För ett otränat öga kan mellanspetten vara väldigt lik en ung större hackspett som också har rött huvud, men mellanspetten har klenare näbb, rosa mage, helrött, rundat huvud utan svart fält och det svarta “mustaschstrecket” under ögat når inte hela vägen fram till näbben. Foto: Simon Speich, CC BY-SA 4.0
I början av 1900-talet var mellanspetten spridd på lämpliga platser i södra Sverige – från Skåne upp till Mälardalen. 1982 konstaterades den vara utdöd i landet. Varför dog den ut och hur är möjligheterna för den att komma tillbaka?
Få vet mer om mellanspettens öde i Sverige än Börje Pettersson. Han gick som ung fågelskådare med i Linköpings fågelklubb i 14-15 års ålder och var redan då med och inventerade mellanspett i det enda landskapet som fortfarande hade kvar arten. Det skulle visa sig även bli starten på hans karriär. Han började ta hand om administreringen av inventeringen och när han pluggade biologi dök möjligheten upp att jobba med projektet “Hotade hackspettars ekologi” under andra halvan på 1970-talet. Projektet handlade om mellanspett, vitryggig hackspett och gråspett och Börje tog hand om arbetet med mellanspettens ekologi från 1978-1982. Det skulle visa sig bli ett dramatiskt arbete.
– Vi försökte lista ut vad den hade för habitatkrav och utforma en bevarandeplan, men det gick så snabbt utför för mellanspetten att vi ägnade oss åt mer och mer panikåtgärder. Det upprättades fågelskyddsområde med tillträdesförbud och vi hade till och med bovakter vid häckningarna eftersom det var problem med äggröveri och för närgångna besökare. Det var inte huvudorsaken till utrotningen, men när något blir väldigt sällsynt så drar det till sig uppmärksamhet.
Under inventeringarna i Östergötlands eklandskap under 1960- och 1970-talet hittades som mest 20-25 mellanspettar, men de hade problem med reproduktionen. Kanske på grund av att de var så få fåglar kvar att inaveln var stor. Men det förekom även äggplundring och störningar vid boplatserna när många ville se de sällsynta fåglarna.
– 1980 häckade bara två par i landskapet – på två gods några mil från varandra. Båda lyckades, minns Börje Pettersson.
Men det var kyla som blev slutet för mellanspetten i Sverige. Vintrarna 1980-1982 var ovanligt kalla med temperaturer på under -20 grader på nätterna i Östergötland. Den sista observationen av mellanspett i området gjordes 1982.
Mellanspetten vill ha gamla lövträd och rikligt med död ved. Foto: Erik Hansson
Men om det var kylan som blev spiken i kistan för mellanspetten så var det förändrad markanvändning som orsakat att det till slut bara krävdes en spik. För att förstå vad som hände måste vi gå tillbaka långt i tiden. Under flera århundraden hade det varit förbjudet att avverka ekar i Sverige. Dessa skulle användas av kungen för att bygga skepp. Detta ledde till stora protester och 1830 avskaffades förbudet. Därefter skedde “en snabb minskning av ek på bondejord” enligt Populär Historia. Ekarna som tidigare skulle växa till sig åt kungen avverkades nu i rask takt.
Kring 1900-talets början fanns det fortfarande mellanspettar ända upp till Mälardalen, men sedan började deras livsmiljöer förändras ytterligare när skogsbeten omvandlades till åkrar och ekhagar växte igen.
– Mellanspetten levde kvar som “godsrelikt” på några ställen. Godsen hade råd att ha kvar ekmarkerna. Det ansågs vackert och gynnade också jakt. Den skånska resten av mellanspetten försvann 1950. Därefter var det bara Östergötland kvar. Trots att livsmiljöerna inte förändrades så mycket under den här tiden så var områdena för små för att mellanspetten skulle överleva på lång sikt. Avverkningen av ekar är huvudorsaken till att mellanspetten dog ut i Sverige, konstaterar Börje.
I andra delar av sitt utbredningsområde trivs även mellanspetten i andra lövskogar och så var troligen även fallet i Sverige förr. Då fanns det ädellövskogar i hela södra Sverige. Med ädellövskogar menas skogar som till minst 70 procent består av lövträd och minst 50 procent av ädla lövträd, det vill säga ek, lind, lönn, ask, avenbok, bok, fågelbär och alm. På grund av markanvändning återstår nu bara en bråkdel av de tidigare så utbredda ädellövsskogarna. I dagsläget klassas mindre än en procent av Sveriges skogar som ädellövskog, enligt Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien (KSLA). Med enbart spillror kvar av lämpliga livsmiljöer är det inte konstigt att mellanspetten utrotats från Sveriges skogar.
Det räcker inte heller att det finns ädellövträd, de måste också vara tillräckligt gamla för att mellanspetten ska trivas. Enligt en tysk studie är den viktigaste faktorn för mellanspettens livsmiljö att det finns tillgång till gamla lövträd. Gärna minst 90-100 år gamla. I bokskogar verkar det ske en signifikant ökning av mellanspett i skogar äldre än 137 år och för ekskogar föredrar de en ålder på minst 180 år. Ett häckande par kan dessutom behöva ungefär 63 gamla ekar i sitt revir, så det räcker inte med något enstaka träd. Under de senaste 200 åren har 98 procent av ädellövskogen som är äldre än 130 år försvunnit från Sveriges tre sydligaste län enligt KSLA.
Mellanspett i Białowieża i Polen. På sina håll i Europa är mellanspetten relativt vanlig. Foto: Frank Vassen, CC BY 2.0
Anledningen till att mellanspetten överlevde längst i Östergötland var att där fanns och fortfarande finns ganska rena ekbetesmarker och dessutom 5-6 ganska stora, lämpliga områden i närheten av varandra. På så sätt kunde det ske ett visst utbyte mellan populationerna av mellanspettar.
– Även om andra landskap hade samma arealer sammanlagt så låg de lämpliga områdena för utspritt. Mellanspetten har låg spridningsförmåga och är inte alls lika benägen att hitta nya livsmiljöer som till exempel vitryggig hackspett, säger Börje.
Han tror också att oddsen för en nyetablering i Sverige är låga, åtminstone utan hjälp. Östersjön utgör ett hinder och det gör också de vidsträckta barrskogarna och åkermarkerna i södra Sverige. Dessutom är fortfarande ädellövskogarna sällsynta i Sverige.
Men det är inte omöjligt att vi åter kommer få se mellanspetten häcka i Sverige. Det är en av arterna som troligen kommer gynnas av den globala uppvärmningen eftersom den i sin tur tros gynna ekar. Habitaten där mellanspetten levde i Östergötland finns också fortfarande kvar och har förbättrats sedan Börje inventerade dem på 1960-talet.
Mellanspetten börjar också närma sig söderifrån. I Danmark har den setts årligen sedan 2018 och det finns även uppgifter om att den är vanlig i och ökar i Baltikum. Vintern 2014/2015 hittades det dessutom två mellanspettar på Gotland och dessa individer bedömdes ha tagit sig hit över Östersjön.
– Det är lite överraskande att de gör så långa flygningar. De skulle kunna etablera sig igen om habitaten finns på plats, men om de kommer söderifrån så är Skåne inte så himla gästvänligt för en mellanspett. Ekområdena är väldigt utspridda. Det har förekommit idéer om att plantera in mellanspetten igen för att se vad som händer, men ingen verkar intresserad i dagsläget. Det som möjligen talar för ett sådant projekt är att ekhabitaten idag i huvudsak är skyddade. Att få dit mellanspetten skulle kunna vara extra kul eftersom det är en symbolart i dessa miljöer.
