Natursidan på ugglesafari

Det här är vår berättelse från en ugglesafari med Birdsafari Sweden. Kom ihåg att ekoturism kan skilja sig åt från gång till gång.

Naturen är nyckfull, det vet alla som gärna vistas i den. Att ägna sig åt ekoturism eller naturturism handlar om att hitta en balans mellan att vistas i naturen på dess premisser och att ge sina kunderna det de vill ha inom rimliga gränser. Ibland kommer man hem med minnen för livet. Ibland har man “bara” fått vistas i naturen. Om du är osäker på vad du kan förvänta dig av en ekoturism-resa – ring till arrangören och fråga.

Helgen 3-4 maj 2014 åkte fem av medarbetarna på Natursidan.se (Anki, Cecilia, Erik, Maths och Marie) med Birdsafari Sweden på ugglesafari. I beskrivningen stod det att chansen ansågs god att få medverka vid ringmärkning av slaguggla och att andra ugglor var lite av en bonus, beroende på vad naturen kände för att bjuda på. För vår del blev det en hel del.

Birdsafari Sweden drivs av Daniel Green och han har sin bas i Svartådalen i norra Västmanland. Längs de ofta översvämmande jordbruksmarkerna och många sjöområdena trivs tranor, sångsvanar och vadare under våren och Daniel Green, som fått området att inse värdet av en fin fågelsjö som Fläcksjön, har till och med fått Svartådalen att använda en trana i sin logga. Att det var han som upptäckte Sveriges första prärietrana i området känns därför välförtjänt.

På väg till Salbohedsgården där vi skulle bo tog vi en sväng förbi den härliga fågelsjön Hjälstaviken och fick där bland annat se säv- och vassångare på nära håll medan rördrommen tutade i vassen. Vi passade också på att beskåda prärietranan som uppehållit sig på åkrarna fem minuters bilväg från den gamla militäranläggningen och skolområdet som nu utgör Salbohedsgårdens bed & breakfast.

Efter att ha hälsat på de övriga deltagarna (varav ett par nyss varit i ett björngömsle och där fått uppleva fyra björnar och en varg på två nätter) inleddes ugglesafarin med ringmärkning av till synes yrvakna kattuggleungar. Medan kattugglehonan flög iväg från holken och iakttog oss på långt håll fick de små rufsiga trollen ringar så att de med lite tur kan hjälpa till att kartlägga kattugglornas levnadssätt när de blir stora. Att få se dessa söta varelser på nära håll var en både fascinerande och häftig upplevelse. Det är lite svårt att tänka sig att de inom bara ett halvår kommer ha växt upp till majestätiska och mytomspunna varelser.

Efter att de stoppats tillbaka i holken brukar det enligt ringmärkaren inte dröja länge förrän honan återvänder till sina ungar. Med tanke på att hon dessutom valt att häcka i samma holk flera år i rad verkar hon inte heller speciellt bekymrad över att hennes ungar lånas ut till fågelforskning och ekoturism en kort stund varje vår.

På väg till nästa punkt i programmet frågar jag Daniel Green om hur det står till med järpbeståndet i området. Han hinner knappt svara på frågan förrän två stycken flyger upp från vägrenen framför oss och in i skogen. Vi stiger ur bilen och får dessutom höra en av järparna sjunga sin ljusa strof inifrån en tät gran. En pulshöjande upplevelse som för mig och flera andra i bilen också blev ett nytt livskryss.

Dagens andra stopp blev en av helgens höjdpunkter. På en enslig skogsväg långt från civilisationen skulle en syskonskara pärluggleungar ringmärkas. Kända pärlugglehäckningar är väldigt sällsynta i Västmanland och att vi hade chans att få vara med om det kändes oerhört spännande och lite högtidligt. Det råder dock alltid en viss osäkerhet kring om honan är kvar i holken och om ungarna kanske flugit ut, men idag hade vi tur. Honan var kvar och hennes kull med sex ungar kunde förses med ringar.

