Vild mink. Foto: Marie Mattsson
Sådana här pressbilder skickar Svensk minknäring ut. På bilden organisationens vd Johan Dalén. Foto: Svensk minknäring
Förr var den gängse bilden av pälsindustrin ganska ensidig. Minkar hålls i trånga burar och vanvård är vanlig. Det var den bilden som uppdagades av smygtagna bilder från djurrättsanhängare och eftersom minkfarmarna själva la locket på så var det den bilden som gällde. Men sedan dess har saker hänt. För några år sedan ändrade Svensk minknäring sin taktik och började jobba med större öppenhet.
För två år sedan tillträdde den före detta journalisten Johan Dalén som vd för intresseorganisationen och han tycker branschen gjort helt fel i 30 års tid.
– Djurrättslobbyn har fått stå oemotsagda och ge den gängse bilden. Vi har inte bemött kritiken, vilket delvis beror på rädsla eftersom mycket aktivism är riktad mot minkfarming. Men ingen har heller velat fronta de här frågorna, så man har hållit tyst även i den offentliga debatten.
Sedan dess har svensk minknäring varit aktiv i debatten. När någon farm angripits av djurrättsaktivister har intresseorganisationen uttalat sig om hur hotade farmarna känner sig eller hur skrämda djuren blivit, medan Djurens Rätt pekat på missförhållandena för djuren. För alla angrepp från djurvänner har Svenk minknäring utarbetat svar och väljer också att ge svaren i intervjuer och pressmeddelanden. Aktivister benämns som “organiserade brottslingar” som försöker “sabotera” för “näringsidkare”. I affärspress skrivs det att branschen växer och exporterar mycket pälsar till Kina där efterfrågan på minkpälsar är stor.
Det senaste försöket att vända opinionen är att anordna ett öppet hus på en minkfarm i Sölvesborg för att “döda myter” och visa upp “världens bästa djurvälfärd“. Arrangemanget “riktar sig särskilt mot barnfamiljer” och ger förutom chansen att se hur minkarna lever i sina burar också möjlighet att klappa tre veckor gamla minkar. Dessa ungar har sex månaders liv på minkfarmen framför sig innan det är dags att bli päls.
Camilla Björkbom, förbundsordförundet på Djurens Rätt är lite kluven till att det anordnas öppet hus på en minkfarm.
– Rent generellt är det bra att djurindustrier öppnar upp sin verksamhet så att vi får se hur det ser ut, men det är oroväckande om folk som kommer dit inte får saklig information och inte får se hela bilden av hur produktionen går till. Det är till exempel ingen slump att det är nu minkarna visas upp. Om sex månader har de gasats ihjäl.
Djurens rätt skickar ut något mindre smickrande bilder på näringen i sina pressmeddelanden. Foto: Djurens Rätt
Johan Dalén på Svensk minknäring använder inte termen “gasa ihjäl”, men beskriver istället hur de läggs ned i en behållare med 100 procent koldioxid där minkarna är medvetslösa efter ungefär 20 sekunder och döda efter någon minut. Därefter avlägsnas pälsen på plats i farmen. “Utan transporter” tillägger Johan Dalén.
Det märks tydligt att de båda parterna har debatterat de här frågorna förr. Camilla Björkbom vet precis vilken del av verksamheten som kommer visas upp och hur den beskrivs medan Johan Dalén har välinövade svar på de kritiska frågorna från djurvänner. Svensk minknäring menar till exempel att de gått längre än lagen kräver för att ge minkarna ett drägligt liv. Djurens Rätt menar att de hyllor och plastleksaker som minkarna försetts med inte löser något problem.
Ett av branschens viktigaste budskap är att svenska minkar har extra fin päls eftersom de mår så bra. Det är tack vare “världens bästa djurvälfärd” som kineser åker till auktioner i Norden för att köpa minkpälsar. Efterfrågan är bevis nog för att minkarna har det bra enligt Svensk minknäring.
Djurens Rätt håller inte med. De menar att pälskvaliteten handlar om avel. Djur med fin päls får sprida sina gener vidare vilket i den snabba generationsskiftena på en minkfarm snart påverkar pälsarna. Johan Dalén medger att avel är en viktig del av pälskvaliteten eftersom stressade individer inte avlas. Istället är det lugna djur som inte uppvisar några stereotypa stressymptom, som att rusa runt i burarna, som används för avel. Djurens Rätt menar att även dessa individer är stressade, men att de inte visar det utåt.
Lena Lidfors är professor i etologi (djurs beteenden) på Institutionen för husdjurens miljö och hälsa hos Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Där har hon sedan 2003 jobbat med minkfrågor och har bättre koll på den här industrin än de flesta.
– Man brukar prata om aktiv eller passiv stresshantering. Aktiv stresshantering kan ta sig uttryck i stereotypa beteenden som att djuren springer runt i sina burar, men även passiv stresshantering syns tydligt. Djuren blir då ofta apatiska och slutar äta och att reagera på händelser i omgivningen. Det märks tydligt och ska inte förväxlas med att rovdjur gärna vilar efter att de ätit för att smälta maten.
Svensk minknäring hävdar också att minkarnas päls påverkas av hur bra de har det. Djur som inte är stressade har bättre päls. Stämmer det?
