Hopp sätts till vaccin för att rädda tasmanska djävlar
Tasmansk djävul. Foto: James Stewart, via Flickr
Den tasmanska djävulen är starkt hotad och populationen har minskat med över 80 procent de senaste 20 åren. En stor anledning till minskningen beror på en smittsam form av cancer som utplånar djuren. Hopp sätts nu till ett nytt vaccin som utvecklats mot sjukdomen och nyligen släpptes de allra första vaccinerade individerna ut i det vilda.
År 1996 tog en fotograf kort på en tasmansk djävul med en ovanlig tumör i ansiktet. Eftersom tumörer hos pungdjur är vanligt i fångenskap väckte iakttagelsen ingen större uppmärksamhet till en början. Under de nästkommande åren påträffades dock fler individer med liknande ansiktstumörer och undersökningar kunde konstatera att de tillkom på grund av en högst ovanlig form av smittsam cancer.
Tasmansk djävul med utvecklade tumörer. Foto: Menna Jones, via Wikimedia
’Devil Facial Tumour Disease’ (DFTD) som cancern kallas, har sedan den först identifierades spridit sig snabbt genom den tasmanska djävulspopulationen. DFTD orsakar stora tumörer i ansiktet på djävlarna, vilka spricker upp och bildar sår.
Tumörerna leder till svårigheter att äta och cancercellerna kan spridas till andra delar av kroppen. Vanligtvis dödar sjukdomen djuret inom sex månader. Det finns bara fyra kända cancersorter i världen som betraktas som smittsamma, varav en av dessa är den som nu de tasmanska djävlarna drabbats av.
DFTD smittas framför allt genom direkt överföring av levande cancerceller via bett, samt när kadaver eller annat mat delas med infekterade individer. Studier av den genetiska sammansättningen av cancern har visat att cellerna är kloner och har med stor sannolikhet uppstått i en enda individ för inte så länge sedan.
Eftersom cancern smittar lätt och orsakar hög dödlighet, har beräkningar uppskattat att de sista vilda tasmanska djävlarna troligen kommer att dö ut inom 20-30 år. IUCN har klassat arten som starkt hotad. En anledning till att de tasmanska djävlarna drabbats så hårt är på grund av att det inte finns tillräckligt med genetisk variation eftersom populationen idag kommer från en liten ursprungspopulation. Låg genetisk variation av immungener har visat sig vara en viktig orsak till att immunförsvaret inte aktiveras hos de infekterade individerna.
År 2013 visade en studie hur sjukdomen obemärkt smyger förbi djävlarnas immunförsvar och man kunde konstatera att det fanns potential för att utveckla vaccin mot sjukdomen.
Nu har man lyckats med bedriften att utveckla ett vaccin mot DFTD som kanske kan hjälpa de tasmanska djävlarna. Vaccinet, som består av döda cancer-celler blandat med en inflammatorisk substans, orsakade en immunrespons i fem av sex djävlar som testades i en studie. Nu vill man undersöka om vaccinet fungerar i naturen.
För en månad sedan släpptes de första vaccinerade djävlarna ut i det vilda, totalt 20 stycken. Tasmanska djävlar födda i fångenskap har släppts ut tidigare, men endast i områden som inte innehåller några andra individer. Den här gången släpps de ut i Narawntapu nationalpark i norra Tasmanien – ett område med vilda djävlar som man vet bär på sjukdomen.
– Vi hoppas att denna vaccinationsstrategi gör det möjligt för djävulens immunsystem att fungera som det ska, och kan förstöra tumörcellerna innan de orsakar sjukdom, sade James Murphy, en av forskarna som deltog i försöket.
Den senaste uppdateringen angående försöket kom för några dagar sedan. Fyra av de tjugo vaccinerade djävlarna har redan blivit överkörda på vägar runt nationalparken, vilket gör att hoppet koncentreras till de kvarvarande 16 individerna. Forskarna räknar dock med att några individer kommer att vandra iväg eller dö.
– Vanligen brukar 50 till 60 procent försvinna, det är normalt vid flyttningar av däggdjur eller rovdjur, säger biologen Samantha Fox. För att vi ska kunna avgöra om vi har varit framgångsrika är om vi får ha kvar cirka 10 djur i parken, säger hon.
Natursidan kommer att fortsätta rapportera hur det går för vaccinationsförsöket av de tasmanska djävlarna.
Källor: ABC News, Vaccine, Phys.org, IUCN, Wikipedia, PNAS, EcoHealth
