Här kan elefanter vara elefanter

I tusentals år har elefanten varit en stor symbol bland kulturerna i Asien och Afrika. För oss i västvärlden sker vanligtvis första mötet med dessa exotiska giganter i en djurpark eller på semestern. Men tyvärr är det många av dessa elefanter som behandlas illa, och ett liv i fångenskap för ofta med sig allvarliga konsekvenser för dem. Vi har besökt ett elefantreservat i norra Thailand, där man försöker hjälpa elefanter som fått stå ut med alldeles för mycket.

Som relativt van Thailandsresenär har jag träffat på en hel del elefanter under mina besök i landet. Första gången var när jag åt nyårsmiddag med min familj. En liten elefantunge kom vaggande utanför restaurangen tillsammans med sin skötare. Skötaren tiggde pengar och erbjöd oss att klappa elefanten och mata henne med bananer i utbyte mot några baht. Och vem kan motstå en elefantunge?

Idag skulle jag inte göra om samma misstag. Något jag inte visste då är att elefanter har utvecklat extremt känsliga trampdynor som de använder till att ”lyssna” på alla vibrationer i marken; dels för att kommunicera på långa avstånd med andra elefanter genom att stampa i marken, dels för att känna av om det finns rovdjur som rör sig i närheten ute i djungeln. Sådana känsliga fötter hör inte hemma på en asfaltsväg mitt i en stad, bland tutande bilar och mopeder och massor av människor som brölar. Den lilla elefantungen som kom fram till oss var i själva verket livrädd och förvirrad av allt konstigt som hände omkring henne, men hon var ännu räddare för att visa det.

Den grymma sanningen inom elefantindustrin i Thailand (och många andra länder i Asien) är nämligen att alla elefanter som ska sättas i arbete på något sätt måste gå igenom något som kallas för Phajaan – “krossen”. Krossen innebär bland annat att de tidigt rycks från sina föräldrar och kedjas fast i bur, många gånger så liten att de inte ens kan vända sig. Sedan får de spikar och vassa pinnar stuckna eller slagna genom öronen och mot kroppen samtidigt som tränare skriker kommandon som elefanten måste lära sig. Den så kallade ”ritualen” pågår i flera dygn åt gången och det är inte ovanligt att de hindrar djuren från att sova, äta och dricka för att påskynda processen.

Målet är att krossa ungens självkänsla och bryta ned den psykiskt så att den blir helt undergiven sin ägare. I flera fall har det rapporterats att ungen inte ens känner igen sin egen mamma efter den hänsynslösa behandlingen.
– Turismen är ironiskt nog både det största hotet och största hoppet för thailändska elefanter just nu, säger fröken Sangduen ’Lek’ Chailert, som driver Elephant Nature Park, en fristad för elefanter, utanför staden Chiang Mai sedan slutet av 90-talet. Hon har vigt sitt liv åt att försöka rädda elefanterna från deras egen popularitet, och letar upp och köper elefanter som har behandlats riktigt illa till sitt reservat för att försöka ge dem ett värdigt liv under deras sista år.

Det var under vårt första besök i Chiang Mai som jag och mitt sällskap hörde talas om denna annorlunda plats, där man varken fick rida på elefanterna eller se dem göra konster. Fångade av tanken på att få se elefanter ur ett helt nytt perspektiv bokade vi omedelbart in oss på nästa utflykt till reservatet.

Morgonen därpå blir vi tidigt upphämtade med minibuss. Under den timslånga resan dit berättar vår guide historien bakom Elephant Nature Park. Lek, som växte upp i en av norra Thailands bergsstammar, blev tidigt nära vän med en elefant som familjen tagit sig an. Hennes kärlek till djuren ledde sedermera till ett projekt som kallas Jumbo Express, inom vilket hon än idag guidar veterinärer djupt in i djungeln för att ge tämjda elefanter (som blivit sjuka eller skadats i skogsarbete) den vård de behöver. Samtidigt förser de även de fattiga bergsstammarna med mediciner och kläder.

1996 fick Lek idén att skapa en fristad för föräldralösa elefanter. Pengarna till att köpa marken donerades av en generös man från Texas, och efter mycket jobb kunde man snart öppna den lilla parken för allmänheten. På den tiden bestod elefantreservatet endast av en liten reception och ett stall för en handfull elefanter.

Mycket har hänt sedan dess, kan vi konstatera när vi närmar oss i minibussen. Elephant Nature Park har växt till en stor ranch som breder ut sig i en idyllisk dal. Längs bergssluttningarna runtomkring ligger några bananodlingar, och en grund flod slingrar sig sakta genom dalen. Vägen fram till entrén efter att vi lämnat den allmänna vägen kantas numera av hus och bungalower för personal och volontärer. Några av dem är till och med byggda av elefantbajs, får vi senare lära oss. Elefanterna har blivit över 30 till antalet och närmare 80 före detta hemlösa hundar, ett dussin katter samt en björn samsas idag med dem på området.

