För ett år sedan var Karin Magnander i stort sett ointresserad av fåglar. Idag är hon en hängiven skådare med rovfåglar som specialitet. Det här är hennes berättelse om hur intresset väcktes.
Artikeln är tidigare publicerad i Göteborgs Ornitologiska Förenings medlemstidning “Fåglar på Västkusten” nr 2 2013.
“Vi lämnade Kalmar tidigt på morgonen och styrde mot Öland. Det var många år sedan sist och jag hade helt glömt bort den storslagna vyn över Kalmarsund. Vi hade inte kört länge förrän de första ormvråkarna gled över trädtopparna. Jag förundrades över hur mina nyvunna skådarvänner kunde artbestämma dem så snabbt och enkelt. Vårt första stopp var Frösslundamossen och vi hade inte mer än kommit ur bilen förrän en sparvhök flög förbi framför oss. Snart därefter kunde vi stå och njuta av två ängshöks-hannar på nära håll – dessa oerhört vackra fåglar. Så lätta, smidiga och eleganta. Jag hade kunnat stå där hela dagen, men det hade tydligen siktats stäpphök i närheten av Möckelmossen så vi drog motvilligt vidare.
För ett år sedan visste jag inte ens att glada var en rovfågel. Det vet jag nu, men som tur är finns det mycket annat kvar att lära. Den här hårdrocksgladan mötte oss i Börringe senare under hösten på en Falsterboresa (som också var fantastisk, men det är en helt annan berättelse). Foto: Karin Magnander
En fiskgjuse ryttlade över Alvaret och när jag blickade ut över detta enorma, karga område infann sig en känsla av att vilja stanna tiden. Storslagna naturupplevelser väcker ofta just den önskan hos mig, att vilja pausa på obestämd tid. Jag blev väckt ur mina fantasier av budet att en kärrhöksliknande fågel siktades på vår vänstra sida. Bilen ”parkerades” hastigt, vi kastade oss ur och begav oss ut på alvaret. Vi kunde på ganska långt avstånd se två lågt flygande kärrhökar som då och då gick ner och skymdes av vegetationen. Den ena var en ängshökshona. Den andra kunde vi inte bestämma. Kanske var det stäpphöken men den förblev obestämd även då bild lagts upp på Svalan. För mig spelade det där ingen som helst roll. Jag var redan betagen och adrenalinstinn av den spänning som hela äventyret innebar och jag önskade att det aldrig skulle ta slut.
Annat var det när jag var liten. Då hade vi sommarstuga vid en liten sjö några mil utanför Borås. Stora delar av året var vi där nästan varje helg. En timme tog det från Grimmered till Vatthultasjön. Om min mamma fritt hade fått bestämma över den där timmen så hade den fyllts av fågelkvitter uppblandat med en monoton röst som informerade oss om vad som nyss ljudit. Jag och mina syskon var dock eniga. Fåglar var fruktansvärt ointressanta och tråkiga. Inte minst deras läten. I synnerhet på band. Någon räknade till sju och en annan sa tititu. Nej, jag tror inte att ett enda läte fastnade hos mig då. Från fågelplanschen i köket minns jag nötskrika och från tomten svartvit flugsnappare. Nötväckan går uppochner och göken lägger ägg i andras bon. Jag kan, lite förläget (och förstås en smula överdrivet), erkänna att det där sammanfattade mina samlade fågelkunskaper fram tills för drygt ett år sedan. Hon kom inte längre än så då, min mor.
Min första egenhändigt bestämda fiskgjuse. Den är fortfarande väldigt speciell. Liksom Torslandaviken, där jag såg den. Foto: Karin Magnander
Till mammas glädje lärde jag känna en person i början av 2012 som via sociala medier kom att bli en väldigt god vän. Han bodde i Kalmar och var fågelskådare. Det kan tyckas konstigt, men jag tror att han var den första skådare jag konfronterats med på riktigt. Det fascinerade mig. En helt vanlig person med ett så konstigt intresse. Och visst sådde det ett frö, men jag hade varken kikare, fågelguide eller någon som var där och vattnade för att få det att gro. Jag hade höjt blicken och börjat lyssna lite men det var så nedslående att inget kunna så jag lät det bero. Våren gick men under försommaren lärde jag känna ytterligare några kalmariter som av en händelse råkade vara skådare de också. Dock väldigt nischade sådana. De var rovfågelskådare. Punkt.
