Bi i äppelträd. Foto: Erik Hansson
En ny internationell studie med intervjuer av 560 lantbrukare från hela världen har undersökt deras uppfattning om och insatser för pollinatörer och jämfört det med forskning och vilka ekonomiska stöd som finns att få i deras länder.
40 procent av världens landyta används till jordbruk. Det innebär att lantbrukare har ett stort ansvar för den lokala biologiska mångfalden. Men hur mycket känner de till om ämnet och hur stämmer det överens med aktuell forskning?
Forskarna vid Martin Luther University Halle-Wittenberg (MLU) intervjuade 560 lantbrukare från elva länder i Europa, Centralamerika, Asien och Oceanien som alla odlade grödor som är mer eller mindre beroende av pollinering; äpple, avokado, raps och kiwi. De fick frågor om insekter, pollinering, bevarandeåtgärder och stöd från myndigheter och resultaten publicerades i Global Ecology and Conservation.
Forskarna kom fram till att många lantbrukare som odlar pollineringsberoende grödor ser bin, och då framför allt honungsbin, som viktiga pollinatörer, men ungefär 75 procent av de tillfrågade nämnde även andra arter, så som flugor. Över lag var det vanligt att artgrupper som förekommer rikligt i området också benämndes som viktiga pollinatörer.
Den vanligaste kunskapskällan för böndernas uppfattning om pollinatörer var egna observationer i fält, men dessa visade sig ofta stämma överens med aktuell forskning.
– Bönder är extremt kunniga om pollinatörer – och deras kunskap bör inte underskattas när det gäller att planera artbevarande åtgärder, säger Julia Osterman, biolog vid MLU som ledde i studien.
Runt en fjärdedel av de tillfrågade uppgav att de hade planterat blomremsor eller häckar för insekter, men det genomfördes framför allt i länder som ger statsbidrag för sådana åtgärder och framför allt av lantbrukare med kunskap om andra pollinatörer än bin. Men även i länder utan bidrag har bönderna försökt göra något för att skydda insekter. Forskarna bakom studien bedömer att det här finns en stor förbättringspotential.
– Det borde finnas mer flexibla finansieringsalternativ som är skräddarsydda för lokala förhållanden och som enkelt kan implementeras, säger Julia.
Dessutom uppgav många av bönderna att de gärna skulle vilja få besök av forskare i fält och här tror Julia Osterman att det skulle gå att skapa nya samarbeten mellan forskare och lantbrukare.
Källor: Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg och Global Ecology and Conservation
