Man kan tycka att det är kaxigt att släppa en bok 60 år efter Rachel Carsons klassiker “Tyst vår” med ett liknande namn. Men Dave Goulsons “Tyst jord” är ett liknande nödrop. Skillnaden är att det är världens småkryp som står för alarmet och att vår planet över lag är i betydligt sämre skick nu jämfört med på 1960-talet.
Dave Goulsons tidigare böcker “Galen i humlor” (2013), “Galen i insekter” (2014), “Den stora humleresan” (2017) och “Den vilda trädgården” (2019) har alla förvisso tagit upp problemen med hur vi behandlar naturen, men med “Tyst jord” tar han det ett steg längre och håller inte igen.
Omslaget till “Tyst jord” av Dave Goulson
Den brittiska professorn i biologis förmåga att sammanfatta forskning med ett enkelt, lättförståeligt språk och koppla det till egna iakttagelser eller sin egen forskning har han bevisat i sina tidigare böcker och det är denna förmåga som gör att “Tyst jord” lyckas lyfta fram så många studier utan att det känns torrt och tråkigt. Däremot är det betungande med det massiva bevismaterialet för att det ser så dystert ut för en av jordens viktigaste beståndsdelar – de ryggradslösa djuren. För även om det var den tyska Krefeldstudien som satte igång debatten om “insektsdöden” så har det sedan dess publicerats mängder av nya undersökningar och “praktiskt taget alla ser ut att spegla samma utveckling”, skriver Dave Goulson. Att mängden insekter halverats på allt från tio till 30 år är vanliga resultat från olika delar av Europa.
Att insekter, som bland annat är en förutsättning för stora delar av vår matproduktion, försvinner är inte ett problem bara för framtiden. I Storbritannien går äppelodlare redan nu miste om sex miljoner pund i potentiella intäkter eftersom deras träd inte pollineras tillräckligt. Dave Goulson skriver mycket om jordbruk och de mängder av bekämpningsmedel som ofta rutinmässigt används och som är väldigt svåra att reglera när den mäktiga jordbrukslobbyn bekämpar varje studie som visar hur skadliga de är.
Ger även lösningar
Men trots bevisbördan är “Tyst jord” långt ifrån bara deppig läsning, det är också lösningsorienterat. Och inte på ett överdrivet, överslätande “nu sjunger vi alla We shall overcome”-sätt. Man blir snarare förbannad och undrar hur i helskotta vi kan fortsätta med så korkade system när vi vet hur illa det ser ut och när det finns andra alternativ som är fullt möjliga.
Den biologiska mångfalden i jordbruket skulle till exempel förbättras kraftigt om jordbrukarna informerades om alternativ till att ösa på med bekämpningsmedel. I en fransk studie kom forskarna fram till att de flesta odlare kunde minska användningen av bekämpningsmedel rejält utan att skördarna blev sämre och nästan alla skulle dessutom tjäna ekonomiskt på att använda mindre bekämpningsmedel.
Att försörja jordens befolkning är ett annat exempel. I dagsläget producerar vi egentligen omkring tre gånger så mycket kalorier som behövs för att föda den mänskliga befolkningen, skriver Dave Goulson, men omkring en tredjedel av kalorierna blir till svinn och ytterligare en tredjedel blir föda åt djur, som “oftast trängs inomhus under obarmhärtiga förhållanden”. Det skulle som bekant inte vara något problem om vi framför allt åt vegetarisk mat, men det skulle också underlättas om vi åt mer insekter. 1 kg kött från en ko kräver tolv gånger så mycket föda, 55 gånger så mycket vatten och 14 gånger så mycket utrymme jämfört med samma mängd mat i form av syrsor. Och med tanke på att svenskar äter räkor och kräftor är det såklart bara en vanesak att börja konsumera något liknande.
Men även om det finns lösningar som är mer eller mindre välkända så går utvecklingen fortfarande inte åt rätt håll.
Man behöver bara titta på 1992 års Riokonvention om biologisk mångfald, som undertecknades av nästan exakt samma grupp om 196 länder som skrev under Parisavtalet. I Riokonventionen lovade statsmakterna att hejda förlusten av biologisk mångfald till år 2020. I realiteten har perioden 1992 till 2020 uppvisat den största globala förlusten av biologisk mångfald på åtminstone 65 miljoner år. Om jorden ska kunna räddas kan vi inte förlita oss på makthavarnas tomma löften.
Boken innehåller många sådana här uppercuts mot makthavare, industrier och vårt överflödiga sätt att leva. Som läsare har jag kastats mellan förtvivlan, ilska, sorg, hopp och inspiration till kamp när jag når fram till den sista delen där Dave Goulson listar en lång rad saker som vi alla kan göra för att hjälpa den biologiska mångfalden. Det är ett smart avslut som förhoppningsvis får igång förändringslusten hos läsarna. En av punkterna är till exempel att han uppmanar alla att rösta på det parti som har “den starkaste och mest trovärdiga miljöpolitiken” och han hymlar inte med att det är Green Party som står för det i Storbritannien.
Det har släppts många böcker om läget för jordens miljö på sistone och fler är på gång. För mig är “Tyst jord” en av de främsta i genren. Problemen blir tydliga, lösningarna görs trovärdiga och Dave Goulsons känsla för folkbildning blir lika tydlig som hans smittsamma fascination för insekter.
Transparens: Natursidan fick ett exemplar av boken från bokförlaget.
