Flygvy över skogar, korallrev och bosättning nära havet vid Morondava i Madagaskar. Foto: WWF
Mocambique och Madagaskar är två av världens fattigaste länder. Mellan dem ligger Mocambique-kanalen – en av världens rikaste områden när det gäller biologisk mångfald och med mängder av naturresurser. Hur ska bevarande av natur kunna prioriteras i länder där de flesta kämpar för att få mat för dagen?
Det är ingen överdrift att säga att mycket av livet i Madagaskar och Mocambique kretsar kring Mocambique-kanalen. Det är längs med kusten 70 procent av all befolkning lever. Det är från havet människorna får sin huvudsakliga föda, det är genom Mocambiquekanalen som mycket av varorna längs Afrikas sydöstra kust fraktas och det är i norra delarna av området som det beräknas finnas stora fyndigheter av olja och gas. Fyndigheter som får de fattiga länderna, beroende av bidrag, att vädra en ny framtid, men som också oroar naturvänner i området. Tillsammans med överfiske och ökande exploatering är norra Mocambiquekanalen satt under hård press och det drabbar många.
LÄS ÄVEN: • Akut läge för Madagaskars största sköldpadda – kan vara utrotad om två år
Den senaste veckan har Världsnaturfonden WWF i Sverige haft besök av tre ansvariga personer för organisationens arbete i området. Tiana Ramahaleo, naturvårdschef i Madagaskar, Solani Mhango, naturvårdschef i Mocambique och Antonio Serra, programkoordinator Mocambique. De har med egna ögon sett hur livet och korallreven i Mocambiquekanalen och haven utanför på kort tid förändrats drastiskt – med ökande korallblekning och minskade fiskepopulationer.
Dykare undersöker korallrev i Mocambique. Foto: WWF
I Mocambique-kanalen finns omfattande korallrev som anses ha världens näst största marina biologiska mångfald. Över 400 arter lever i korallerna och i kanalen lever delfiner, hajar, sköldpaddor och under vissa delar av året kommer även valar på besök. Regionen rymmer ett myller av liv, eller så var det i alla fall förr.
– För 40 år sedan varnade myndigheterna befolkningen från att bada i havet eftersom här fanns så mycket hajar. Nu behöver de inte varna längre. Det finns knappt några hajar kvar, berättar Tiana Ramahaleo.
Med ett pris på uppåt 2000 kronor per kilo är hajfenor ett väldigt lockande byte för traktens fiskare. De fiskas i Mocambique-kanaler, men säljs till den asiatiska marknaden där det serveras som hajfensoppa och som bröllopsmat för att visa status.
LÄS ÄVEN: • Tre stora och viktiga naturreservat bildade på Madagaskar
Hajarna är inte de enda rovfiskarna som utsätts för hård press. Mocambique-kanalen är ett av de sista områdena i världen med större mängder tonfisk, men de senaste åren har det skett ett rejält överfiske. Det beror på illegalt fiske, men också på att den lagliga fångsten som tillåts är alltför oreglerat. Dessutom förekommer fiske med dynamit längs kusten vid Tanzania som skadar korallreven och innebär att mängder av fiskar och andra marina djur dör.
I norra delen av Mocambique-kanalen har det hittats stora mängder olja och naturgas. Foto: WWF
Ett hot i den nära framtiden är planerna på att börja utvinna olja och gas i norra delen av kanalen. Det råder redan ett högt exploateringstryck längs kusterna, men det kommer öka kraftigt när företag kommer till området för att borra efter fossila bränslen. Bolag från Italien, Kina och USA är inblandade i att leta efter fyndigheter och arbetet ser ut att kunna inledas inom något år. Det oroar Tiana Ramahaleo, Solani Mhango och Antonio Serra bland annat för att det är svårt att få insyn och delaktighet i regeringars och myndigheternas beslutsarbete. Transparensen är minst sagt bristfällig. Som exempel nämns att när 20 valar strandade längs kusten ungefär samtidigt som det testades med explosioner i havet så mörkades utredningen. Miljörörelsens misstankar om ett samband kunde aldrig bekräftas.
LÄS ÄVEN: • Världens 25 sista madagaskarbrunänder behöver ett nytt hem
– I grunden vill myndigheterna i området bevara naturen, men hur tacklar man samtidigt en ökande population och ett förändrat samhälle? Det måste vara hållbart, men är invånarna och myndigheterna förberedda på den sortens utveckling? Det här handlar inte enbart om myndigheterna. Även civilsamhället och företagen måste vara med i ekvationen, berättar Solani Mhango.
