Följ med på en näktergals fascinerande första år i livet
Näktergalen är framför allt omtalad för sin kraftiga sång, men den lever också ett väldigt fascinerande och effektivt liv. I den här artikeln berättar vi om ett år i en näktergals liv, från att den kläcks i ett bo i Sverige till den farofyllda färden till och från södra Afrika. Artikeln är baserad på intervjuer med Thord Fransson på Riksmuseet och Rachel Muheim på Lunds universitet.
• Läs alla våra artiklar i serien om svensk forskning om natur och miljö.
Man vet en hel del om näktergalens flyttning tack vare långvarig forskning, ringmärkningsdata och information från näktergalar som försetts med ljusloggar som gör att deras position vid olika datum kan fastställas. Dessa metoder har gett en inblick i deras spännande och farofyllda liv.
Det är inte speciellt stor chans att en näktergal som kläcks någon gång i juni återvänder till sommarkvarteren i Sverige tio-elva månader senare. 75 procent, tre av fyra, dör under sitt första levnadsår och därefter dör ytterligare 50 procent per år. Det betyder alltså att bara omkring 6 av 100 överlever tills de blir tre år gamla. Det har dokumenterats näktergalar som lyckats uppnå den höga åldern av 8-9 år, men en stor majoritet dör långt innan dess.
Extremt intensiv sommar för mästersångaren
När näktergalshannen tystnar runt midsommar är det också dags för de upp till fem äggen att kläckas och en väldigt intensiv period börjar för föräldrarna. I det ofta väl dolda boet av torra löv finns nu omättliga näbbar att fylla med insekter, larver och spindlar.
Förutom att mata sina ungar måste näktergalen dessutom efter att ungarna blivit självständiga genomföra en komplett ruggning. Alla fjädrar, kroppsfjädrar och vingpennor, byts i ett högt tempo, så högt att de faktiskt blir oförmögna att flyga under en tid på sensommaren. Då hoppar näktergalarna runt på marken och försöker hålla sig dolda när de samlar föda åt sig själv och ungarna. Under andra halvan av augusti ska både föräldrar och ungar ha ätit upp sig tillräckligt för att kunna flytta söderut med sina fettreserver som bränsle och nu blir det riktigt intressant.
Vissa andra fågelarter, framför allt större fåglar som gäss, tranor och storkar flyger i stora flockar där ungfåglarna bara kan följa med, men så gör inte småfåglar som näktergalar. Under en kort period efter att ungarna lämnat boet följer de efter en förälder och kan lära sig om mat och faror i reviret där de kläcktes. Men redan efter ett par veckor måste de klara sig på egen hand. En drygt månad gammal näktergal, som låt oss säga kläckts i Mälardalen, ska alltså på egen hand flyga ner till de sydligaste delarna av Afrika trots att den tidigare aldrig lämnat Närke. En resa på över 900 mil. Den unga näktergalen måste flyga i rätt riktning, undvika alla faror den ställs inför på vägen och göra den flera månader långa resan i rätt etapper utan att någonsin ha gjort den förr.
Hur klarar näktergalen sin långa flytt?
Enligt Thord Fransson på Riksmuseet klarar näktergalen av denna farofyllda uppgift med hjälp av flera faktorer varav de flesta är nedärvda. De kan dels använda jordens magnetfält för att lokalisera sig, dels har de en årlig rytm som de följer, baserat på dagslängden och solljuset och dessutom kan de navigera med hjälp av stjärnorna.
