Recension av filmen Blackfish

“Blackfish” är en dokumentär som handlar om späckhuggare. Framför allt om späckhuggare i fångenskap och särskilt en individ vid namn Tilikum. Han föddes fri men fångades brutalt in på 1980-talet och har sedan dess levt sitt liv i den stora akvarieparken Seaworld i USA.

Affischen till dokumentären “Blackfish”.

Det som skiljer Tilikum från många andra djur i fångenskap är att han dödat tre av sina tränare. Varje incident har mörkats av djurparkerna, men dokumentären “Blackfish” utgår från dessa tragiska händelser och tar upp hur de sociala flockdjuren har det i fångenskap och vad som kanske kan ligga bakom Tilikums agerande.

Vi får höra djurparkernas versioner genom reklamfilmer och skönmålande guider, men också teorier och ögonvittnesskildringar från forskare och flera före detta tränare som nu lämnat yrket. Blandat med privata filmer blir upplägget närmast som en dokumentär thriller, utan att för den skull överdramatisera händelserna eller problematiken.

“Blackfish” sätter fingret på flera aktuella ämnen. Den 17 juni 2012 dödades en djurskötare på Kolmården av vargarna på djurparken. Två djurskötare har den senaste tiden dödats av kattdjur i fångenskap i USA. Dessutom har protester från djurrättsorganisationer lett till att flera länder i Europa förbjudit cirkusar att hålla vilda djur (dock ännu inte Sverige). Hur mår djur i fångenskap och är det rätt att hålla dem i fångenskap?

Det finns olika sätt att se på djurparker, även som djurvän. En krass synvinkel är att inga djur ska behöva ha ett sämre liv för att underhålla människor. Med den inställningen bör inga djurparker alls finnas.

Det finns också lite mer utilitaristiska synsätt där ett fåtals lidande kan gynna ett större flertal. Djurparker kan behövas för att föda upp hotade arter under kontrollerade former innan de sedan släpps ut i det vilda. Vissa djurarter är så nära utrotning att de behöver hjälp för att överleva.

Det finns även en annan aspekt som tas upp i filmen – djurparker kan ge barn, men även vuxna, lättillgängliga och minnesvärda upplevelser om djur. Kanske kan dessa upplevelser leda till en större hänsyn, förståelse eller till och med engagemang för djur och natur?

Späckhuggare utanför Vancouvers kust 2008. Foto: Erik Hansson

Ett problem för djurparker är att de flesta måste gå med vinst och att det inte alltid är så lätt att se till djurens bästa samtidigt som kostnader måste hållas nere. Ska till exempel djuren få dyra, större burar för att må bättre, trots att det kan leda till att besökarna inte ser djuren som de tycker att de har betalat för att få se? Att döma av dokumentären finns det en hel del djurparksägare som inte tänker så mycket på djurens välmående. De ser bara djurparker som vilket företag som helst.

En annan viktig aspekt är att det hänt mycket de senaste tio åren inom ekoturism. Idag kan man åka ut och uppleva vilda späckhuggare, delfiner, tumlare (som faktiskt kan ses på den svenska västkusten) eller andra vilda djur under kontrollerade former med en guide. Det kanske kostar som några djurparksbesök, men man får en stor naturupplevelse samtidigt som man gynnar arterna i det vilda.

Jag var ute på ett så kallat späckhuggarsafari för några år sedan och minns det fortfarande som något av det mäktigaste jag varit med om. Att se en flock vilda späckhuggare bryta ytan bara 50 meter bort är förvisso på betydligt längre håll än besökare på Seaworld får uppleva. Det är å andra sidan långt mer äkta än att se späckhuggare hoppa upp ur vattnet och nudda en röd boll med nosen för att de ska få någon mat.

Djurparker är en något knepig moralisk fråga för många av oss som älskar natur och djur. “Blackfish” tar upp problematiken och gör det på ett både känslofyllt och spännande sätt som inte lämnar mig oberörd. Jag sitter med tårar i ögonen under halva filmen. Den del av underhållningsindustrin som kallas djurparker kan vara väldigt cynisk och det behövs filmer som “Blackfish” för att upplysa oss och få oss att tänka efter.

Betyg: 4 av 5