I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2014 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Brutus Östling har utsetts till Årets naturfotograf, vunnit Augustpriset 2009 (“Att överleva dagen”), två av hans böcker har fått utmärkelsen Årets pandabok av WWF (“Mellan vingspetsarna”, “Örnarnas rike”) och i fjol utsåg Natursidan.se hans “Konsten att fotografera fåglar och andra djur” till Årets naturbok. Fler av Brutus bilder kan ses på Brutusostling.se och en intervju med honom kan läsas här.
“Efter mer än tre månaders intensivt arbete som rörde hotade arter men också för att dokumentera klimatförändring och till exempel WWF:s arbete i Arktis blev det ett avbrott på nästan ett halvår. Men nu i december var det dags igen. Jag reste till Sydafrika för att arbeta med mitt gamboksprojekt. Det blev förvisso en del gambilder, men framför allt drabbades jag av något annat. En afrikansk feber. Jag måste tillbaka. Och nästa gång blir det inte framför allt för fåglar.
I början av april följde jag med WWF och Norska Polarinstitutets forskare på en resa runt Svalbard, ja vi kom faktiskt runt huvudön, något som inte brukar vara möjligt vid den tiden på året. Redan efter första nattens färd var båten täckt av is, havsvatten som sköljts upp och snabbt frusit till is i den tjugogradiga kylan. Forskarnas uppgift var att kontrollera först och främst hur det gått med isbjörnarnas iden under vintern. Resultatet var nedslående. Bristen på is hade troligen hindrat björnhonorna att ta sig till de platser där de brukar gräva idena för att kunna föda ungarna. Bara en hona med unge noterades, förr brukade det var tvåsiffriga tal minst.
Vervet Monkey heter den på engelska, men den har väl inget egentligt svenskt namn. Chlorocebus pygerythrus är hur som helst en av fem primater i släktet gröna markattor, och de har precis som babianer blivit ett problem på sina håll i södra Afrika genom att de är oerhört skickliga och snabba ”tjuvar”. Den är alltså inte hotad, utan utgör snarare ett ”problem” därför att människor har matat den. Den här ungen fick vi syn på i närheten av en parkeringsplats inne i Kruger Nationalpark i Sydafrika.
Spetsnoshörning (svart noshörning).
Trubbnoshörning (vit noshörning).
December 2014, svart noshörning (spetsnoshörning), Sydafrika. Gamar var syftet med resan, inte lejon, inte noshörningar. Men efter att ha kollat efter noshörningar under några dagar dök den upp, bara hundra meter från vårt tältgömsle. Den svarta noshörningen är betydligt mindre än den vita, men den uppvisar betydligt mer attityd. Vid våra möten med vita noshörningar under veckan hade de vänt om när de fått syn på oss och därefter skyndsamt avlägsnat sig bort från oss. Men den svarta noshörningen gjorde tvärtom när den fick korn på oss, först stirrade den mot oss, sen sprang den en bit närmare, för att efter att hotfullt ha betraktat oss under något tiotal sekunder vända på klacken och sedan fortsätta betandet i gräset en kort bit längre bort.
Över ett tusen noshörningar har dödats illegalt årligen de senaste två åren bara i Sydafrika. Noshörningshorn betingar ett högre pris än både guld och heroin på svarta marknaden. Pulvriserat horn säljs som ingrediens i mediciner som används i östasien. I själva verket består noshörningshorn av samma material som naglar, och de har ingen som helst medicinsk effekt.
December 2014, Sydafrika. Ett lejon som ryter hörs inte sällan på flera kilometers håll. Att på mindre än tio meters håll få uppleva rytandet från tre lejonhannar i nattens mörker är någonting alldeles speciellt. Det kändes som om jeepen vibrerade av mullrandet i rytningarna. Egentligen hade jag rest ner till den afrikanska kontinenten för att fotografera afrikanska gamar, för ett bokprojekt om hotade gamar. Det här var ett möte som jag inte förväntat mig, ett möte som bara skedde, strax efter att jag och min hustru lämnat det provisoriska tältgömslet vi suttit i under i stort sett hela dagen bara någon kilometer därifrån. Nästa dags morgon bad jag Jesse, som körde ut oss till tältet, att ta en sväng extra i omgivningarna och kolla att vi inte hade lejonen i närheten. Visserligen händer det nästan aldrig att lejon attackerar människor i tält, men skulle de få för sig något kändes de fem minuter det skulle ta jeepen att komma oss till undsättning som en evighet. Att vi hade radio att kalla på hjälp med kändes just då inte helt övertygande.”
• Alla bidrag i Naturjulkalender 2014
• Alla bidrag i Naturjulkalender 2013