Då fåglarna har ett antal system som hjälper dem under flyttning är det viktigt att dessa fungerar ihop, kalibreras. Det gäller till exempel systemen som använder information från solen, stjärnor och magnetfältet. I experiment med gulbrynad grässparv har Rachel Muheim och kollegor visat att småfåglars system kalibreras med hjälp av polariserat ljus nära horisonten, framför allt vid solnedgång och soluppgång
De förmågor som möjliggör flyttfåglars spektakulära liv har utvecklats genom naturligt urval under lång tid. Fåglar som flyger i fel riktning eller vid fel tidpunkt överlever sällan och eftersom det är en stor omsättning av småfåglar (bara en fjärdedel överlever sitt första levnadsår) så sker det också en ständig förändring av näktergalarna (och många andra organismer på jorden). Om förändringar sker i arvsmassan, mutationer, som har med navigationen att göra kan det leda till att fåglar flyger nya vägar. Om de nya anlagen gör att fåglarna åtminstone klarar sig åtminstone lika bra som andra och om de nya anlagen sprids till nästkommande generation kan nya vägval utmed flyttningen uppstå. Det mest välkända exemplet på en sådan förändring är svarthättors flyttning. För omkring 30 år sedan blev det vanligare med svarthättor som övervintrade i Storbritannien, och en tysk forskningsgrupp visade hur naturligt urval lett till att vissa svarthättor då började flytta i en nordvästlig riktning och började övervintra cirka 150 mil längre norrut än de gjorde tidigare.
Tack vare dessa nedärvda instinkter flyttar näktergalarna åt sydost. De lämnar södra Sverige under andra halvan av augusti och beger sig ner genom östra Europa. De flyger på nätterna och stannar på dagarna för att vila och äta upp sig. De tillbringar ungefär 3-4 dagar per rastplats och på en hel natts flygning når de ungefär 40 mil.
Småfåglar måste tänka på sin vikt
Flyttfåglar är mycket måna om sin vikt. De måste vara tillräckligt tunga så deras fettreserver, flygbränslet, räcker till. Men för att bli tung måste man äta, och det är oftast när de äter som de löper risk att bli lätta byten för rovfåglar eller katter. Då flyttfåglar lägger på sig enorma mängder fett för att klara av att flyga över öknar och hav blir de dessutom långsammare och sämre på att fly undan rovdjur. Svält och rovdjur dödar flest småfåglar.
När näktergalen tagit sig ner genom Europa i sydostlig riktning börjar de riktiga utmaningarna på färden söderut. Inte nog med att de tvingas flyga långa sträckor över öppet vatten i Medelhavet. När de kommer fram väntar en flyttfågelspecialist på dem. På de grekiska öarna häckar den smäckra och flygskickliga eleonorafalken. Den är så inriktad på att ta utmattade småfåglar under fågelflyttningen att den förlagt häckningen till hösten då flest småfåglar passerar häckningsområdet. Över havet kan inte näktergalen dyka ner i något buskage för att komma undan och en hel del småfåglar blir falkmat i höjd med Grekland.
För de fåglar som klarar sig förbi hoten från luften över Medelhavet väntar ytterligare en stor fara i Egypten. Längs med stränderna har flera kilometer långa väggar av nät satts upp och det är inte fråga om ringmärkning utan mest om illegal fångst. Enligt undersökningar kan så många som tio miljoner fåglar fastna i näten och hamna på tallrikar i Egypten varje år.
Sahara är en enorm prövning för småfåglarna – av flera anledningar
Väl framme i Afrika kommer ännu en mastodont-prövning: Saharas öken. Tre dagars flygning utan möjlighet att fylla på med mat kräver reserver och trots att ungfåglarna aldrig varit här tidigare så vet de instinktivt att de måste äta upp sig ordentligt inför den här strapatsen. Detta har Thord Fransson med kollegor visat i experiment där två grupper näktergalar placerades i burar i Södermanland. I bur 1 användes elaggregat som drev svag ström i gigantiska magnetspolar. I bur 2 var fåglarna opåverkade av elaggregatet och befann sig fortfarande i Södermanland både rent fysiskt och enligt det geomagnetiska fältet som näktergalar upplever. Magnetfältet i bur 1 justerades succesivt så att näktergalarna upplevde att de flyttade söderut. Efter en vecka motsvarade magnetfältet området strax norr om Sahara. Då åt näktergalarna betydligt mer än sina artfränder i bur 2, tio meter bort. Med hjälp av jordens magnetfält kan näktergalar som aldrig flyttat tidigare alltså avgöra hur stora fettreserver de ska lägga på sig innan färden över den stora öknen. I det vilda samlar de under ungefär tre veckor på sig reserver inför den långa turen.
