Ny bok skildrar 60 år av miljöfrågor

Sverige har ställts inför många miljömässiga hot genom åren. Försurning, DDT, hormoslyr, strålning från Tjernobyl, omvandling till industriellt jord- och skogsbruk, hål i ozonlagret och klimatkrisen  – bara för att nämna några. I boken “Naturen vi ärvde” går Henrik Ekman igenom svensk modern miljöhistoria och det är en både lärorik och förbluffande läsning.

Är du det minsta naturintresserad känner du antagligen igen Henrik Ekmans röst. Han har varit presentatör av naturprogram på SVT i många år, men är också journalist, författare och naturfotograf. I sin senaste bok “Naturen vi ärvde” berättar han sin egen och Sveriges naturhistorier parallellt. Det börjar i stort sett med Rachel Carsons bok “Tyst vår” i början av 1960-talet och följer sedan utvecklingen under 60 års tid.

Det är inget mindre än en viktig gärning för Natursverige. Och det av en av de mest lämpade att utföra den. I “Naturen vi ärvde” går Henrik Ekman, som undertiteln så snyggt förkunnar, igenom tiden från “tyst vår till het sommar”. Från de första varningstecknen om att vi höll på att förstöra naturen till dagens situation som är sig lik på många sätt, men också skiljer sig på många andra sätt. Samtidigt får vi följa hans egen resa från naturintresserade yngling via Fältbiologerna till erfaren miljöjournalist.

Det är en välbehövlig bok på alla möjliga sätt. Vi kan behöva ett visst historiskt perspektiv för att få sätta dagens situation i naturen i ett sammanhang. Dels för att skaka på huvudet åt att vissa saker inte förändrats. Det gäller till exempel skogs- och jordbruksindustrins hårdnackade motstånd mot åtgärder som skulle förbättra situationen i naturen. De kämpade för att få fortsätta med exempelvis kvicksilver, DDT och hormoslyr.

Men Henrik Ekman tar också upp de viktiga politiska besluten som kommit att påverka vårt landskap så fundamentalt under den här tiden. Som när det 1947 och 1967 beslutades om jordbruksreformer som skulle ge “tryggad matförsörjning, bättre inkomster för jordbrukarna, lönsammare och effektivare gårdar”. Det kom att förändra det svenska landskapet fullständigt. Från småskaligt till storskaligt. Från ett varierat landskap till enorma monokulturer.

Sammantaget berättar “Naturen vi ärvde” nästan lika mycket om dåtiden som om situationen i dagsläget. Men det är mycket som hänt under den här perioden. Henrik Ekman beskriver det så här:

– Vi har lämnat den totala aningslöshet som fanns på 50-talet när vi släppte ut all möjlig skit i sjöar och avgaser i luften. När problemen väl upptäcktes tog vi tag i dem och både miljörörelsen och miljöpolitiken föddes.

Han berättar att miljöfrågorna sedan dess blivit mer komplexa. När vi insåg att svavlet även kom till Sverige från andra länder krävdes det internationella förhandlingar och avtal för att få bukt med de försurande ämnena. Ännu mer komplext blev det när hålen i ozonlagret upptäcktes. Ämnena som förstörde ozonlagret fanns i populära produkter som var vanliga i våra hem. Plötsligt flyttade miljöfrågan från skorstenar på fabriker till en diskussion om produkters påverkan på miljön. Idag är miljöfrågorna ännu större och svårare, menar Henrik Ekman.

– De har gått från att fokusera på skorstenar, via produkter till vårt sätt att leva, som klimatet handlar om. Det är därför det är så svårt med klimatfrågan. Miljörörelsen har så många emot sig i den här frågan. Dels hela den stora fossilindustrin, men också de som vill köra sina bensinbilar och inte vill rucka på sin livsstil och ändra på det man vant sig vid. Då blir det motstånd från folk och politiker blir oroliga för att bli bortröstade och vågar inte fatta tillräckligt modiga beslut. 

Hur skulle du säga att branschorganisationerna och industriernas agerande förändrats under den här tiden?
– De har funnits med från första början. De var aldrig glada när det ställdes krav på fabriker som hotade lönsamheten. Samtidigt kan jag se att det tidigare funnits större utrymme för samarbete. Skogsindustrin var tidigare bra på att ha en dialog. Det gick ganska snabbt att ändra de stora problemen med syrefria vatten i Norrlands älvar som skogsindustrin orsakade. Vattenkraftsindustrin var mycket mindre lyhörd. 

