Överturism och kunder i naturen

Även om turismen fick en kraftig nedgång under pandemin så ökade naturvistelsen kraftigt och dessutom är den långsiktiga trenden att besöksnäringen går allt bättre. En annan trend som pågått under hela 2000-talet är att resandet blir allt mer individuellt. Förr gjordes många resor i stora grupper. Numera bokas många resor och boenden på egen hand. Om man förr hade viss koll på var massturism kunde uppstå så kan den i dagsläget dyka upp lite varstans i världen.

I en del fall kan det leda till så kallad överturism, som definieras som “ett tillstånd när det kommer så många turister till en plats att det får negativ påverkan på såväl lokalbefolkningens livskvalitet som på turisternas upplevelse av platsen”, enligt forskare vid Lunds universitet. De beskriver att vanliga negativa effekter är att lokalbefolkningen får svårare att röra sig i grannskapet, priserna på mat och dryck stiger och det blir problematiskt att hitta service som riktar sig till lokalbefolkningens behov. Det finns till och med en studie (Lalicic (2019)) som visar att medborgare i städer med överturism uppvisade stressymptom förorsakade av “en existentiell form av sorgsenhet upplevd som följd av ödeläggelsen av en älskad hemmiljö”.

Det är ett problem som kan uppstå även i Sverige. Exempelvis när väldigt många svenskar sökte sig till fjällvärlden 2020 och störde rennäringen, eller orsakade stort slitage och ignorerade avspärrningar i Vålådalen eller mer tillfälligt när inte räddningsfordon kom fram på grund av mängden bilar som parkerat felaktigt på Österlen. Men det är kanske framför allt förknippat med turiststäder som Amsterdam, Florens, Venedig, Rom och Prag, belgiska Brygge och på flera håll i Spanien för att nämna några aktuella exempel. På många håll har antalet årliga turister fördubblats eller mer bara det senaste årtiondet.

Fenomenet förekommer även i naturturismvärlden. Långa karavaner av bilar som letar tigrar i Indien eller lejon i Botswana ger inte alltid känslan av en turism på naturens villkor och här på hemmaplan har rapporter om lättsedda björnar, vita älgar och inte minst fågelrariteter orsakat kraftig besökstillströmning på kort tid. I de allra flesta fall så fungerar massförekomster av fågelskådare väldigt bra tack vare att både lokala fågelföreningar och Club300 gör bra jobb med att skicka ut parkeringsrekommendationer och förslag på hur situationer med markägare och lokalbefolkningen kan lösas.

Men tillfälliga besökstoppar är en sak – en långsamt ökande turism är en annan. Hur ska länsstyrelser och kommuner bemöta ett högt besökstryck? Lite överallt i Sverige utökas tillgängligheten kring våra naturområden. Det byggs större vägar och parkeringsplatser, stigar får spänger och plattformar och på vissa håll i fjällen asfalteras det till och med för fjällvandrare. Det kan låta absurt, men innebär att slitaget på naturen runt omkring minskar kraftigt eftersom de flesta håller sig på asfalten. Naturvårdsverket tipsar dessutom länsstyrelser om att rekommendera lite okända naturreservat för att sprida ut besökarna.

Än så länge är överturism ett ganska nytt fenomen i Sverige, men det är inte otänkbart med en framtid där antalet besökare i vissa områden helt enkelt begränsas till ett visst antal per dag. Så görs redan exempelvis i Peru och Amsterdam. På andra håll går man ännu längre och stänger helt ned områden. Det har bland annat gjorts på Island och Thailand när specifika platser blivit virala och lockat alldeles för mycket turister.

Personligen tror jag också att vi måste börja nå ut med ett nytt budskap till turister. Det är lite för många människor som låter sina egna intressen gå före alla andras. Det är som att de ser sig som kunder i naturen och är helt indoktrinerade av den gamla korkade klyschan “kunden har alltid rätt”. Men kunden har inte alltid rätt och besökare har inte alltid rätt till naturen. Ibland får man ändra i sina planer om en parkeringsplats är full, om renar rör sig där man tänkt gå, om man riskerar att störa ett djur som man vill fotografera eller om man kan missa att se en sällsynt fågel. Problemet är att alldeles för många bortförklarar sitt eget övertramp med att en enskild störning inte är så farligt. Men eftersom många tänker på samma sätt blir det inte bara en enskild störning, det blir ett utbrett problem.

Samtidigt som vi måste besöka naturen på ett hänsynsfullt sätt lurar ett annat hot mot naturen i vassen. Det höjs ibland röster om att allemansrätten borde inskränkas. Ofta anges störningar i naturen eller lokal och tillfällig överturism som argument. Bakom denna lobbyism hittas framför allt aktörer som vill ha naturens resurser för sig själv för att kunna avverka och exploatera dem ifred. Man kan fråga sig vad som är det största hotet mot naturen.