Det är något speciellt med människor som brinner för sina intressen och en del har dessutom förmågan att förmedla och nästan överföra den kärlek och det engagemang de upplever till sina åhörare. Jag kunde ana det där redan då. Kärleken. Engagemanget. Kalmariterna hade en liten hemsida också där de mest för egen del samlade foton på rovfåglar de sett. När jag besökte deras sida hände något i mig. Det klickade till. Jag brydde mig inte då om huruvida det var en vråk eller en glada jag tittade på. De var otroliga, allihop. Glada, förresten, att det var en rovfågel hade jag ingen aning om. Att jag inte kände till detta behöver självklart inte innebära att det inte togs upp i den där grundkursen jag motvilligt deltog i som barn. Ingen skugga ska falla på min kära mor. Hur som helst, jag tittade igenom bilderna flera gånger och fascinationen växte. När vi i augusti skulle bege oss till östkusten och förära våra tre kalmaritiska vänner ett besök var det enkelt att besvara frågan om eventuella önskemål. Första aktiviteten blev rovfågelskådning på Öland och den dagen, fredag 10 augusti 2012, då förändrades mitt liv.
Kärrhökarna vid möckelmossen drog iväg och vi tog oss tillbaks till bilen för att bege oss till fälten utanför Mörbylånga. Jag kan inte i efterhand säga vilket som var bäst under den där dagen men känslan av att stå där och under säkert en timme bara få njuta av fyra, fem, sex röda glador som kretsade, kivades och plötsligt blev attackerade av en havsörn, den toppas inte av mycket annat jag upplevt. Ibland tänker jag att röda glador är de vackraste fåglar som finns… men, så ändrar jag mig. Det är svårt att kategorisera och rangordna dem så. När vi stod där såg vi lärkfalk som hastigast och på hög höjd drog en pilgrimsfalk förbi. Några fantastiskt vackra ormvråkar flög över oss och vi nybörjare fick därmed en fin presentation av den färgvariation de kan visa upp. Vi åkte till Stenåsa och fick se brun kärrhök, tornfalk, fler ängshökar och en havsörn till. Väl inne på Naturbokhandeln köpte jag en kikare och rovfågelböcker. Jag var förälskad. Dessa otroligt vackra, kraftfulla och imponerande fåglar hade fullständigt förtrollat mig.
Hade någon för ett år sedan sagt att min nya bästa vän 2013 skulle vara en kikare hade jag bara skrattat. Men här är vi nu, jag och min följeslagare.
Väl hemma igen från äventyret på Öland började allvaret med jobb efter semestern. Det gick sådär. Rovfåglarna upptog mina tankar största delen av tiden. Jag sökte på nätet och läste att Torslandaviken var en bra rovfågellokal som dessutom låg så lägligt längs min väg mellan hemmet och jobbet. Jag åkte dit så ofta jag kunde och hade tid och när jag inte kunde eller hade tid så lyckades jag hamna där ändå. Bilen svängde av nästan av sig själv. Där gick jag och fotade allt jag såg med min knapphändiga utrustning. Jag tittade på bilderna, hade ingen aning om vad jag fotat, skickade dem vidare till mina vänner i Kalmar och fick svar. Oftast föreställde den fem pixlar stora fågeln en ormvråk och ibland var det en brun kärrhök. Inte sällan var det kråkor eller korpar. Så, efter ungefär en vecka dök den upp. Min första helt egna rovfågel. Jag stod vid vägbommen och den seglade så fint precis över mig. Pulsen steg. Fiskgjuse! Jag fotade och kollade och visst var det en gjuse. För mig var det där ett alldeles fantastiskt ögonblick och kanske är det anledningen till att fiskgjusarna i Torslandaviken ligger mig lite extra varmt om hjärtat.