Som exempel nämner Henrik Ekman hur skogsbolaget Södra på 90-talet hade en dialog med Greenpeace som ledde till att de fick ett försprång med klorfritt papper. En vinst både för miljön och företaget.

– Där har det tyvärr skett en tillbakagång till hur det var på 70- och 80-talet. Skogsindustrin driver numera snarare kampanjer än att ha dialoger. Nu betecknas varje tillmötesgående som ett hot mot äganderätten.

Henrik Ekman påpekar att branschorganisationerna alltid har varit mer motsträviga än företagen. 

– Företagen har bättre förstått att konsumenterna vill ha förändring och genomför dessa förändringar medan branschföreträdarma kämpar emot varje förändring. Se till exempel på bilindustrin som länge var en bromskloss som vägrade ställa upp på utsläppskrav. Nu går utvecklingen mot elbilar snabbt.

Har det blivit svårare att få till stora miljöförbättringar på senare år?
– Det har ändrats. Min bild är att det tidigare var vanligare att tackla frågorna med stora politiska beslut. Det var så vi fick bort många av de farliga kemikalierna. Mitt intryck är att vi idag lever i en värld där väldigt få vill bli politiker, men många vill bli aktivister. Kanske är det därför vi inte ser fler starka beslut – de mest engagerade är aktivister istället. Jag tror att vi behöver fler starka politiker. 

I boken skriver Henrik Ekman om väldigt många miljöfrågor som flammat upp och varit högaktuella i några år eller årtionden och som ofta slutat med en lagstiftning som skapat den nödvändiga förändringen. Ofta tack vare eller åtminstone med god hjälp från en stark miljörörelse. Men Henrik Ekman är idag kritisk mot att det han kallar de gröna frågorna inte får samma uppmärksamhet i miljörörelsen.

– Det är talande för vår tid och jag kanske har en gammal syn på detta, men idag verkar delar av miljörörelsen ointresserade av sina rötter. Jag brukar fråga “var finns Sveriges natur i Sveriges natur” [Naturskyddsföreningens medlemstidning]? Vill jag veta hur det går för svenska arter får jag läsa Vår fågelvärld eller på Natursidan. Sveriges natur har blivit mer konsumentupplysning. Kanske består miljörörelsen idag av fler samhällsvetare än biologer jämfört med tidigare. Det är fullt förståeligt att det sker förändringar, men det är också en fråga om vad som är hönan eller ägget. Om Naturskyddsföreningen framför allt varnar för plast och flyg snarare än vad som händer i våra skogar och floder så påverkar det vad folk ser som viktigast. Jag skulle vilja se en återgång till de klassiska gröna frågorna.  

Han tycker också att dagens miljörörelse är för dålig på att premiera tålamod och på att försöka övertyga en majoritet av befolkningen i miljöfrågor.

– Enda sättet att få till långsiktiga lösningar är att ändra majoritetens åsikter. Ta Extinction Rebellion som exempel – de får kanske korta, temporära segrar när de blockerar Bromma eller Trafalgar Square, men vad blir den långsiktiga segern? 

Extinction Rebellion skulle nog svara att det är för bråttom…
– Det är möjligt, men jag tror att det finns en risk att det bara blir en temporär lösning. Det beror säkert även på det medielandskapet som vi lever i. Den gamla gråa metoden är kanske inte lika aktuell längre. 

Vilka metoder skulle du säga har fungerat historiskt?
– Det har alltid fungerat att kunna övertyga med bra argument. De bästa argumenten är det som även är bra för den som ska övertygas. Det var därför det gick så snabbt att få till besluten på 60-talet som förbättrade våra vattendrag. Plötsligt kunde vi bada och fiska igen efter att vattnet varit alltför förorenat. Då tyckte alla att det var bra åtgärder. Goda exempel är jätteviktigt. Därför är det så svårt med klimatfrågan. Åtgärderna som föreslås är konkreta, men vinsten är diffus och utspridd över hela jordklotet. 

Vad skulle du önska att miljörörelsen fokuserade på?
– Jag är mest intresserad av den gröna sidan. En ödesfråga är att få kommande generationer att komma ut i naturen. Jag började själv i Fältbiologerna och deras motto att “hålla stövlarna leriga” håller också engagemanget levande.