Mink som attackerar svan. Foto: Daniel Andersson
I serien Naturupplevelsen visar vi bilder från fotografer som varit med om något intressant i naturen.
Strax utanför Malmö den 19 november 2012 utspelade sig en märklig händelse. Daniel Andersson råkade av en slump befinna sig i närheten för att testa ett nytt objektiv. Det här är hans berättelse av händelseförloppet och under texten ligger hans film på minkattacken.
“En disig, fuktig, skånsk vintermorgon den 19 november 2012 ger jag mig ut en morgon för att testa ett nytt objektiv. Det är en så kallad tele-zoom som jag köpt på väg ner från Västerås till Malmö utav en privatperson i Jönköping. Ett lyckat köp ska det senare komma att visa sig.
Mitt halvt planlösa promenerande tar mig så småningom ut på en liten cykelväg med skyltning mot Torup. Plötsligt när jag står där och pekar med mitt objektiv mot rönnbärsträd och låter slutaren arbeta bland struttande sidensvansar och talgoxar hör jag ett ljudligt plaskande från åkerdammen en bit bort. Nyfiket ger jag mig iväg i riktning mot dammen.
Mink som attackerar svan. Foto: Daniel Andersson
I ena hörnet av dammen ser jag vad det är. En svan, med huvudet nedsänkt i vattnet. Det ser ut som den har fastnat. Kanske är det ett nät eller en lina av något slag som den försöker frigöra sig från? Dags att göra en räddningsinsats tänker jag och börjar närma mig svanen som nu börjat röra sig i riktning mot mig. Underligt, tänker jag alltmedan svanen slår med sin ena vinge över sin hals. Eftersom jag har kameran redo börjar jag ta bilder på skeendet nästan per automatik och när jag tittar genom kameran ser jag plötsligt vad det är som bråkar med svanen. En mink. Den har tänderna djupt inborrade i nacken högt upp på svanens hals och kramande med hela sin tyngd är minken fast besluten att ha ihjäl den tio gånger så stora svanen.
Svanen gör vad den kan för att skaka sig loss men förgäves. Ömsom använder den vingen att slå med, ömsom lyfter den halsen med den ilskna minken hängande som ett ankare runt sig men den vägrar att släppa. “Det här är inte klokt” är det enda jag kan tänka. Jag sätter igång att filma med kameran. Jag har aldrig varit med om något liknande. Film varvas med stillbildsfoton och under drygt 5-6 minuter är det en hård kamp om överlevnad för svanens del. Till slut släpper minken efter idogt flaxande från svanens sida. Svanen är vinglig, groggy, till synes trött utav minkens behandling. Minken gör sig redo med ett nytt försök att väsande ta sig till svanen för att fortsätta sitt hänsynslösa beteende. Detta ser den vingliga svanen som ser till att lyfta sin högra vinge och dundra iväg tidernas rallarsving mot den simmande minken. Det stenhårda slaget chockar minken som snabbt ändrar riktning. Faran är över och svanen flyr iväg åt andra hållet.
Under dagarna som följer återkommer jag till dammen för att titta till svanen som nu har ett stort rött ärr i nacken efter minkattacken. Med viss oro i bröstet beger jag mig till dammen dagen efter och får snart syn på vår fjäderklädda vän. Svanen ligger nu och guppar i dammen, vilandes sin hals över sina vingar och när han får syn på mig och sträcker på sig verkar han nästan lite sorgsen över sin situation. Jag försöker få en glimt av ärret men det är som att han undviker att visa den sårade sidan till. Ibland får jag en liten skymt av något rött men istället för att stressa upp situationen väljer jag att lämna svanen ifred. Innan jag går slänger jag ut lite brödbitar men dem glider bara förbi min konvalescent som inte verkar ett dugg intresserad av mat för tillfället.
Jag bestämmer mig för att besöka svanen dag tre igen och till min lättnad verkar han ha piggnat till nu. Borta är den håglöshet som jag upplevde dagen innan och han verkar vara igång som vanligt igen med att äta och putsa på sina vingar. Naturen är fenomenal på att repa sig fort tänker jag. Vilken skillnad. Jag vill ta några sista bilder innan jag går och när jag står där och fotograferar ut mot vattnet vänder sig svanen plötsligt mot mig och blottar det decimeterlånga ärr som nu tydligt syns. Det sträcker sig från nacken ner under ögat ända fram till näbben. Jag hinner ta några bilder medan vi tittar lite på varandra, sedan simmar svanen vidare och jag beger mig av hemåt väldigt lättad över den positiva återhämtning jag nyss bevittnat.”
Daniel Anderssons film:
[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=5jkUc4hU_Vg”]
