Röster från 70 år med Fältbiologerna

Fältbiologerna har lagt grunden för många naturvänner under sina 70 år av leriga stövlar, banderollskrivande och ständigt miljöengagemang. Inför det stora jubileet 2017 har vi intervjuat många personer som berättar vad föreningen betytt för dem. Här är ett urval av vad vi fått höra.

• Läs fler artiklar i vår serie inför att Fältbiologerna fyller 70 år.

Läs även: • Fältbiologerna 70 år – intervju med ordförande Minou Moon

– Fältbiologerna har lärt mig nästan allt jag kan. Arter, tältvana, fältekologi, miljöfrågor, miljöpolitik, demokrati och mötesteknik.Dessutom fick jag massor av vänner! De flesta nära vänner är fortfarande gamla fältbiologer.

/Didrik Vanhoenacker, jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet, som var med i föreningen under 18 år mellan 1978 och 1996.

---

– Jag blev snart mer och mer engagerad i Fältbiologerna, som stod i spetsen för 1970-talets miljökamp. Vi var kända för våra mycket spektakulära aktioner, som alltid hamnade på förstasidorna i pressen. För att uppmärksamma det stora bruket av engångartiklar (någon återvinning fanns ju inte på den tiden) skickade fältbiologer över hela landet kartonger med engångsartiklar till Valfrid Paulsson, dåvarande chef för Naturvårdsverket och illa sedd av alla fältbiologer på grund av sina bristande miljöinsikter. ”Som socialdemokrat vill jag ha rena skjortor” var väl hans mest berömda uttalande, som svar på Fältbiologernas kampanj mot det fosfat som fanns i alla tvättmedel och gödde sjöarna.

/Eva Stenvång Lindqvist, författare (“Börja skåda fågel”, “Fåglarnas trädgård”, “Upptäck blommornas värld”), journalist, en av grundarna till nätverket Rapphönan och vinnare av både Rosenbergpriset (2012) och utmärkelsen Årets Silvertärna (2014).

---

– Att i unga år få erfarenhet av styrelsearbete, programverksamhet, årsmötesdemokrati och allt annat som följer av att driva en förening är lärdomar för livet. Mina år som ordförande ibland annat Lunds och Skånes fältbiologer har gett mig ledarvana som jag ännu bär med mig. Jag tror att det fortfarande påverkar mitt sätt att vara chef.

/Björn Risinger, generaldirektör för Naturvårdsverket som var aktiv i Fältbiologerna från 1975 och framåt.

---

– Vi var något dussintal entusiaster som tog Tåkern till hjärtat. Det blev en kärlek som sedan dess aldrig varit förhandlingsbar. Fältbiologer var vi och här vid sjön är vi än idag ingenting annat, sak samma vilka titlar livet gett oss.

/Göran Bergengren, biolog, författare och miljödebattör, som blev medlem i Mjölby fältbiologer 1955.

---

– För mig personligen har mitt engagemang lett till en stor personlig utveckling som jag inte tror jag skulle ha uppnått på annat vis, åtminstone inte i den här farten. Redan efter ett år i föreningen, hösten 2014, satte jag mig som kassör i SUG-distriktsstyrelsen (Stockholm-Uppland-Gotland). Utan tidigare ekonomierfarenhet skulle jag nu ansvara för ett distrikts ekonomi, betala löner och så vidare. Det gav verkligen en känsla av skräckblandad förtjusning, och att sedan känna att jag kunde lösa problem och utföra mitt uppdrag väl var en stor boost för självförtroendet. Idag, två år senare, har jag även hållit pass och föreläsningar för fältbiologer om aktivism, makt, normer och normkritik, jag har planerat fjällvandringar, gjort en årsbokföring för distriktet och mycket annat jag aldrig hade fått möjlighet till annars. Såna här erfarenheter är helt ovärderliga och inger en känsla av “jag kan klara vad jag vill bara jag lägger manken till”. Det önskar jag att alla unga fick uppleva.

/Olivia Teghararian, kassör i SUG-distriktsstyrelsen och medlem i Fältbiologerna sedan 2013.

---

– Att gå med i Fältbiologerna är ett av de bästa beslut jag fattat i mitt liv. Nu har jag varit med i över fem år. När jag blev fältbiolog som 15-åring år 2011 var det främst för att min pappa värvade mig, men mycket snart insåg jag att föreningen passade mig perfekt: här kunde jag förena två av mina största fritidsintressen – miljöaktivism och fågelskådning – och dessutom träffa massor av andra unga som delade mina intressen, värderingar och visioner.

