Att göra ett “Big Year” är en term som innebär att man under ett års tid försöker se så många fågelarter som möjligt i ett land. Komedin “The Big Year” med Steve Martin, Jack Black och Owen Wilson handlar om det här fenomenet och har troligen fått många fågelskådare att fundera på att göra ett försök.
Det svenska rekordet var från 2001 när Björn Albinson blev först någonsin över 330 arter och till slut landade på 334. Det här är historien om hur det rekordet slogs.
Catharina och Örjan Engebrand hade länge letat efter någon fritidssysselsättning att ägna sig åt tillsammans. De hade provat golf, men insett att det inte var något för dem och även om de trivdes bra med sin kattuppfödning på fritiden så ville de ha något mer att göra. Gärna något med ett visst tävlingsmoment eftersom de båda är tävlingsmänniskor som går in helhjärtat i sina intressen.
År 2003 flyttade paret till en villa på Ekerö utanför Stockholm. Där skulle katterna kunna få större möjligheter att komma ut och planen var att bygga en kattgård åt dem på tomten. Men det var vinter och tjälen var för hård för att byggandet skulle bli av. Så paret beslöt sig istället för att starta en fågelmatning utanför fönstret så att katterna skulle ha något att titta på. Katterna uppskattade förvisso underhållningen, men det var Catharina och Örjan som verkligen engagerade sig i fåglarna. De började titta mer och mer intensivt, skrev upp arterna som de såg och började prata om det på jobbet.
Efter ett tag fick de kontakt med fler fågelskådare, gick med i en ornitologisk förening och började inse att det här var vad de ville ägna fritiden åt. Paret gick till en kikaraffär och fick rådet att köpa nybörjarutrustning.
– Men det var inget för oss, säger Örjan Engebrand bestämt. Det var allt eller inget som gällde och vi ville ha schyssta grejer direkt. Vi tog ett lån på 70 000 kronor och köpte bra utrustning.
Tre år senare, 2006, flyttade de till Högsby, ett mindre samhälle tre mil väster om Oskarshamn. Under sommaren hade de samlat ihop 253 arter och kände sig redo att ta sitt fritidsintresse ytterligare ett steg. De gick med i Club300 (en fågelförening med fokus på att se rariteter) och skaffade “larm” så att de skulle få tips om alla rariteter som dök upp i Sverige. Det första målet var att nå 300 arter sammanlagt.
Paret började skåda lite mer aktivt och åkte på “drag” (åker till plats där rariteter larmats ut) tillsammans med andra hängivna skådare. På nyårsafton 2006 var de uppe i 283 arter och målet med 300 arter kändes inte längre så långt borta. Den 13 maj fick de se både silkeshäger och vitnäbbad islom och 300-målet var nått. Men istället för att kända sig nöjda insåg de att de redan sett 238 arter under 2007. Kunde de kanske klara 300 under samma år?
Maj och juni gav så gott som dagliga nya kryss varav en hel del riktigt tunga rariteter som cettisångare, mindre gulbena och dvärgrördrom. Juli började också bra med brednäbbad simsnäppa och trädmås och den 11 juli var det dags för den 300:e arten under 2007 – en ökenpipare i Skjutskär strax öster om Gävle.
Med 300 arter var det bara nio arter kvar till damrekordet som Catharina gärna ville slå. Det tog bara 18 dagar. Nästa mål som hägrade var 320 arter. Skulle de nå det så skulle de hamna på topp tio någonsin. Tävlingsandan var stark nu och exakt två månader senare var även detta delmål avklarat tack vare en större piplärka.
Vid det här laget hade paret börjat uppmärksammas i fågelkretsar. De blev omskrivna i Club300:s medlemstidning Roadrunner, folk började prata med dem när de sågs i fält och ibland kom det sms från okända som önskade paret lycka till. Ibland ringde dessutom folk som upptäckt en raritet och undrade när de skulle komma.
Samtidigt som Catharina och Örjan kämpade med sin lista var det många andra i Sverige som hade samma mål. Bland annat Bill Andersson från samma by som paret Engebrand bodde i. För Bill gick det ännu bättre och det såg ut som om Sverigerekordet skulle slås 2007. Frågan var bara av vem.
Sverigerekordet låg vid den här tidpunkten på 334 arter. Catharina och Örjan hade alltså bara 15 arter kvar att se på tre månader för att slå rekordet. Årligen i Sverige ses det sällan fler än 370 arter och det är inte alla rariteter som behagar stanna och vänta in alla skådare som är på väg. Vissa ses bara i några minuter eller de sista timmarna innan det blir mörkt för att sedan aldrig mer ses i landet. Då är det svårt att hinna dit för andra än de skådare som bor precis i närheten.
Paret kämpade vidare under hösten och vintern. Mongolpiplärka, kohäger, rosenstare, rödhuvad törnskata och, den 22 december, en vitvingad trut som blev nummer 334. Nu var målet så nära, men dagarna gick och det var ont om tid. Dessutom hade Bill Andersson under tiden redan slagit rekordet och landat på 336 arter. Det skulle nu alltså krävas tre nya arter på årets sista nio dagar för att slå det nya rekordet.