Fiskare i en lagun på västra Madagaskar. Foto: WWF
Utmaningen att bevara naturen gäller inte bara i havet. Av Madagaskars skogar återstår bara tio procent och varje år avverkas 100 00 hektar skogar. Även om viktiga delar numera är skyddade så är det en oerhört stor biologisk mångfald på relativt liten yta vilket gör ekosystemen känsliga.
Det är exempelvis enbart i Madagaskar som världens 105 arter lemurer lever. Tillsammans med många andra häftiga endemiska djur och fåglar, med möjligheten att dyka vid korallrev och uppleva delfiner, valhajar, havssköldpaddor och valar borde området kunna locka till sig turister, men naturturismen är fortfarande blygsam i landet.
LÄS ÄVEN: • Generös donation säkrar bevarandeprojekt för lemurer
Det kommer ungefär 200 000 turister per år varav de flesta kommer för att njuta av naturen och då framför allt haven. Målet är att öka det till 500 000 personer till år 2020, men det finns stora utmaningar. Det finns exempelvis knappt någon infrastruktur och om vägar finns är de i dåligt skick. En sträcka som skulle ta fem timmar att köra i Sverige tar på Madagaskar 10-15 timmar. Det begränsar möjligheterna till turism.
– Man måste involvera lokalbefolknigen och bygga upp turismen med hänsyn till naturen, säger Solani Mhango. Görs det skapas intäkter för lokalbefolkningen samtidigt som naturen bevaras.
Antonio Serra berättar hur det efter inbördeskriget i Mocambique 1992 öppnades upp helt för turister. Det kom då väldigt många människor från framför allt Sydafrika och skräpade ner och tog ingen som helst hänsyn till naturen. Sedan dess har myndigheterna börjat sätta upp regler och krav på turistarrangörer och sakta har även turisterna attityder ändrats till att nu visa mer hänsyn. Det finns fortfarande problem, men de är mindre.
Pojkar i en båt i Mocambique. Foto: WWF
Samtidigt som turismen ses som en möjlig dellösning på ett komplext problem för ett fattigt område drabbas även Mocambique och Madagaskar av klimatförändringarna. Havet har blivit varmare vilket ändrar fiskarnas förflyttningar och bleker korallerna.
Jag frågar de tre WWF-medarbetarna om de trots dessa uppenbara hot från klimatförändringar vill att vi svenskar sätter oss i flygplan och flyger ner till deras områden. De skrattar lite besvärat och lägger över frågan på Solani Mhango.
– Min personliga åsikt är att ni borde komma. Det finns för- och nackdelar med allt. Om pengarna som turisterna spenderar här går till hållbar turism som tar hänsyn till naturresurserna så kommer också dessa verksamheten påverka samhället i en hållbar riktning.
LÄS ÄVEN: • Kan naturturism rättfärdiga flygresor?
– Mocambique och Madagaskar är bland de fattigaste i världen och det finns mycket för myndigheterna att tänka på, men möjligheten för hållbar naturturism finns så länge det organiseras med små grupper och inte blir en alltför stor industri, fortsätter Solani Mhango.
Grön havssköldpadda. Foto: WWF
Jag får sedan höra många exempel på hur staten låtit företag hyra mark under lång tid för att ordna naturturism. Eftersom deras kunder lockas av naturen sköter och skyddar företagen exempelvis skog, stränder eller havsområden så att det rika djurlivet bibehålls. Dessa samarbeten mellan företag och myndigheter, som dessutom gynnar lokalbefolkningen tror WWF i området mycket på,
– Vi börjar se positiva resultat och förändringar i vad folk värdesätter, berättar Tiana Ramahaleo. Företagen har börjat inse värdet av småskaligt bevarande och lokalbefolkningen inser fördelarna med ett miljötänk när de har råd att bygga bättre hus. Man måste börja den här förändringen nerifrån och upp. Det har tidigare visat sig att det inte går att bara bestämma det från myndigheternas sida utan att förankra det och komma med lösningar.
– Det här är också väldigt viktigt för de unga i våra länder. När de ser att ett hållbart leverne inte bara gynnar deras ekonomi utan också hela ekosystem så kan en hel generation börja tänka på ett nytt sätt. Det är framtiden, säger Solani Mhango.