/Leo Rudberg, aktivist för miljö, solidaritet och mänskliga rättigheter och krönikör i tidningen Syre.

---

– Mitt starkaste minne är en nattlig exkursion till Fiby urskog i februari för att lyssna på ugglor och senare hackspettar. Där får man inte tälta och vi trodde inte att man fick lämna stigen. Vi sov därför i sovsäck på stigen vid Geteyggen. Det var kallt. Vi hörde inga ugglor. Jag frös så hemskt så jag blev tvungen att åka hem. 45 min genom skogen i mörkret och 45 min på cykel hem till studentboendet – ensam. Man kände att man levde. Fältbiologerna är en del av min identitet och tillhörighet fast jag inte varit aktiv på nästan 20 år.

/Maria Forslund, Naturvårdshandläggare på Länsstyrelsen i Uppsala, som var aktiv i föreningen 1994-1998.

---

– Före 1962 jobbade jag lokalt i Örebro och var med om att förvandla ett förfallet hus, först till klubbstuga och sedan till Kvismare fågelstation. Inget dåligt jobb av ett gäng från realskola och gymnasium. Jag ledde även en del kurser och ordnade resor inom och utom Sverige. Kunskapsutbytet och organisationsförmågan bland alla naturintresserade ungdomar var enormt för den tiden. Vi sa bland annat att Fältbiologerna var en av de riktiga ungdomsorganisationerna utan gubbar i styrelsen ens på riksplan. Vi hade inga gubbar som sa “det där går inte”, så vi gjorde det! Som att chartra en DC3:a för resan från Göteborg till riksårsmöte i Visby i mitten av 60-talet. Det var under den här tiden som Fältbiologerna började bli en maktfaktor. Själv fick jag erfarenheter jag haft enorm nytta av hela livet därefter.

/Pentti Kinnunen

---

– Det är lätt att nostalgiskt blicka tillbaka på “Fältbiologernas guldålder” på 70- och 80-talen, då vi hade betydligt fler medlemmar, klubbar och aktiviteter, och var det självklara alternativet för alla unga med något intresse för naturen eller miljökamp. Samtidigt är det viktigt att påminna sig om alla segrar i stort och smått föreningen fortfarande kan åstadkomma. Att Ojnareskogen blev Natura 2000-område hade kanske aldrig hänt om inte Fältbiologerna slagit läger i skogen 2012 (givetvis har många andra aktivister och föreningar också gjort ovärderliga insatser i kampen för Ojnare); detta får nog räknas som en av de största segrarna i Fältbiologernas historia sedan 1940-talet, givet hur extremt värdefull just Ojnareskogen är ur ett internationellt perspektiv.

/Leo Rudberg igen

---

– Jag skulle tro att den som varit fältbiolog alltid fortsätter att vara det, i hjärtat. Det är något speciellt med att ha varit fältbiolog. Engagemanget för en gemensam sak, glädjen, alla roliga påhitt, ansvarstagandet – i Fältbiologerna finns till skillnad från i andra ungdomsföreningar inga vuxna ledare – gjorde att man växte som människa, blev självständig, vågade framföra och stå för sina åsikter och vågade påverka. Framför allt såg vi ju att vi verkligen påverkade saker i rätt riktning, och med facit i hand kan man ju se resultatet: återvinning, fosfatfria tvättmedel, ingen hormoslyrbekämpning längs järnvägarna, en förändrad papperstillverkning utan blekmedel, miljöhänsyn i skogsbruket och mycket, mycket mer.

/Eva Stenvång Lindqvist igen

---

– Jag ser själv väldigt mycket fram emot att få följa Fältbiologernas framtid. Riksstyrelsen har satsat mycket på en identitetsutredning, “Vilka är vi, egentligen?”, där man har tagit reda på om det finns stora skillnader i vilka vi vill vara som organisation, hur vi ser oss själva idag, och hur andra ser oss. Nu börjar arbetet med att använda den information vi fick för att nå dit vi faktiskt vill vara.
En ständigt återkommande fråga är frågan om namnbyte av hela organisationen, och det hetaste förslaget är “Natur och Ungdom”. Kommer namnbytet antas på riksårsmötet, RÅM, i januari? Kommer det bli en nystart för organisationen, om dess medlemmar inte länge är “fältbiologer” utan istället “naturungdomar”? Snart får vi kanske se.

/Olivia Teghararian igen

Källa: Fältbiologen nr 1 2007