Jag fortsatte sådär och känslan för rovornas olika karaktärer ökade sakta men säkert. Sådär i början gör man förstås misstag som kan roa ens medmänniskor och som nybörjare saknar man inte bara erfarenhet om fåglarnas utseenden, beteenden och läten, det är dessutom så att man inte hunnit få någon kunskap om vad som kan tänkas rimligt att se. Jag minns en mörk, nästan svart rovfågel som flög över bilen när jag passerade Syrhåladammen. Jag körde och kunde därför inte fota men jag försökte memorera allt noga. Väl hemma bläddrade jag hit och dit i min rovfågelguide och skickade frågan till Kalmar: Kan det ha varit en eleonorafalk? Jag tror inte att kalmariterna slutat skratta än. Jag vet fortfarande inte. Det kanske var en juvenil brunhök jag såg, men det kan ju varit en skarv också. Det är inte så lätt i början men för mig har det varit viktigt att släppa stoltheten och våga fråga. Och de flesta skrattar ju med kärlek.
Någon gång på senhösten upptäckte jag Säve som ny lokal när rovorna lämnat Torsviken och jag blev snabbt förälskad. Jag hade en tung arbetssituation under vintern och de där timmarna jag då och då bestämde mig för att lägga i Säve var ovärderliga. När jag stod där ensam i lugnet och lyssnade på ormvråkarna, det vackraste ljudet i världen, då var det enkelt att slappna av.
Duvhök i Torslandaviken. En objektivt sett ganska kass bild eftersom den är tagen genom en smutsig bilruta, och det stör mig för den hade varit så jädra snygg annars. Som den blev nu kanske den inte skänker någon annan så mycket glädje, men jag ville visa den ändå. För mig är den speciell. Duvhökar är så mäktiga. En dag ska jag fånga en på en bättre bild. Jag sneglar alltid mot den där lyktstolpen när jag är där. Foto: Karin Magnander
Vid ett tillfälle var jag säker på att jag såg en blåhökshane gå ner på ängarna mot Lagmansholmen. Jag tvivlade på min förmåga och ringde till Kalmar och beskrev vad jag sett. Ja, jo, kanske kan det varit en blå kärrhök. Då lyfte en gråhäger och flög ut mot älven. Jag skämdes och undrade om jag verkligen haft så fel. Dagen efter åkte jag tillbaks och där var den. Jag hade haft rätt.
Under vintern dök fjällvråken upp och jag började få allt lättare att skilja den från ormvråken. Jag hade faktiskt lärt mig en hel del. Om rovfåglar.
Jag var under hela hösten fast besluten om att det var rovfåglarna som var min grej. De där övriga lockade mig inte på samma sätt. Det är tur att även jag kan ha fel för sakta, sakta kröp det på mig under den långa kalla vintern. De fanns ju där om kring mig och jag kunde inte låta bli att fota när jag såg dem. Vetgirigheten drev mig att lära mig dem och allt eftersom växte och spred sig den där kärleken som jag tidigare reserverat åt rovfåglarna. För varje timme i fält växte den och varje art jag upptäckte och lärde mig fick ta del av den. En efter en.
Jag har de senaste månaderna lärt känna många fantastiska skådare som delat med sig av kunskaper och erfarenheter och som gett mig små puffar i rätt riktning eller guidat mig genom hela piplärkslektioner. Det är verkligen något speciellt med människor som brinner för sina intressen och jag hoppas att jag med min historia kan inspirera men också väcka insikten om att det är värt att berätta och dela med sig. Jag är fortfarande nybörjare och jag lär mig massvis med nya saker varje dag men för ett år sedan visste jag ingenting. Jag hade aldrig tittat på en fågel i kikare, kunde inte skilja på trut och mås och hade aldrig kunnat gissa att jag skulle bli så uppslukad och ständigt gå omkring med känslan att jag skulle ägna all min tid åt att skåda fåglar om det bara var möjligt.
Nu ska jag ringa mamma och se om hon har kvar det där fågelbandet.”
