarna. Det är bara “kalhyggen och plantager kvar”, berättade han.

Direkt efter publiceringen av de första artiklarna hörde många av sig till henne. Personer inom myndigheter, departement och forskare hade alla saker att berätta eller tips på vad som borde granskas. Många ville att hon skulle komma och se hur det ser ut på riktigt i skogarna med mil efter mil av kalhyggen och trädplantager. Andra uppmärksammade henne på oegentligheter inom Skogsstyrelsen, SLU:s skogsprogram Future Forests och skogsbrukscertifieringen FSC.

– Det fanns uppenbarligen ett stort uppdämt behov av granskning. Jag hade på kort tid hur många uppslag som helst.

Hade inte förstått omfattningen

Lisa Röstlund berättar att hon, som är naturintresserad och uppväxt nära skogen utanför Gävle och förvisso sett kalhyggen breda ut sig när hon rest i landet, fortfarande inte förstått magnituden av det som pågår och hur snabbt det gått. En talande detalj som hon minns särskilt är att 70 procent av den skogsmark där marklav kan växa har försvunnit sedan 1970. En detalj i den stora granskningen, men som är förödande för rennäringen och den biologiska mångfalden.

– Alla jag talat med har vittnat om samma sak: På bara några årtionden har skogslandskapet förändrats i grunden.

Sedan dess har Lisa Röstlund skrivit en lång rad artiklar om den svenska skogen. Hon har intervjuat samer, mängder av forskare, biologer, politiker och företrädare för skogsindustrin och artiklarna fick konsekvenser både för skogsindustrin och för Lisa Röstlund själv. Hon har tidigare granskat högerextrema grupper, barnpornografibrott, ryska hamnaffärer och hedersförtryck och är van vid att möta motstånd, men hon berättar att granskningen av svensk skogsindustri var något helt nytt.

– Jag har aldrig varit med om något liknande – ett drev orkestrerat av en bransch som har både ledande forskares och politikers öra. De har haft en otroligt hård ton i sin retorik – utan att ha kunnat peka på några faktafel.

Kritiker attackeras

Det beställdes till och med en “granskning” av henne för 80 000 kronor, finansierad av Svenskt näringsliv och Timbro, som tyckte att hennes artiklar var alltför kritiska mot det rådande skogsbruket. Även skogsreportern Pierre Kjelin berättar för Journalisten att han utsatts för en liknande behandling efter sina granskningar. Och det är betydligt fler än så som utsatts. När Lisa Röstlund nyligen besökte Grävseminariet i Luleå, för grävande journalister från hela landet, så var det många som vittnade om samma sak.

– När journalister ställt kritiska frågor till gruvnäringen och skogsindustrin har de blivit otroligt hårt motarbetade och stämplade som aktivister. Det är ännu svårare för lokalreportrar att stå emot något sådant eftersom det kan vara känsligt för en lokaltidning att stöta sig med lokala näringar och de är också beroende av ortens välvilja. Men det visade sig att det är ett utbrett fenomen och att det inte bara är jag som drabbats.

Vad tror du att det beror på att reaktionerna varit så högljudda?
– Det finns nog flera anledningar, men det har alltid varit ganska öppet med kopplingarna mellan forskningen och skogsnäringen. Det ses som självklart och de kan inte se det som ett problem. Det är inte ens något avslöjande jag kom med. Det sker öppet och det är så det alltid varit. Nu fick de plötsligt kritik för något som de tagit för självklart.

Vad ser du för likheter och skillnader mellan att granska vården och skolan, som du gjort tidigare, jämfört med skogsindustrin?
– Likheten är att jag använt samma journalistiska metoder. Jag tar upp problem, som intressekonflikter, inom området och lyfter dem och låter båda sidor komma till tals. Det är en kritisk granskning av befintligt system. Den stora skillnaden är att i det här fallet var det en bred motvilja mot själva granskningen i sig. Det har jag aldrig varit med om. Att ens ställa kritiska frågor om det rådande avverkningssättet i Sverige och om hur vi sköter våra skogar – då stämplas man som aktivist. Det synsättet har fått visst stöd även bland politiker och det är något helt nytt. Det känns helt befängt.

Dina granskningar har bemötts av skogsindustrins lobbyister, pr-konsulter, Svenskt näringsliv och vissa forskare – har de fått dig att ändra uppfattning om läget i den svenska skogen?
– Nej. Skogsbruket är en stor fråga och det är klart att trä är att föredra framför cement och stål och det finns exempel på biobränslen som är fördelaktiga jämfört med fossila alternativ. Vi kommer behöva produkter från skogen och det är för de flesta också självklart att vi ska fortsätta bruka skogen, men det är sättet som det görs på som man behöver diskutera. Merparten av arealen kalhuggs trots allt man vet om hur skadligt det är för den biologiska mångfalden och trots att man vet att kontinuitetsbruk kan vara bättre för både ekonomin för den enskilde skogsägaren på sikt och för kolinbindningen – under den korta tid vi har på oss att klara att hålla uppvärmningen under 1,5 grader. Men det finns en stor motvilja att diskutera det från etablissemangets och industrins håll.