Vi kliver ur bussen precis utanför elefantköket, som fullkomligen dignar av frukt. Hundratals kilo meloner, bananer, pumpor, mango och gurkor fyller hyllorna. Mitt i allt står långtidsvolontären Michelle och kastar meloner över stora korgar som hon vana rörelser klyver i luften med en machete.
– Jag förbereder elefanternas lunch, berättar hon för oss nyanlända. Det behövs en hel del till dem som generellt väger över två ton och äter 10 procent av sin kroppsvikt varje dag.

Varje elefant har en egen korg med sitt namn skrivet på. Korgarna fylls så gott det går med de frukter och grönsaker som de olika elefanterna tycker mest om. Vi får sedan hjälpa till att bära ut korgarna till rätt elefant, och inte ens en timme efter att vi anlänt till parken står alltså vi och langar saftiga frukter till stora, trevande snablar. Vi får elefantsnor över hela händerna, men det behöver väl knappast påpekas att det är klart värt besväret!

Efter matningen får vi en liten rundtur i parken innan vi också blir serverade lunch – en fantastisk och i stort sett helt vegetarisk buffé av thailändsk mat som är omöjlig att inte äta sig proppmätt på. Trots detta visade sig dagens höjdpunkt inte vara lunchen, utan det som kom efteråt. Då är det dags för elefanternas dagliga bad, och eftersom floden som rinner genom parken inte är särskilt djup erbjuds alla besökare, vuxna som barn, att gå i och hjälpa till att tvätta dem.

I vad som kan vara den bästa djurparksaktiviteten någonsin får man så varsin hink, och går sedan tillsammans med elefanterna och deras skötare ned i floden för att ösa så mycket vatten man bara orkar över dem. Elefanterna älskar det – de slipper ju göra jobbet själva – och vi älskar det kanske ännu mer för det är sannerligen inte varje dag man får tvätta en elefant bakom öronen!

Vårt besök i Elephant Nature Park blir till en riktig ögonöppnare. Här använder skötarna inte överdrivet våld eller vapen för att få djuren att göra som de vill. Här tvingas ingen elefant till att bära tunga turister ut i djungeln, måla tavlor, spela fotboll, eller snurra rockringar runt snabeln. I stället de kan ägna sig åt det de är bäst på: att vara elefanter.

Men för i stort sett alla elefanter som bor i parken har resan dit varit allt annat än en dans på rosor. Med undantag för de små elefantungarna som nu växer upp i parken, har varje elefant som Lek tagit sig an en lång historia av misskötsel, doping och utnyttjande bakom sig.
– Nu tar vi inte längre bara hand om föräldralösa elefanter, förklarar Lek. Flera har vi köpt från trädfällningsindustrin som förbjöds i Thailand 1989. Den pågår fortfarande i landets norra gränsområden, dit poliser och myndigheter inte gärna gör sig besväret att åka. Där tvingas elefanter dra stockar dagarna i ända med ytterst lite sömn. Vissa djur proppas fulla med amfetaminer för att de ska orka ännu mer, och på så sätt maximera ägarnas vinst.

Vanligtvis är det de starkare elefanttjurarna som används inom trädfällningen. Men i ett av de många skräckexempel Lek berättade för oss hade ägarna tvingat en ko, Jokia, att fortsätta arbeta dygnet runt trots att hon var havande.
– Det slutade med att hon födde sin unge medan hon drog stockar uppför en brant slänt. Ungen dog omedelbart av fallet, och mamman tappade helt livslusten. Då tog de kontakt med mig och frågade om jag ville köpa henne, eftersom de inte hade användning för henne längre.

Jokia blev också under tiden hon arbetade i skogen skjuten med slangbella i ögonen så pass mycket att hon numera är helt blind. Lyckligtvis fick hon till slut komma till parken och fann där en vän i Mae Perm, områdets äldsta elefant, som genast förstod att Jokia behövde ett extra par ögon och sedan dess alltid finns vid hennes sida.

Arbetet med att rehabilitera elefanter som misskötts och behandlats illa försvåras av att de tidigare ägarna ofta ljuger om hur de har använt djuren. Ingen vill erkänna vad man utsatt sina djur för.
– I Thailand räknas elefanter som boskap och ska ha samma djurhållning som till exempel kor och grisar, vilket i princip är lika med inget skydd eller värdigt liv alls, säger Lek. Straffen är låga för misskötsel av boskap, och myndigheterna bryr sig sällan om att kontrollera hur djuren tas om hand, inte minst för att de också tjänar på det i slutändan.

