Svärdhoppspindel (Pellenes tripunctatus). Hoppspindlarna är den familj som upplevs minst skrämmande av de spindelrädda på Spindelnätet. Foto: Kajsa Mellbrand
I Facebook-gruppen Spindelnätet postar folk närgångna bilder på framför allt spindlar som hittas i Sverige. Gruppen har växt från 350 medlemmar i juli 2014 till över 1200 ett år senare och över 3700 i april 2017. Några av medlemmarna har fobi för spindlar och de menar att gruppen hjälpt dem. Gruppens grundare och administratör, Kajsa Mellbrand, fick i april 2017 ArtDatabankens Naturvårdspris för sitt arbete med Spindelnätet.
Även om de flesta medlemmarna i Spindelnätet är stora fans av spindlar så har det också dykt upp personer i gruppen som har spindelfobi och som använt bilderna och informationen om spindlar för egenterapi. En person skriver att gruppen “hjälpt mig en bra bit på väg att bli av med min fobi”. En annan att “tack vare denna grupp så har jag börjat att mota bort min fobi jag har just för spindlar”.
Kajsa “Spindelkajsa” Mellbrand under en Bioblitz i Stockholm 2014. Hon vann ArtDatabankens Naturvårdspris 2017 för sitt arbete med Spindelnätet. Foto: Erik Hansson
Att bota eller mildra spindelfobi via nätet har sedan många år visat sig fungera och förutom videoguider, artiklar och företag som specialiserar sig på att bota fobier online finns även minst en app som försöker avhjälpa spindelrädsla.
Spindelnätet drivs av Kajsa “Spindelkajsa” Mellbrand. Hon är forskare med doktorsexamen från Stockholms universitet och får med jämna mellanrum agera spindelexpert i media, som till exempel i Morgonpasset i P3, Christer i P3 och P5 Sthlm.
Kajsa Mellbrand är själv noga med att påpeka att hon inte är någon terapeut, men gläds samtidigt över den effekt som gruppen verkar ha.
– Det var verkligen en bra och helt oplanerad nytta med gruppen, som hon säger.
Våren 2015 anordnade Kajsa Mellbrand en “Spindelträff för spindelrädda” där en handfull medlemmar i Spindelnätet följde med henne en dag i Stockholmstrakten.
– Vi träffades vid lunchtid i Visättra (Huddinge), startade med en gemensam picknick och att prata lite om spindlar, rädslor, vad man kunde få se under dagen, med mera. Sen letade vi spindlar och man fick också prova på olika insamlingsmetoder så som förnasållning, slaghåvning och bankning på trädgrenar och buskar.
Vädret var lite tråkigt under dagen så de såg inga enorma mängder spindlar, men en del arter hittades och deltagarna “upplevde vissa läskigare än andra”.
– Alla vågade hålla en spindel i ett provrör av glas och titta på den i lupp. Särskilt poppis blev en vacker liten hoppspindel (Evarcha sp.) vars skönhet när man fick se den i förstoring i luppen överraskade positivt. Så småningom åkte vi hem till mig och tittade på lite större spindlar (fågelspindlar), en av dem (en Grammostola pulchripes) fick komma ut ur terrariet och jag tror att alla innan de gick hem hade åtminstone petat lite på ett ben.
En av de som fått hjälp av Spindelnätet och som var med på spindelträffen är Lize Scott. Hon gick med i gruppen för att utöva Kognitiv beteendeterapi och enligt henne själv har det fungerat.
Höstspindel. Foto: Erik Hansson
– Tack vare era “läskiga” bilder, all värdefull information och den fantastiska spindelträffen vi hade med Kajsa Mellbrand, så har jag till slut kommit till en vändpunkt. Mitt mål var att kunna gå i skogen, sitta på en filt och ha picknick utan att en spindel ska förstöra hela dagen. I helgen hade jag en tre millimeter stor spindel som kröp på min arm. Den var svart med ljusa gröna ränder på ryggen. Den var snabb men det kändes inte ens läskigt. I källaren häromdagen fanns en stor större husspindel i taket och jag stannade upp för att titta på den. Hade detta varit för ett par månader sen hade jag flippat ur och aldrig gått förbi den. Idag i garaget fanns en inte allför stor större husspindel på golvet och jag gick bredvid den samtidigt som min son fick hjälpa den ut. Inte en enda panikkänsla. Detta är en fantastiskt stor sak för mig, berättar Lize Scott i gruppen.
Hon berättar också att hennes spindelfobi utvecklades när hon var liten och var något som hon lärde sig av en kompis.
– Det blev liksom lite mode att vara skraj. Sedan har det bara eskalerat. Jag har alltid haft ögonen långt före alla andra i skogen för att kunna se spindelnät som korsar stigar. Om jag kommer in i ett rum söker jag genast av det så det inte finns faror som lurar, jag måste alltid tänka mig för innan jag lyfter en planka eller en låda som stått i garage eller på marken och jag har aldrig kunnat ha fönster eller balkongdörren öppen på kvällen för risken att spindlarna kommer in och skräms. Gatlyktor på kvällen är full av dom, ja listan kan göras oändlig.
Det gick så långt att Lize Scott kände sig begränsad och inte kunde göra allt som hon ville på grund av spindlar. Hon bestämde sig för några år sedan att ändra sitt liv, men tyckte bara det “blev läskigt” att försöka utsätta sig för spindlarna. För ett år sedan tog hon en bild på spindel och ville ta reda på vilken “mördarspindel” det var. Hon hittade Kajsa Mellbrands hemsida, mailade henne och fick snabbt svar att det var en husspindel. Så småningom tipsade Kajsa Mellbrand om Facebook-gruppen för svenska spindlar: Spindelnätet.
– Där har jag sedan några månader följt medlemmarnas bilder, kommentarer och inlägg. Jag får läsa mycket fakta och ser spindlarna i riktigt stora förstoringar. De är inte alls lika hemska i närbild. De har ju som päls och ansiktsuttryck jag inte trodde fanns. En del skulle jag säga rent av är söta. Det dröjer nog ett tag till innan jag kan ha en stor spindel på min arm men de små på några millimeter går bra nu. Och framförallt får jag inte längre panik när jag ser en spindel, avslutar Lize Scott.
Spindelnätet finns på Facebook och även på hemsidan Mellbrand.net.