Har de här påhoppen påverkat dig?
– Ja, det har de. Jag har under vissa stunder tvivlat på mig själv när drevet varit stort. När LRF:s naturvårdsexpert, vissa näringsprofiler och forskare försöker stämpla mig som en aktivist har jag ställt mig den frågan själv. “Är jag en aktivist? Är det här något annat än journalistik?”. Men jag kom fram till att det här är en journalistisk granskning enligt mall 1A. Jag har granskat givna konflikter på samma sätt som man gör i alla sammanhang och jag har funderat över den kritik jag fått, men jag tycker inte den har varit relevant.

Trots drevet mot dig har du valt att skriva en bok om ämnet – tvivlade du på om du skulle orka?
– Jag har haft några svackor när jag känt att jag bara vill vara ifred och ta det lugnt istället, skriva om sådant som jag bara får uppskattning för. Det är ju jättejobbigt att göra det här och stå för att jag trampar på så många mäktiga tår, men jag känner samtidigt att det här måste berättas.

Skogsindustrins företrädare och kalhyggesbrukets förespråkare lär inte bli tystare av Lisa Röstlunds nya bok “Skogslandet”. Det är en fullständig kavalkad av skandaler, korruptionsproblem och häpnadsväckande fakta under i stort sett varenda sten hon vänt på. Det blir väldigt tydligt att den “frihet under ansvar” som skogsbruket fått verka under till viss del har gått helt ur styr. Det handlar om forskare som blir motarbetade och utfrysta om de inte kommer fram till att kalhyggesbruk är bäst. Och om nära kontakter mellan näringslivet och forskare som kommer fram till “rätt” slutsatser. Om Skogsstyrelsen som allt mer blivit en förlängning av skogsindustrin och det handlar också om de enskilda personerna som drabbas. Renskötarna som knappt har några skogar med hänglavar kvar, skogsägare som är förbannade för att de knappt får något betalt för sitt virke och som hetsas till att kalavverka så fort som möjligt.

Vad tycker du själv är det allvarligaste bristerna som du upptäckt?
– En sak är att de dubbla stolarna är så sanktionerat av tunga universitet. Det är chockerande att inte det ses som ett problem att näringen är så djupt involverad i forskning om avgörande ämnen där samhället är beroende av objektiva fakta. Som att en författare till en vetenskaplig artikel som hyllar kalhyggesbruk för klimatets skull, endast beskriver sig som “professor på SLU” när hon också är chef inom ett skogsbolag. Att något sådant är okej för SLU kan jag inte förstå. Om inte det räknas som en problematisk bisyssla – vad är då ett problem? Det är som att skogsnäringen har helt egna spelregler som man inte har någon annanstans, säger Lisa Röstlund och fortsätter:

– Jag trodde tidigare att Sverige var i framkant när det gäller miljö och klimat, men när det gäller vår skogsindustri så är vi helt uppenbart en bromskloss internationellt. Det är tydligt med hur våra politiker pressar EU att inte gå för hårt åt skogsnäringen och motsätter sig ett gemensamt system för mätning och övervakning. Jag tycker det är helt otroligt. Min bild av Sverige har verkligen försämrats av den här granskningen.

Pensioneringar väcker visst framtidshopp

Det är svårt att lägga ifrån sig “Skogslandet” och det är svårt att läsa den utan att ständigt bli upprörd över nya avslöjanden. Samtidigt som det är glädjande att skandal efter skandal lyfts upp i ljuset så kan man undra vad som krävs för att det ska bli någon förändring om inte ens dessa avslöjanden gör att kalhyggesindustrin ifrågasätts i större utsträckning.

I slutet av boken berättar Lisa Röstlund att hon intervjuat forskare i Tyskland som känner igen diskussionerna som pågår i Sverige nu. Men i Tyskland hölls de för 30 år sedan. Det som till slut gjorde att Tyskland gick över till ett mer modernt kontinuitetsskogsbruk utan stora kalhyggen var att den konservativa skogsnäringens äldre garde gick i pension.

Tror du att det är det vi får hoppas på även i Sverige?
– Det är många som jag intervjuat som tycker och tror det. De sätter sitt hopp till kommande generation som kanske har en vidare syn på skogsbruk och som inte satt sin prestige på spel i näringen. Det är kanske lättare för de som kommer efter att kunna tänka i nya banor.

Är det något annat du själv ser som positivt i frågan?
– Att diskussionen har höjts och att fler pratar om det här. Allt fler blir medvetna.

Det är också en tanke jag bär med mig efter att ha läst “Skogslandet”. Nu får alla de personer som Lisa Röstlund pratat med som vågat berätta, trots risk för utfrysning, hot och mobbning, se att de inte är ensamma och att många andra också insett att något är fel. Kanske inser också allmänheten, som garanterat märkt ett ökat antal kalhyggen längs vägarna och rälsen de brukar färdas på, att det de sett inte är en tillfällighet. Det är så det ser ut i hela landet. Och utvecklingen har gått väldigt snabbt.