Fältbiologerna 70 år – intervju med ordförande Minou Moon

I 18 av Minou Moons 25 år har Fältbiologerna varit en viktig och naturlig del av livet. Nu, när föreningen fyller 70 år och firar med en stor jubileumsfest för gamla och nya medlemmar, är Minou föreningens ordförande. I en öppenhjärtlig intervju med Natursidan.se berättar Minou om Fältbiologernas utmaningar, många glädjeämnen och svårbedömda framtid.

De senaste veckorna har jag gjort flera intervjuer med fältbiologer, läst en bok om deras första 50 år och läst åtskilliga artiklar om föreningen. Det som slår mig är den stora stolthet som finns kring Fältbiologerna. Uttalanden som “de har betytt otroligt mycket för mitt naturengagemang” eller “där lärde jag mig allt jag kan om naturen” har varit vanliga. Folk som varit aktiva i föreningen har kunnat berätta i stort sett hur mycket som helst och ofta med den där särskilda frenesin som stark nostalgi så ofta medför.

Samtidigt har jag fått höra liknande historier från de personer jag känner i rörelsen i dagsläget. Det är berättelser om fantastiska läger, viktiga demonstrationer och minnesvärda utflykter.

För mig som aldrig varit aktiv i Fältbiologerna har föreningen fått en sorts magiskt skimmer som jag alltid tagit del av på håll. Inte minst därför var det väldigt intressant att intervjua nuvarande ordföranden Minou Moon.

Vi hade bestämt möte på Fältbiologernas kontor i Stockholm. Inträngt i ett hörn av Naturskyddsföreningens stora lokaler uppdelat på två våningar på Söder i Stockholm har ungdomsföreningen sitt rum. Det är svårt att inte tänka på att det bland skrivborden, de utskrivna motionerna och datorskärmarna känns en bra bit från föreningens gamla motto “håll stövlarna leriga”. Men administration och byråkrati har trots allt varit en del av föreningen under lång tid. Det är en förening med kontraster. Fler än jag trott.

Jag och Minou Moon går och sätter oss i ett mötesrum och inleder intervjun.

Vad betyder Fältbiologerna för dig?
– Oj, säger Minou och funderar länge innan svaret kommer:

– För mig är det en fristad där jag kan vara mig själv och där jag får göra det jag tycker är allra roligaste. En plats där jag är normen. De saker som samhället inte inkluderar i normen kan inkluderas i Fältbiologerna. För mig har det varit otroligt skönt. Jag vet hur jag slår upp ett tält, är van att laga mat på stormkök och känner mig hemma i artdjungeln. Det räcker långt i Fältbiologerna.

Tidigt i tonåren behandlades Minou för leukemi. Medicinerna var så tunga att Minou inte kunde gå och det blev rullstol på många promenader under behandlingsåren. Men det var inga konstigheter att vara med på Fältbiologernas utflykter. Andra fältbiologer turades om att skjuta runt på rullstolen och ett särskilt starkt minne var ett Vinterfågelrally (se så många fågelarter som möjligt) i snöstorm. Ännu en fin, typisk historia från en fältbiolog.

Men allt är inte frid och fröjd i Fältbiologerna. För att berätta om nutiden måste vi backa bandet. När rörelsen startades 1947 blev det snart en förening att räkna med. Under 50-talet dök det upp nya Fältbiologklubbar över hela landet och de blev ännu fler i samband med 60-talets starka politiska engagemang i samhället. Det var under den här tiden, något förenklat, som Fältbiologerna även blev en protesterande och demonstrerande rörelse. I takt med att världens miljöproblem blev allt mer kända och när föreningen fortsatte att erbjuda roliga aktiviteter fortsatte även medlemsantalet att öka. På 70-80-talet var det över 10 000 medlemmar i föreningen.

Under 80-talet hände något. Fältbiologerna genomförde många framgångsrika aktioner, men medlemsantalet började sjunka, från toppnoteringen på över 12 000 ungdomar. I en artikel i tidningen Fältbiologen berättar den mångåriga medlemmen Mathias Wåg att han tror att det beror på att många eldsjälar försvann ur föreningen. När aktiviteten sjönk försvann även medlemmarna. Men Mathias menar också att Fältbiologerna nu försökte vara mer professionella:

– Det blev viktigare med en påläst debattör än många aktiva medlemmar. Man sa upp sitt gamla stora kansli som också fungerade som kollektiv och högkvarter för en massa människor och flyttade in i stan till ett proffskansli. Det blev helt enkelt mindre viktigt med medlemsaktivitet och mer viktigt med specialister. Men det var inte bara Fältbiologerna, det var en samhällstrend, berättar han i tidningen.

Minou Moon menar istället att det berodde på att samhället förändrades.
– Satsa på dig själv-rörelsen växte medan föreningsverksamheten minskade.

I dagsläget har Fältbiologerna ungefär 2000 medlemmar. Dessutom tenderar medlemmarna i högre utsträckning att vara över 20 år gamla, vilket kan jämföras med att det för tio år sedan var betydligt fler i övre tonåren. Eftersom föreningen bara är för folk under 26 år är det med andra ord stor risk för att medlemsantalet kommer fortsätta minska.

– Under mina 18 år i föreningen upplever jag att det har blivit en allt mer polariserad rörelse, berättar Minou Moon. Nu är det uppdelat mellan de som framför allt är engagerade i miljö- och klimatfrågor och de som framför allt vill komma ut i skogen och hålla stövlarna leriga.

Enligt Minou Moon finns det däremot en lösning:

– Jag vill gå ”bakåt”. Jag vill att klimat- och miljökämparna förstår vad det är vi slåss för i naturen och att stövel- och naturälskarna (naturnördarna) förstår varför det är så viktigt att vi även står på barrikaderna. Vi måste enas som en rörelse. Annars kan vi inte bli större. Det är väldigt svårt att hålla ihop något som inte är enat.

– Jag tror vi behöver göra om organisationen så att det inte behöver vara så bundet till personer utan snarare till intresseområden och engagemang. Det måste finnas många engagerade personer, men hela organisationen ska inte vara beroende av ett fåtal nyckelpersoner.

Minou själv är född 1991 så när Fältbiologerna fyller 70 år är det dags att lämna föreningen. Då kommer en ny person att ta över arbetet med att ta Fältbiologerna in i framtiden.

– Jag hade gärna fortsatt försöka förbättra världen som ordförande i Fältbiologerna, men jag kan se tillbaka på mitt mest lärorika år någonsin med glädje. Om jag lägger ihop alla mina utbildningar och uppdrag så kommer det fortfarande inte i närheten av vad jag lärt mig det här året.

På föreningens webbplats kan man läsa att Fältbiologernas “största styrka är att vi aldrig har haft några vuxna ledare utan tror på vår egen kunskap och engagemang”. Det är svårt att inte bli imponerad över att alla dessa unga eldsjälar lett en så framgångsrik förening under så många år. Samtidigt kommer det vara en yngre person som ska ta över ordförandeskapet 2017 och som får den tunga uppgiften att försöka få Fältbiologerna att vända den negativa medlemstrenden.

I en tid när miljörörelser behövs mer än någonsin är det svårt att tänka sig något viktigare än att få med dagens unga i kampen. Eller som föreningen själva skriver: “Vårt största mål är att inspirera varandra till att inse att vi har makten att förändra världen”.

Att döma av alla fantastiska Fältbiologerna-historier jag fått ta del av de senaste veckorna så råder det ingen tvekan om att så är fallet.

• Läs mer om Fältbiologernas storslagna jubileum för nya och gamla medlemmar här.