Idag är det största hotet den snabbt växande turistindustrin. Trots att det bara finns ett par tusen elefanter kvar i landet kan man på vissa populära platser hitta en handfull trekkingläger inom loppet av några kilometer. Tvångsavel, då en hona binds fast och utsätts för upprepade övergrepp tills hon visar de svårtydda tecknen på att hon är med barn, blir också allt vanligare i takt med att fler elefanter behövs för att komma åt pengarna i turisternas plånböcker.

Enligt psykologen Gay Bradshaw från Oregon, som forskar om elefanters beteende, kan den här sortens djurhållning leda till oanade konsekvenser i framtiden.
– Familjeliv och social närhet är otroligt viktigt för elefanter. De bildar tidigt starka band och ungarna uppfostras av honorna i flocken tills de är runt 14-årsåldern. Man har sett att de känner sorg när en medlem av flocken går bort, och de kan till och med begrava sina döda med jord och kvistar.

För inte så länge sedan var det många som kliade sig i huvudet när elefanter helt oprovocerat började angripa noshörningar i en nationalpark i Sydafrika. När Gay Bradshaw hörde talas om fenomenet sökte hon sig bakåt i tiden för att se om det fanns en förklaring till att de uppträdde så onaturligt.
– Vi fick reda på att man för tjugo år sedan skjutit av elefantstammen för att de blivit för många och inkräktade på böndernas mark. De djur som angrep noshörningarna var alltså ungar som blivit föräldralösa efter avskjutningen. Nu visade djuren på samma beteenden som människor som genomlidit folkmord, övergivits eller förlorat sin familj.

Även till synes oprovocerade angrepp på människor har ökat de senaste åren i takt med att elefanternas livsrum runt om i världen krymper till följd av att människan breder ut sig. Bradshaw hävdar att om vi fortsätter att bortse från elefanternas grundläggande behov av utrymme och det sociala samspelet med andra djur, vare sig det gäller i naturen eller i fångenskap, kommer det snart inte finnas några riktiga elefanter kvar.
– Till slut kommer vi få djur som kanske ser ut som elefanter, men som är så förändrade i psyket att de inte alls är som de elefanter som finns idag.

I Elephant Nature Park och bland annat i USA har man börjat utveckla metoder för att träna unga elefanter utan våld. I stället använder de sig av positiv förstärkning, och det har hittills gett goda resultat. Ännu är dock vägen lång till en värld där elefanter behandlas med den respekt de förtjänar. Så länge det finns pengar att tjäna kommer kampen om de få elefanter som finns kvar att vara en tung uppförsbacke för Lek och hennes sympatisörer.
– I slutändan är det vad turisterna väljer att göra här som kommer att avgöra framtiden för våra elefanter. Just nu ser det mörkt ut, men vi kommer aldrig sluta kämpa för dem.

Elefanter i världen
Elefanten är det största landdjuret i världen. Idag finns de två olika arter av elefanter, afrikanska och asiatiska. En vuxen elefant väger från två till tre ton och de kan bli över 70 år gamla. Vuxna elefanter har inga naturliga fiender, men deras existens hotas idag av tjuvjakt och kraftigt minskade revir. I Thailand har antalet elefanter gått från 100 000 i början av 1900-talet till cirka 3000 idag.

Vad vi kan göra

• Exotiska djur hör hemma i djungeln. I Sverige finns hårda regler för hur djur måste hållas, men om du är utomlands på semester kanske du stöter på en elefant, apa eller ödla i stan och erbjuds klappa eller ta bilder på den mot lite pengar. Avböj vänligt men bestämt och visa att du blir upprörd så att andra turister också blir medvetna om att våra vänner förtjänar bättre.
• Undvik att stödja verksamheter där djur kanske råkar illa ut. Tavlor som målats av elefanter är ett exempel, eftersom de misshandlas tills de förstår att de skall ta penseln i snabeln. Ifrågasätt när en researrangör föreslår aktiviteter som elefanttrekking, vilket ofta innebär våld, långa, hårda dagar och skadade ryggar för elefanterna.
• Besök bara djurparker och reservat som uttryckligen arbetar för att ge sina djur bättre förhållanden. Det är en mycket finare upplevelse att få träffa djuren på deras villkor!

För mer information
På Elephant Nature Parks hemsida www.elephantnaturepark.org finns mer att läsa om reservatet deras elefanter, och även om elefantindustrin.

På Youtube finns ett kort klipp om Pahjaan som berättar mer i detalj om “krossen” och hur den går till. Varning för starka bilder!