Hyggeslandet Sverige. Foto: Rolf Segerstedt
Rolf Segerstedt har bevakat och skrivit om skog i 30 år. Nu har han gett ut boken “Varningsrop över hyggeslandet” för att berätta hur det ligger till i det svenska skogslandskapet.
Under sina 30 år som miljö- och skogsreporter har Rolf Segerstedt bland annat skrivit för tidningen Land Skogsbruk. Sommaren 2018 skrev han där en serie reportage om olika skogsområden som skogsbolagen slår sig för bröstet för. Områden som de menar brukas med stor hänsyn för skogen och den biologiska mångfalden. Förutom tre besök i skogsbolagens stoltheter vandrade han också i en nationalpark.
– Målet med de fyra reportagen var att spegla skogskänslan i tre bolagsområden och i en ganska orörd skyddad skog. Jag ville gärna lyfta fram skogskänslan som jag tror är det viktigaste för många människor.
Omslaget till “Varningsrop över hyggeslandet”, som kan beställas via den här länken. Foto: Rolf Segerstedt
Det var inte tänkt att bli någon bok, men när Rolf Segerstedt fick idén hade han också tid eftersom han just blivit pensionär. Reportagen kompletterades med ett längre kapitel där han sammanfattar några insikter som vuxit sig starka under senare år. En av dessa insikter är att skogsbolagen försöker “gröntvätta sitt skogsbruk” genom att införa de här olika ”reservaten”, som han skrev om i reportagen.
– Kungen, landshövdingar och andra beslutsfattare älskar att inviga skydd av skog och ur bolagens synvinkel har det nog varit lyckat. Jag ville se hur det ser ut i verkligheten då beslutsfattarna återvänt hem. Och resultatet är ju inte imponerande, lite friserat skogsbruk, men i princip samma metoder som i de hårt brukade markerna runt omkring. Begreppet ”hyggeslandet” uppstod under skrivperioden. Det ordet sammanfattar det mesta av det ensidiga skogsbruk jag skriver om och som oroar mig.
Hur skulle du säga att skogsbruket förändrats under de 30 år som du bevakat det?
– Fram till 1994 var skogsbruket hårt reglerat med produktion som enda mål där staten var pådrivande. Med den nya lagen skrevs miljön in som delat mål och det fanns stora förhoppningar om ett mer varierat och ekologisk hållbart skogsbruk.
Men så blev inte fallet enligt Rolf Segerstedt. Han berättar att marknaden fick ta över piskan och i flera kampanjer drevs landets skogsägare på för att öka produktionen. Det här sammanföll även med att skogsbolagen, som äger och har avverkat en stor andel av sin egen skog, upptäckte att den stora andelen mogen skog i Sverige fanns hos privatskogsägarna. Mängder av virkesinköpare anställdes och huggsexan om den skog som skogsbruket menar är mogen blev och är intensiv.
– En pressad maskinentreprenörskår mer eller mindre tvingades investera i allt större maskiner och mer eller mindre kala hyggen ökade snabbt i antal. På praktiskt taget all areal som avverkas i dag används i princip samma maskinsystem, oavsett trädslag, marktyp, klimat och annat. Markägarna får lite betalt, entreprenörerna balanserar på konkursens rand och skogsindustrin gör stora vinster på sina produkter, berättar han.
Hur har det gått med miljöaspekterna?
– De finns ofta med i tal och skrift från branschföreträdare. Det har även förekommit en utveckling med hänsyn som förhoppningsvis kommer att få betydelse när senaste decenniets hyggen växer upp. Kostnaden för hänsynen är ringa, men lagens mål när det gäller miljön fungerar inte.
Andra saker har inte förändrats speciellt mycket.
– Forskningen är ensidigt inriktad på den storskaliga skogsbruksmodell som används i dag. Det är den skogsindustrin beställt och det är praktiskt taget bara den som det forskats kring de senaste fyra decennierna. Andra forskaridéer har misskrediterats och fortfarande kan man höra att andra metoder inte fungerar, är olönsamma eller för dyra. Och det trots att man inte vet, och trots att sådana mindre radikala metoder skulle kunna passa familjeskogsbrukaren bättre. Det skulle även kunna gynna mångfalden på många sätt.
Du skriver att du inte ser någon lösning på konflikten mellan skogsindustrin och miljörörelsen – vad är det som gör att du inte tror på det?
– Jag tror inte att så många människor egentligen bryr sig om miljörörelsens sifferexercis om antal rödlistade arter. Den frågan är viktig men diskussionen har kört fast och att reda ut vad som gäller verkar tyvärr svårt. Sedan är jag osäker om någon av parterna vill. För skogsbruket skulle det betyda nya kostnader och för miljörörelsen skulle kanske engagemanget avta och medlemskåren minska.
Skogsbruk. Foto: Rolf Segerstedt
De skogliga miljöcertifieringarna, FSC och PEFC, anser han har betytt en del positiva saker för hänsynen.
– Men båda systemen kapades ju av skogsindustrin i ett tidigt skede då de skapades. Dagens regler är anpassade till vad näringen vill. Det ligger nog också som en splittrande fråga mellan näringen och delar av miljörörelsen.
Vad skulle du själv vilja se för rimliga förändringar i skogsbruket som skulle göra skillnad för de svenska skogarnas biologiska mångfald?
– Med den nya strippade M+KD-miljöbudgeten känns det närmast utopiskt att önska sig något. Kortsiktigt är nog det viktigaste att de skogsägare som väntar på ersättning för reservat får pengar, men de lär tyvärr få vänta. Annars är det absolut viktigaste i dag att avverkningen av de kvarstående skogsrester som aldrig varit avverkade stoppas. Stoppet bör åtminstone vara kvar till dess det finns metoder för hyggesfri gallring/plockhuggning. Skogsbruket bör gemensamt med staten se till att familjeskogsägare som påverkas av detta stopp får en ersättning.
En annan oroväckande utveckling som han ser är att skogsbruket lobbar hårt för att få öka avverkningarna, även på många arters bekostnad, för att minska Sveriges klimatpåverkan.
– Det är inte ansvarsfullt. Klimatfrågan måste lösas med mindre konsumtion, men vilken politiker har modet att ta beslut i den riktningen?
