Åkerrättikan har minskat kraftigt i Skåne den senaste tiden. Foto: Olivier Pichard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0
En stor kartläggning av Skånes växter visar på snabba förändringar. 177 arter minskar i antal och bland de som ökar är många invasiva. Klimatförändringarna anses vara den överlägset största anledningen och det är skogsbygderna som blivit av med flest arter.
Kartläggningen, som går under namnet Miljö- och floraövervakning i Skåne (Millora), är ett samarbete mellan Lunds universitet och Lunds Botaniska Förening och har genomförts under nio år (2007-2015) i 200 olika rutor i landskapet. En liknande inventering gjordes på varje plats under åren 1987 och 2005 och nu har resultaten kunnat jämföras. Över lag är det nedslående läsning.
57 arter ökar, men 70 procent av dem är invasiva och har spridits av människan. Hela 177 växtarter minskar och bland de som drabbats hårdast finns luddveronika, åkerrättika (röslistad som “sårbar”) och månlåsbräken (“nära hotad”), men även vanliga arter som gulmåra, hampdån, vitmåra, blodrot och åkermolke har minskat.
LÄS ÄVEN: • En av fem växter riskerar utrotning när jord- och skogsbruk expanderar
Torbjörn Tyler, intendent vid Biologiska museet och ansvarig för analysen av projektet, tycker att resultatet är förvånande.
– Vi är förvånade över att det gick att se så mycket förändringar och dra så mycket slutsatser baserat på en så kort tidsperiod som bara ett par årtionden. Betydelsen av klimatförändringen är också förvånansvärt stor, även om vi nog trodde att vi skulle se vissa effekter av den.
I kartläggningen kunde konstaterats att ett varmare klimat (2007–2017 var 0,9–1,6°C varmare än 1961–1990 i Skåne) stod för ungefär 62 procent av förändringarna i floran och dessa förändringar har gått mycket snabbt. Andra faktorer som påverkat är ändrad markanvändningen, så som upphörd hävd, igenväxning, upphörd markstörning.
LÄS ÄVEN: • Regeringen satsar på ängs- och betesmarker – höjer miljöersättning kraftigt
Hur märks förändringarna tydligast?
– Dels i att många traditionella ängs- och betesmarksväxter blivit mycket svårare att hitta, dels i att en lång rad trädgårdsbuskar som tidigare med nöd och näppe uthärdade vintrarna nu självsår sig rikligt i tätortsnära skogar.
Den största minskningen av antalet arter har skett i skogsbygderna – hur kommer det sig?
– Nedläggning av jordbruksenheter och omvandling av tidigare jordbruksmark till skogsmark, oftast i form av planterade monokulturer. Detta är en process som pågått under hela 1900-talet men som drivits till sin spets nu när de allra sista gårdarna i många områden lagts ned. De få jordbruksenheter som finns kvar i skogsbygden har dessutom renodlat sin verksamhet till uppfödning av köttdjur vilket gjort att nästan all åkermark som finns kvar utnyttjas som mer eller mindre permanenta vallar. I stora delar av Skåne är det i dag mycket svårt att hitta en åker som plöjs och besås årligen!
Hampdån hör till en av de vanliga arterna som minskat med 36 procent mellan inventeringarna. Foto: André Karwath aka Aka – Eget arbete, CC BY-SA 2.5.
Om utvecklingen fortsätter så här och et görs en ny inventering om lika lång tid – vilka stora förändringar kommer då ha skett?
– Vi kommer att se allt fler värmegynnade arter som sprider sig och i många fall kommer det att handla om förvildade trädgårdsväxter, samtidigt som många ängsväxter och åkerogräs som förr var mycket vanliga och fanns över hela landskapet kommer att begränsas till mindre delar av landskapet.
Vilka åtgärder är viktigast för att de kraftigt minskande arterna ska bevaras?
– Förutom globala insatser för att begränsa klimatförändringarna då? Åtgärder som på olika sätt gynnar bönder som håller betesdjur på ogödslade naturbetesmarker, samt stöd och rådgivning till dem så att de inte förstör sina marker av ren okunskap. Likaså åtgärder som rent generellt gynnar jordbruket i landsändar där jordmånens produktionsförmåga inte är så hög och där det därför är svårt att få lönsamhet för lantbrukarna. Mer specifikt borde det tas större hänsyn till artrika miljöer och skyddsvärda arter i samband med expolateringsåtgärder, till exempel i tätortsnära områden och på offentligt ägd mark.
Vad händer nu? Kommer ni fortsätta bevakningen av Skånes växter?
– Vi har inga konkreta planer på det just nu, men jag vet att vi är flera som funderat på olika metoder för en mer kontinuerlig övervakning av floran både i Skåne och på andra håll i landet. Den största utmaningen i sammanhanget är att hitta tillräckligt många frivilliga inventerare som både har tillräcklig artkunskap och tid och vilja att engagera sig i ett sådant projekt, för det finns ingen chans att finansiera en sådan verksamhet fullt ut.