– Ja, så kan man säga, säger Lena Lidfors. Om minken har en bra välfärd så har de sällan bitskador. När de inte mår bra så biter de gärna i den egna pälsen vilket kan leda till pälsfria fläckar eller avgnagd svanstopp. Det är negativt både för minken och minkfarmaren.
Enligt Camilla Björkbom på Djurens Rätt har minkarna inget värdigt liv i sina gallerburar som är stora som en skokartong för stövlar (90x30x45 centimeter plus en halmförsedd “lya” som är 25×20 centimeter). Det stämmer inte överens med djurskyddslagen som kräver att de ska ha “rätt till sitt naturliga beteende”.
– Lagen är egentligen tillräckligt för att vi ska förbjuda pälsfarmning i Sverige, så som man gjort i bland annat Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Österrike, Storbritannien och Nederländerna. Svensk minknäring hävdar att deras minkar avlats så hårt att de inte längre har naturliga behov av att simma och att födosöka som vilda minkar, men det går inte att avla bort så grundläggande beteenden.
Hur skulle en djurhållning som uppfyller djurskyddslagens krav se ut enligt er?
Djurens Rätts förbundsordförande Camilla Björkbom. Foto: Djurens Rätt
– Det man skulle kunna tänka sig är djurhållning enligt djurparksföreskrifter, säger Camilla Björkbom. Men då behöver minken till exempel simvatten och den typen av djurhållning är inte lönsam. Systemet idag är byggt för att vara så ekonomiskt effektivt som möjligt. Gallergolv så att avföring faller igenom till exempel.
Johan Dalén är av en annan uppfattning. Enligt honom finns det ingen motsättning mellan lönsamhet och hur djuren har det och han återvänder återigen till beskrivningen av hur minkar som mår bra producerar fin päls.
Vågar ni ha full öppenhet i er produktion? Ni föder ju trots allt upp djur för att sedan döda dem och ta deras päls.
– Utan tvekan. Vi har samma krav på oss som att föda upp djur för köttproduktion. Det kontrolleras av myndigheter.
Tycker du att det är dubbelmoral att tycka synd om minkar i en minkfarm, men äta griskött från svenska grisfarmar?
– Ja det där har jag mycket svårt att förstå, säger Johan Dalén. En vegan är ju mer konsekvent än någon som äter kött, men har problem med päls. Den etiska skiljelinjen går vid att djuret mår bra när man föder upp det, oavsett om det är travhästar eller produktionsdjur.
På den viktiga frågan om minkarna anses ha “rätt till sitt naturliga beteende” enligt djurskyddslagen ger Johan Dalén ett intressant svar, som Camilla Björkbom förutsåg att han skulle ge.
– Svenska farmade minkar kom hit 1928 från Kanada. På 7-10 generationer kan minkars lynne ändras ordentligt och idag har det gått över 100 generationer sedan de första minkarna. Det är inte relevant att jämföra dem med vilda minkar. De har inte längre något behov av simvatten eller att födosöka. De vill framför allt ha en torr och varm lya.
Så du menar att det naturliga beteendet hos minkarna har avlats bort och därför uppfyller ni kraven i naturskyddslagen?
– Ja. Det är som att jämföra en tamhöna med en fasan eller en gris med ett vildsvin. De har olika behov.
Men kan man verkligen avla bort naturliga beteenden? Professor Lena Lidfors igen:
– Nej det kan man inte. Det ligger i generna. Vissa beteenden som jaktbeteendet behöver inte visa sig om de inte får vilda bytesdjur och det är inget man vill stimulera med rovdjur i djurparker eller på minkfarmar. De kan må bra även utan att få utlopp för sitt jaktbeteende, men ibland kan man se hur djuren börjar springa runt i sina burar när matleveransen kommer. Att de naturliga beteendena finns kvar har ju inte minst märkts när minkar släppts ut från farmarna. Många svälte ihjäl eller blev överkörda, men en viss procent överlever och blir förvildade, trots att deras jaktbeteende inte tränats upp av deras föräldrar.
Vild mink. Foto: Marie Mattsson
Hur tycker du personligen att svensk minknäring fungerar?
– Ju mer insatt jag blivit desto mer tycker jag att det är en näring som fungerar relativt väl, säger Lena Lidfors. Det finns många duktiga pälsfarmare som är väldigt måna om djuren, men de syns inte i media. Där är det bara de dåliga exemplen som lyfts fram. Pälsindustrin är som vilken annan djurindustri som helst, men minkarna slipper åtminstone transporter, de får mycket frisk luft och får känna av året runt-klimatet. Det är viktigt att försöka få ner de stereotypa beteendena till så låga nivåer som möjligt, men det jobbas med det. Bland annat genom klätterburar och ett nytt förslag om att ha max två minkar per klätterbur.
I dagsläget är någonstans mellan 70 procent (enligt Djurens Rätt) och “knappt varannan svensk” (enligt Johan Dalén) emot pälsuppfödning. Frågan är om Svensk minknäring kan vända opinionen med sin nya, öppnare attityd.
– Nej jag tror inte det, säger Camilla Björkbom på Djurens Rätt. De känner nog av opinionen och det kan bara gå åt ett håll. Nu är det en politisk fråga som är blockkänslig. Den borgerliga regeringen vill ha kvar näringen, men de rödgröna vill ha strängare regler. Vilket i sådana fall skulle innebära slutet för pälsindustrin.
