Anna Roos. Foto: Privat
För att få se en utter i det vilda krävs det lite tur. Det är väldigt skygga djur som helst håller sig undan människor. De flesta av oss kanske aldrig får syn på dem, även om vi försöker hålla koll efter spår i snön eller letar efter rapporter på nätet. Andra råkar vara på rätt plats vid rätt tid och kan få se fantastiska scener med det lekfulla djuret på nära håll. Det visar om inget annat Naturhistoriska Riksmuseets inrapporteringssystem där folk skickat in bilder och filmer på uttrar.
Andra har inte samma tur. Fotografen Kenneth Johansson hade bestämt sig för att få bilder av en utter och avsatte varje vinter tre månader vid ett vattendrag där han visste att de fanns. Ändå tog det honom 13 år innan han ens fick syn på en utter. Under den här tiden samlade han på sig bilder av Sveriges övriga djur, men just uttern förblev svårflörtad. När han till slut, efter 29 års fotograferande längs Noån fått ihop bra bilder av mårddjuret, resulterade det i boken “Utterliv” med text av biologen Anna Roos.
Anna Roos jobbar på enheten för miljögiftsforskning på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Där har hon specialiserat sig på mijögifter och deras påverkan på framför allt utter och sälar. Det är också Anna Roos som tar hand om de uttrar som lämnats in till polisen av privatpersoner. Uttern tillhör nämligen statens vilt och döda individer hamnar hos Naturhistoriska riksmuseet för undersökning. Den strida strömmen av döda utttrar som lämnas in gör att Anna har viss koll på hur utterbeståndet ser ut även om det inte är en vetenskaplig metod och inlämningsfrekvensen kan vara något slumpmässig.
– Uttern minskade till i slutet av 80-talet, berättar hon. Sedan dess har den ökat och nu ökar den ganska kraftigt. Minskningen berodde på miljögifterna DDT och kanske framför allt PCB. När förbudet mot dessa gifter kom på 70-talet tog det som vanligt lite tid innan det märktes i naturen. Det finns fortfarande PCB och DDT i miljön, men i lägre halter.
Så framtiden ser ljus ut för uttern?
Utter. Foto: Anna Roos
– Jag vet inte riktigt, men de ökar i antal i alla fall. Nu finns det utter i Skåne och Halland för första gången på 40 år. Men det finns också hot. I ett område i Vitryssland har till exempel populationen kraschat och minskat med 90 procent på bara något år, trots miljöer med fantastiska förutsättningar.
Vet man vad som hänt?
– Nej det kan vara sjukdomar eller förgiftning, men ingen vet. Jag har sökt pengar för att undersöka vad som hänt och ska utföra en pilotstudie.
Är det miljögifter som är det största hotet mot uttern?
– Nej det är trafiken som dödar flest uttrar. Det finns också problem med att uttrar fastnar i fiskeredskap och dör. Vissa miljögifter ökar också i naturen, delvis till följd av förbuden mot PCB och DDT och att företagen nu använder andra ämnen. Vi ser till exempel att fluorerade och bromerade ämnen ökar och miljögifter som dessa – och PCB – påverkar reproduktionen negativt så miljögifterna är nog det största generella hotet mot uttern.
Du nämnde att uttern nu finns i Skåne och Halland – betyder det att uttern flyttar sig långa sträckor om det behövs?
– Uttrar är ganska stationära av sig, men hanar har lite större revir som kan innefatta fler honor. Ett revir kan vara några mil stort. De behöver öppet vatten och följer åar och floder söderut om det behövs.
Så riktigt kalla vintrar med få öppna vattendrag kan drabba dem hårt?
– Det kan vara så. De klarar kylan, men det är värre med tillgången på föda.
Har du några tips om hur man ska göra för att få syn på en vild utter?
– Det är ganska svårt trots att de inte bara är nattaktiva. Det finns chans att se dem även under dagtid, framför allt under vintern när det är lättare att upptäcka deras mörka kropp mot vit bakgrund. De söker sig till öppet vatten under till exempel en bro. Det kan också hjälpa att veta hur spåren och spillningen ser ut.
Går det att lägga ut fisk för att öka chansen att få syn på dem?
Uttrar. Foto: Anna Roos
– Kanske, det vet jag inte.
Hur skiljer man en simmande utter från en simmande bäver?
– Uttern är stor. Mycket större än en mink så på land är det lätt att skilja den från andra djur. I vatten är det jättesvårt, men bävern har ett typiskt utseende för en gnagare med lite kantigare huvudform. Bävern är lite större än uttern, men det är svårt att uppskatta storlek i fält, speciellt när man inte har något att jämföra med.
När Anna Roos och Kenneth Johansson tillsammans gick igenom bilderna till boken “Utterliv” upptäckte Anna att Kenneth hade fantastiska bilder på de flesta av Sveriges landskapsdjur. Då föddes idén om att de skulle göra en till bok tillsammans och i höstas släpptes “Landskapsdjur” – en genomgång av våra 25 landskapsdjur. Under arbetet med boken gjorde Anna en hel del fältstudier av djuren.
– På Naturhistoriska riksmuseet jobbar jag ju nästan bara med döda djur, men de är mer intressanta när de är levande, så det var lite kul.
Varken Anna eller Kenneth tänkte på att det är 25-årsjubileum för de svenska landskapsdjuren i år, men på lördag den 16 mars uppmärksammas detta med en temadag på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm med inbjudna experter och invigningstal av Jens Wahlstedt, som kom på idén med landskapsdjur när han var generalsekreterare för Världsnaturfonden WWF.
Anna Roos är också på plats, i egenskap av författare till boken “Landskapsdjuren” och som expert på Smålands landskapsdjur.
