Krönika: Man kan inte både äta kakan och ha den kvar

Skog med höga naturvärden. Foto: Erik Hansson

Anders Wirdheim: “En ledare som publicerats i flera landsortstidningar nu i september ger intryck av att skribenten saknar såväl kunskap som perspektiv. Det handlar om den svenska skogen, och ledarskribenten är mycket kritisk till att regeringen beslutat anslå pengar till en omfattande inventering av så kallade nyckelbiotoper.

• Läs alla Anders Wirdheims krönikor här.

”Det är inte dåligt i sig att förmedla kunskap om skyddsvärd natur”, skriver ledarskribenten. Helt rätt: Det är ju detta det handlar om, dvs. att hitta de värdefulla naturområdena innan de avverkas. Men efter denna lovvärda inledning går skribenten vilse i skogen och hävdar att hela äganderätten nu ifrågasätts. Anledningen är att det inte per automatik utgår någon ersättning till markägare när man påträffar en skyddsvärd nyckelbiotop. Ska det göra det, måste marken få ett mera formellt skydd – och det finns det inte pengar till.

Men varför är det då brist på pengar? Jo, för att ett antal borgerliga regeringar kraftigt skurit ned anslagen till naturvård. Framför allt gäller det alliansregeringarna 2006–2010 och 2010–2014, där centerpartiet hade både skogsbruk och naturvård på sitt bord. Den nuvarande regeringen har åter ökat anslagen, men vi ligger fortfarande långt under den nivå som krävs för att nå de mål om biologisk mångfald som beslutats.

Skog med död ved. Foto: Erik Hansson

I ett något längre perspektiv är det också viktigt att påpeka att samtliga partier redan för ca 20 år sedan ställde sig bakom ett antal utfästelser om att förlusterna av biologisk mångfald ska stoppas. Detta skulle ursprungligen ske senast till 2010, men när inte det målet kunde nås, flyttades det fram till 2020.När det gäller äganderätten berörs den inte alls av beslutet om nyckelbiotoper. Här handlar det snarare om att skribenten inte vill inse att äganderätt inte är detsamma som fri förfoganderätt när det gäller skogen i Sverige. Som markägare har man ett ansvar att följa både Miljöbalken (12 kap. 6§) och Skogsvårdslagen (SKSFS 2013:3). Dessa båda lagar ställer förhållandevis långtgående krav, bl.a. när det gäller att bevara värdefulla naturmiljöer.

Men hur ska vi kunna stoppa förlusterna av biologisk mångfald om vi inte ens vet vad vi ska värna om? En landsomfattande inventering av nyckelbiotoper är ju tvärtom ett bra steg på vägen för att vi ska kunna närma oss målet. Den borgerliga politiken och retoriken är i dessa sammanhang fullständigt obegriplig. Än mer obegriplig blir den om vi sätter in frågan i ett globalt perspektiv.

När 193 länder i november 2010 i Nagoya i Japan kom överens om en handlingsplan för att skydda natur och viktiga resurser, tog den dåvarande svenske miljöministern Andreas Carlgren (C) åt sig en stor del av äran för att det till slut blev en överenskommelse. Denna innebär att 17 procent av ländernas landareal och 10 procent av havsarealen ska skyddas, samt att den skyddade arealen ska utgöras av ekologiskt representativa naturtyper och med stor betydelse för biologisk mångfald. Med Nagoya-överenskommelsen skulle världens länder kunna nå målet att hejda förlusterna av biologisk mångfald.

Men Andreas Carlgrens ansträngningar stannade på papperet, i alla fall i hans hemland. I den politik som alliansregeringarna därefter förde såg vi ingenting av Nagoya, och tankarna från överenskommelsen är också som bortblåsta när borgerliga politiker och skribenter idag kritiserar regeringsbeslut om naturvård, senast detta om nyckelbiotoper.

Visst har skogsägarna och skogsbruket blivit bättre, i alla fall om vi jämför med 1900-talets vulgära skogsbruk med jättehyggen, omfattande giftanvändning och bidrag till att dika och avverka värdefulla skogsområden (så kallade 5:3-skogar). Och visst finns det många inom skogsnäringen som verkligen brinner för naturens värden. Men att vi fortfarande har värdefull natur i det svenska skogslandskapet, beror i alldeles för hög grad på att skogsbruket inte hunnit dit ännu.”Men varför är det på detta viset?” frågar säkert en rumpnisse under en stubbe ute i skogen. En del av svaret finns i ovan nämnda ledarartikel. Skribenten hävdar att naturvården inte verkar inse att ”nyckelbiotoperna finns därför att skogsägarna och det svenska skogsbruket är ansvarstagande”.

Retoriken i den pågående debatten om nyckelbiotoper färgas också av detta: Man ser äganderätten som fri förfoganderätt och vill avverka utan något ansvar för de naturvärden som kan finnas. LRF vill alltså inte ens ta reda på var dessa naturvärden finns. Allianspartierna hejar på, och inte nog med det: I de förslag som allianspartierna lagt fram, har man gång på gång velat skära kraftigt i anslagen till naturvård. Påståendet om skogsbrukets ansvarstagande är som hämtat från LRF:s reklamfoldrar. Det svenska skogsbruket har levt under devisen ”frihet under ansvar”, och LRF hävdar att ”brukaren är den bästa naturvårdaren”. Men det har påfallande ofta varit mycket frihet och väldigt lite ansvar, och att brukaren är den bästa naturvårdaren är tyvärr ibland lika falskt som att bocken är den bästa trädgårdsmästaren. Det hör ju också till saken att allt mera av den svenska skogen ägs av personer som bor på annat håll och ofta ser sitt skogsinnehav enbart som en investering.

Det finns ett gammalt ordspråk som talar om att ”både äta kakan och ha den kvar”. I LRF:s och allianspartiernas värld säger man sig vilja ha kakan kvar, i detta fall den värdefulla naturen. Men det är enbart löst prat utan egentligt innehåll – när det kommer till verkligheten ska kakan ätas, dvs. skogen ska avverkas, och det ska göras innan någon upptäckt dess naturvärden.

Det vore betydligt mera renhårigt gentemot allmänhet respektive väljare om LRF och allianspartierna tydligt deklarerade att biologisk mångfald inte är något som de vill värna om. Det är ju faktiskt just det som deras politik går ut på.”

/Anders Wirdheim, före detta mångårig informationsansvarig för BirdLife Sverige.