Luvos i Jokkmokk. Foto: Gunilla Falk
Enligt en ny studie söker en majoritet av svenskarna kraft och tröst i naturen när vi går igenom en kris. En av dem är naturfotografen Gunilla Falk. Det här är hennes berättelse och bilder.
Talltita i Jokkmokk. Foto: Gunilla Falk
Fereshteh Ahmadis rikstäckande studie på cancerpatienter visade att 68 procent av dem sökte sig till naturen för att orka med sin sjukdom. Betydligt färre vände sig till en religion. Det gör Sverige unikt i världen enligt studien.
– Det säger inte att folk inte är andliga. Men det är naturen som vi andas. I Sverige har vi en stark samhörighet med naturen, det handlar om ett varats enhet. Vi har natur överallt i alla bostadsområden, och också i litteraturen ser vi mycket naturromantik, säger Fereshteh Ahmadi till P4 Värmland.
En av de som alltid sökt sig till naturen är naturfotografen Gunilla Falk. När hon fick ett tungt besked hösten 2014 blev vistelsen i naturen ännu viktigare.
– Den 25 september 2014 fick jag plötsligt väldigt ont i ena ljumsken. Min man skjutsade mig till vårdcentralen i Jokkmokk, de trodde att det var ljumskbråck och skickade upp mig med ambulans till Gällivare för operation. Där trodde de också att det var ljumskbråck, men morgonen därpå kom läkaren och sa att det var ett inflammerat lymfkärl. Jag såg på honom att det var allvarligt och de skickade prov till Umeå. Efter tre veckor fick jag besked. Det var aggressiv storcellig B-cellslymfon, berättar Gunilla Falk.
Nu inleddes en tung tid. Efter ett antal röntgen i Gällivare och Umeå, sattes cellgiftsbehandlingen igång. Det är en tuff åtgärd som ledde till att Gunilla Falks kropp bröts ner ordentligt.
– Jag tappade allt hår, konditionen blev så dålig att jag till slut knappt orkade upp ur sängen. Men jag är en positiv människa i alla lägen, så jag tvivlade aldrig på att jag skulle bli bra igen.
Bäver. Foto: Gunilla Falk
Hennes livssyn märktes inte minst på att hon aldrig släppte fotograferandet.
– Under sjukdomsperioden hade jag mina bilder och kärleken till naturen som peppade mig att komma tillbaka. När jag inte orkade ta mig ut i naturen, skjutsade min man ut mig med snöskoter. Till exempel när jag tog bilder på bävrar. Min man lämnade mig där väl påpälsad och skottade upp ett skydd så bävern inte skulle se mig. Det dröjde bara en och en halv timme så fick jag mina bilder. Under värsta tiden orkade jag mig i alla fall ut till fågelmatningen för att fota fåglar
– Ute i naturen glömmer man de dystra tankarna, naturen inspirerar och det känns som om man omfamnas och skyddas på något sätt. Jag har många gånger frågat mig hur det skulle fungerat om jag inte hade mitt stora natur och fotointresse? Jag är en människa med båda fötterna stadigt placerade i myllan, men jag tror faktiskt att naturen har hjälpt mig att fokusera och behålla min positiva inställning.
Rävförälder med en rejäl måltid till sina ungar. Foto: Gunilla Falk
– Än är det väl inte riktigt över, jag får gå på kontroller var tredje månad i 5 år innan jag blir friskförklarad. Jag håller nu på att träna upp konditionen och har på sista tiden kunnat vandrat i skogarna och fotat både rävungar och älgar, så jag känner mig mycket lycklig och tillfreds nu!
För närvarande har Gunilla Falk en utställning på Destination Jokkmokks turistinformation. Fler av hennes bilder kan även ses här på Natursidan.se och på Naturfoto Jokkmokk.