Pärlugglan är en fantastiskt vacker fågel som inte är lätt att få syn på. Oftast hörs den bara och då om nätterna när den är ännu svårare att se. Här fick vi inte bara chansen att studera den i dagsljus på nära håll, vi fick också se de charmiga och fulsöta ungarna som inte hade känts malplacerade i Mupparna. I efterhand rankar jag det som en av de finaste naturupplevelserna i mitt liv och stämningen var hög i minibussen när vi efter en eftermiddagsfika skumpade därifrån.

Dagens sista stopp var ett försök att i kvällsljuset se lappuggla och sparvuggla på Västmanlands mest välkända hemliga ställe. Vi fick uppleva en vacker solnedgång med morkullornas märkliga knorrande över trädtopparna, men några fler ugglor såg vi inte denna dag. Efter en sen middag med efterrätt började den upprymda stämningen övergå till utmattad tystnad och vi däckade snart på våra rum i Salbohedgården.

Vi visste att dag två skulle innehålla ringmärkning av slaguggla, men på morgonen dök det upp en liten överraskning – en möjlighet att få se berguv på ett stort grustag en bit bort. Återigen hade vi tur. På en avsats i en av de stora maskinerna låg en hona och ruvade. Det blev en häftig kombination av en sliten mänsklig byggnad och en vacker, mäktig fågel som vi kunde njuta av genom tubkikarna.

På väg till nästa stopp upptäckte Daniel Green en kungsörn med tydlig ungfågel-teckning som svävade över de västmanländska slätterna. Väl framme vid Fläcksjön tickade fågelarterna raskt in. En tornfalk och en trana flög föredömligt nära våra huvuden, backsvalor jagade insekter över vattenytan, en gluttsnäppa visade sin storleksskillnad bredvid en grönbena och två svarttärnor spred lite kontraster i måskolonin. Dessutom sågs de flesta av landets vanligaste änder i vattnet och på håll även en ståtlig fullvuxen havsörn. På en soluppvärmd rostad plåt hittades även två fina små ödlor, som inte var ett dugg blyga.

Därefter hjälpte vi till (nåja) att inventera två holkar med möjlig slagugglehäckning, men vi fick hög puls i onödan. Ingen av dem innehöll några ugglor. Hade vår tur vänt? Framme vid nästa holk hade den i sådana fall vänt tillbaka igen för här hittades en slagugglehona med tre ungar i olika ålder och ett okläckt ägg. Slagugglan har fått sitt namn av att den inte drar sig för att attackera även människor som är för nära dess bo, så vi var alla på helspänn. Förutom att sätta klorna i varelser som anses hotfulla kan den också använda ett annat trick som vi tyvärr fick uppleva – kaskadbajs. Med en smidig manöver med bakkroppen skickade honan ut en fontän av oerhört illaluktande avföring runt omkring sig när hon lyftes ur holken.

Under den korta uppvisningen av honan övergick vädret häftigt nog från sol till ett kortvarigt snöfall, som för att bjuda oss på lite variation i fotomöjligheterna. Därefter placerades ungarna åter i holken. Det är förvisso ingen fara att lyfta ut varken hona eller ungar en stund och de har snart återgått till sina vanliga rutiner, men ungarna börjar frysa efter ett tag och det ville vi inte utsätta dem för i onödan. Dessutom var det hög tid att avsluta ugglesafarin efter en god picknick vid vägkanten.

Vi tog farväl vid Salbohedsgården och åkte sedan till Fysingen söder om Arlanda där vi, på behörigt avstånd från den privata tomten, fick se den rikskända pungmesen samla bomaterial. I en backe lystes några backsippor upp vackert i kvällssolen och på maderna hittade vi till slut även den pråliga citronärlan.

Det blev en helg som hade varit fin enbart med besöken vid Hjälstaviken och Fysingen, men däremellan fick vi dessutom uppleva fantastiska möten med fascinerande ugglor.

Läs mer:
• Vår guide till ugglelyssning.
• Vår avdelning om ekoturism.