De näktergalar som flyger genom Sahara har ännu ett hot att ta hänsyn till. Här väntar öknens motsvarighet till Medelhavets eleonorafalkar. Även sotfalken föder nämligen upp sina ungar på flyttfåglar. Den lever vid klippor i östra Sahara och på öar i Röda havet och “välkomnar” småfåglarna med sin flygskicklighet och vassa klor.
Att flyga över Sahara innebär även andra faror. Det kan räcka med att vinden ligger fel för att fåglarna inte ska orka förbi hela öknen. Dessutom, har något hänt i området söder om Sahara som gör att det finns ont om föda när de kommer fram kan småfåglarna dö i stora antal.
Väl söder om Sahara är resan ännu ej slut. Flyttningen fortsätter, men nu följer de regnområden i jakt på mat. De har i princip tre vinterkvarter i Afrika och försöker pricka in sin vistelse i dessa områden när det är regnperiod eller när det precis varit mycket regn. På så sätt har de störst chans att hitta sin föda, som nästan enbart består av insekter och spindlar.
Det första stoppet söder om Sahara sker i Sudan eller Etiopien i mitten av september. Här stannar de i ungefär 1,5 månader. Därefter bär färden av till Kenya i november och en månad senare till södra Mozambique eller Malawi.
Lika lång väg tillbaka
Efter tre månader i södra Afrika börjar färden norrut till sommarkvarteren igen. Ungefär i mars ringer näktergalarnas inre årstidsklocka och det är dags att bege sig av på en 900 mil resa igen. Vägen norrut på våren går något mer österut än höstflyttningen och återigen följer näktergalarna regnen, återigen genom östra Afrika. Därefter bär det av över arabiska halvön till Israel. Inte heller resan norrut saknar faror. Förutom rovfåglar, väder, vind, torka och rovfåglar hamnar de återigen i skottlinjen för den fågeljakt som sker i länder vid östra Medelhavet. Framme i Europa fortsätter näktergalarna åt nordväst upp mot sina häckningsplatser.
Näktergalen skulle aldrig klarat att flytta till idel nya platser utan den information som finns lagrad i arvsmassan. Men trots att till exempel navigationssystem och den biologiska klockan bestäms till stor del av genetiska faktorer lär sig näktergalar hela tiden. Risken att dö under flyttningen är högst för oerfarna fåglar och erfarenheter under flyttningen gör att de blir bättre på att bland annat hitta mat och finna säkra platser.
När näktergalen återvänder till Sverige i maj har den ungefär tre månader på sig att hitta en partner, häcka, mata sina ungar och byta varenda fjäder i sin fjäderdräkt innan det är dags att bege sig söderut igen. En ett år gammal fågel i Sverige som överlevt sitt första år har åtminstone 50 procents chans att klara sig ett år till.
Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt “Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.
Utvalda referenser:
• Alerstam, T. (1982) Fågelflyttning. Bokförlaget Signum, Lund.
• Berthold, P., Helbig, A. J., Mohr, G., & Querner, U. (1992). Rapid microevolution of migratory behaviour in a wild bird species. Nature, 360(6405), 668-670.
• Brochet, A. L. med flera (2016). Preliminary assessment of the scope and scale of illegal killing and taking of birds in the Mediterranean. Bird Conservation International, 26(01), 1-28.
• Fransson, T., Jakobsson, S., Johansson, P., Kullberg, C., Lind, J., & Vallin, A. (2001). Magnetic cues trigger extensive refuelling. Nature,414(6859), 35-36.
• Muheim, R., Phillips, J. B., & Åkesson, S. (2006). Polarized light cues underlie compass calibration in migratory songbirds. Science, 313(5788), 837-839.
• Stach, R., Jakobsson, S., Kullberg, C., & Fransson, T. (2012). Geolocators reveal three consecutive wintering areas in the Thrush Nightingale. Animal Migration, 1, 1-7.