Bekämpning av lupiner längs en väg. Foto: Mats Lindqvist, Trafikverket
Blomsterlupin riskerar att “kullkasta alla satsningar på biologisk mångfald” längs med vägar, järnvägar och hamnar. Ändå finns det ingen handlingsplan för denna och andra invasiva växter i Sverige. Nu har det dock släppts en ny rapport och arrangerats en konferens för att en sådan handlingsplan ska kunna tas fram.
I början av april samlades experter från hela Sverige för att diskutera invasiva växtarter så som blomsterlupin och jätteloka. Under heldag tog de upp problemen, kunskapsläget, erfarenheter från Europa och vad som bör göras åt dessa växter. I dagsläget finns inga bestämmelser om hur växterna ska bekämpas så att de inte tränger bort fler av de inhemska arterna eller förändrar näringsförhållandena i marken.
– Det innebär att spridningen fortsätter ohejdat och därmed ökar även de framtida samhällskostnaderna för en eventuell bekämpning, säger Jörgen Wissman, forskare vid Centrum för biologisk mångfald (CBM) vid SLU och författare till den nya rapporten “Invasiva arter i infrastruktur” tillsammans med Karin Norlin och Tommy Lennartsson.
LÄS ÄVEN: • Skötseln av 60 000 mil vägkanter i teorin och praktiken
I ett pressmeddelande skriver SLU att “hanteringen av hur man begränsar arternas spridning har länge varit eftersatt i Sverige, men frågan har fått ett ökat intresse på sistone och flera satsningar pågår parallellt i Sverige och på EU-nivå”. Problemet med vissa invasiva arterna är att de lätt sprider sig, är svåra att få bort och att de konkurrerar ut befintliga arter.
De invasiva växterna sprids ibland som ogräs i fröblandningar, men det händer även att exempelvis lupiner planteras aktivt.
– Det är inte många som förstår vilka problem man orsakar om man sprider frön och växtdelar i naturen, exempelvis sår in lupinfrön i vägkanten intill sommarstugan, säger Jörgen Wissman.
Forskaren Jörgen Wissman vid Centrum för biologisk mångfald, SLU. Foto: Annika Borg
En av åtgärderna som togs upp under mötet och i rapporten är en nationell “svartlista” – vad innebär det?
– Det är en lista på arter som måste åtgärdas. Införsel, försäljning, odling, byte och hantering blir olagligt. Detta har redan genomförts för ett begränsat arter inom EU men få av arterna är av vikt för Sverige än så länge. Tillägg till denna lista är på gång och då tillkommer förhoppningsvis exempelvis jätteloka, säger Jörgen Wissman.
Blomsterlupin är den art som anses utgöra “ett av de allvarligaste hoten mot infrastrukturbiotoper i vissa landskap i Sverige” enligt rapporten. Med infrastrukturbiotop menas miljöer vid exempelvis järnvägar, vägar och hamnar. Arten riskerar att “kullkasta alla satsningar på biologisk mångfald” i dessa miljöer.
LÄS ÄVEN: • Fantastisk biologisk mångfald i förbisedda marker
– Blomsterlupin har egenskapen att bilda en tät vegetation som konkurrerar ut allt där den finns, berättar Jörgen Wissman. Anledningen är bland annat att de är högvuxna och att de kvävefixerar som andra ärtväxter, vilket innebär att de kan växa i näringsfattiga förhållanden. De sprider sig också lätt med frön som kan ligga i frövila länge. Eftersom arten är stor och kvävefixerar ändrar den näringsförhållandena i marken som då kan gå från en mark med lågvuxen, artrik vegetation till näringsrik, högvuxen vegetationstyp även om man tar bort lupinerna. Sådan vegetation har vi gott om och dessutom innehåller den generellt få arter och sällan några rödlistade.
Vad kom ni fram till under er konferens om invasiva arter?
– Vi hade en del presentationer där vi till exempel tog upp vilka arter som är det största problemet men också lite om hur man kan se på invasiva arter i ett föränderligt klimat där arter som kan ha varit relativt beskedliga kan “väckas till liv” och helt plötsligt agera som invasiva arter. Vi diskuterade också att det är av stor vikt att vi får igång ett varningssystem och snabba åtgärder när en art kommer in som vi vet kan utgöra ett problem, liknande åtgärderna med mårdhunden. Kostnaderna är väldigt små och resultaten blir bra om man tar bort arter direkt när de kommer in men väntar man kan kostnaderna växa exponentiellt. Dessutom går det kanske inte ens att utrota dem.
I rapporten ges ytterligare ett antal tips på hur arbetet kan förbättras. Bättre samverkan mellan myndigheter exempelvis, men också samarbete med Norge som redan jobbar med invasiva arter på bred front och där det också finns relevant lagstiftning. Certifikat bör införas så att man kan vara säker på att frakt och spridning av jord-, grus- och sandmassor inte innehåller invasiva arter. Lättillgänglig information om alla invasiva arter efterfrågas också så att fler får klart för sig vilket hot dessa växter kan utgöra.
Källor: Pressmeddelande från SLU och rapporten “Invasiva arter i infrastruktur“