Den 30 december bestämde Catharina och Örjan sig för att göra ett försök på en art som de borde ha sett vid det här laget, men inte lyckats med – tallbit. De ringde lokala skådare i Medelpad och fick beskedet att de är svåra att få syn på och att det inte finns någon säker plats för att se dem. Men på årets näst sista dag begav de sig på årets sista hundramilaresa för att ta chansen att åtminstone slå det gamla rekordet. Väl framme i Medelpads skogar stod de och spanade och lyssnade. Catharina ville påminnas om hur tallbitar låter och Örjan spelade upp deras läte. Det dröjde inte många sekunder förrän en hel flock med tallbitar dök upp och fullbordade drömmålet på 335 arter.
Även nu, 6,5 år senare, går det inte att ta miste på glädjen i deras röster när paret berättar om upplevelsen. 2007 är ett år de minns med väldigt stor värme även om båda två också tillstår att det var väldigt utmattande. Men extra kul blev det för Catharina och Örjan när Bill Anderssons rekord på 336 arter i efterhand reducerades till 334 arter då två av hans observationer inte godkändes. Det dröjde ett halvår innan det beskedet kom och då åkte champagnen fram hos paret Engebrand.
Förutom att de slog Sverigerekordet, som fortfarande står sig, så finns det mycket annat i parets prestation som är anmärkningsvärt. Att det är en kvinna som innehar rekordet på flest sedda arter i Sverige på ett år är det inte många som vet om. Det är också lätt att tro att det bara är pensionärer som har så mycket tid att de kan slå ett sådant här rekord, men så är inte fallet.
– Vi hade heltidsjobb båda två, säger Örjan. Jag jobbade som busschaufför måndag till fredag och Catharina jobbade också kontorstider. Vi åkte ofta direkt efter jobbet. Dessutom hade vi ju katterna att tänka på. De kunde vi ju inte lämna ensamma.
Så ni var aldrig hemifrån längre än något dygn i sträck?
– Två dygn klarade de om vi hällde upp mycket torrfoder, berättar Catharina. Och vid ett tillfällde ställde min mamma upp med att passa katterna så att vi kunde åka till fjällen i två veckor. Men förutom det var vi aldrig hemifrån mer än två dygn.
Var det någon art som ni “dippade” (missade) som kändes tung?
– Nordsångaren har etsat sig fast, skrattar Catharina. Vi missade den under fjällturen, men bestämde oss för att göra ett nytt försök. En fredag efter jobbet satte vi oss i bilen och körde upp till Abisko. Vi var framme någon gång under dagen på lördagen. Sedan sov vi i bilen och började leta under kvällen och natten till söndagen. Tyvärr varken såg eller hörde vi någon nordsångare och sedan var det bara att sätta sig i bilen och köra hela vägen hem igen. Vi kom fram på måndag morgon, strax innan det var dags att åka till jobbet. Då var man ganska trött.
Hur långt körde ni under det här året?
– Det blev 6000 mil enbart för fågelskådning. Vi hade två bilar, en liten som bara drog en halv liter per mil och den var alltid fulltankad med utrustning packad så att vi kunde dra direkt om vi fick ett larm. Sedan hade vi tur att bensinpriset höjdes först året efter. Vi kunde tanka för under tio kronor per liter under 2007.
Har ni några tips till den som vill göra ett försök på rekordet?
– Larma ut alla rariteter ni ser och lägg ut alla observationer på Svalan så att de godkänns och se till att era observationer tål att granskas. Rapportera annat ni ser i närheten och försök att åka på sådant som andra också ser. Det är en god idé att vara två stycken så att man kan turas om att köra och peppa varandra när det känns tungt. Sist men inte minst krävs god planering och att man håller sig nykter så att man kan köra om något dyker upp.
Hur kände ni när det var över? Fortsatte ni jakten på kryss?
– När det blev 2008 vägrade jag åka på någonting, säger Örjan. Vi låg lågt och skådade bara i hemmatrakterna. Eller okej, nya arter för oss i Sverige åkte vi på och jag slutade inte med tävlandet. Jag har faktiskt ett rekord till. Den kortaste tiden från 300 till 400 arter – 5 år, 4 månader och 8 dagar.
Sedan dess har det blivit ytterligare tre arter för Örjan och nu senast åkte han för att försöka se den spanska sparven i Småland, men han kom fram försent. Det gjorde däremot inte hans före detta utmanare Bill Andersson, som därmed fick sitt 400:e kryss.
Idag bor paret på Öland och erkänner att de blivit lite bekvämare i sin skådning. Det finns så mycket rariteter att se i närheten. Catharina jobbar i Naturbokhandeln och Örjan kör buss på ön. På frågan om de kan tänka sig ännu ett försök på rekordet svarar båda samma sak, ovetandes om den andres svar:
– Ja, men det får nog vänta till vi blir pensionärer.
• Här är Catharinas rekordår i arter och datum (lägg märke till att en av observationerna är skyddad)