Erik Malm – naturfotograf med egen stil och dyra verk

Erik Malm är naturfotografen som började sin karriär med att i smyg sälja sin fars kamera. Idag säljer han sina bilder till konsthandlare för hundratusentals kronor och har förlåtits av sin far.

Även om naturintresset alltid funnits där hade Erik Malm andra intressen som styrde hans yrkesval. Han utbildade sig till musiker och arbetade i många år som klarinettist. Även om han slutade med det så finns musiken kvar hos honom. Han säger själv att han inspireras mer av musiker än andra fotografer och att åren som yrkesmusiker också gett honom mycket som naturfotograf.

Idag driver han ett familjeföretag inom ergonomi under 75-90 procent av sin tid och ägnar övrig tid åt att fortsätta finslipa sin egna stil inom naturfoto.

Var det någon specifik händelse som blev startskottet för ditt naturintresse?
–  Att vistas ute i naturen har jag älskat sedan jag var mycket liten har mina föräldrar berättat. Mer “organiserat” blev det i tolvårsåldern då min klassföreståndare och en vän till honom på en skolresa lyckades locka med mig en tidig morgon till Ölands södra udde. Det blev det stora uppvaknandet, både som fågelskådare och med fotograferingen.

Vilka motiv valde du i början?
–  Vid den tiden lyckades jag övertala min far att få låna hans enkla systemkamera med ett 50 mm normalobjektiv. Det var naturen redan från början och jag har ett vagt minne att ett av de första bilderna blev på en nyfiken och orädd rödhake som satte sig på en pinne nära mig.

Minns du den första bilden som du blev riktigt nöjd med?
–  Det var en bild från Kamajokk vid Kvikkjokk, en bild på forsen. Inget märkvärdigt alls sett med dagens ögon, men jag var stolt över den. Minns att jag gjorde en liten förstoring och sände till en tjej jag var lite intresserad av, var runt 15 år då tror jag. Det blev inget med denna tjej, vet inte om det berodde på bilden eller mig.

Höll fotointresset i sig sedan dess eller har du tagit några längre pauser?
–  I början var det fågelintresset, ekologi och etologi som dominerade, fotograferingen utvecklade sig efterhand. Drömmen om att göra en bok började efterhand att väckas och ett antal år senare blev det verklighet, trots att flera i min omgivning (dock inte min familj) sa att jag aldrig skulle fixa det. Det är inga ord som är bra att säga till mig, då blir jag väldigt envis!

Din karriär består bland annat av sex år som professionell klarinettist och utvecklare av ergonomiska arbetsstolar – har du försökt livnära dig enbart på fotograferandet?
–  Nej, jag har inte aktivt försökt försörja mig på fotograferingen. Inom musiken nådde jag det jag ville, men slutade ändå. Saknar musiken, men inte yrket. För mig är det viktigast att naturen och fotograferingen ger mig själslig stimulans. Att leva på foto är tufft idag och “brödfödefotografering”, alltså sådant som man kanske måste göra för att överleva, men som man egentligen inte vill göra, är inget för mig. Med upplägget jag har idag är jag fri att göra det jag vill. Arbetar ca 75-85% i familjeföretaget (varierar alltså lite) och kan sedan göra precis den fotografering och de projekt jag verkligen brinner för.

Idag omnämns du ofta som en av de fotografer som kan tjäna en hel del pengar på sina bilder – kan du dela med dig av några försäljningspriser för dina verk?
–  Mina marknader är i främst USA, Storbritannien,Tyskland, Australien och lite i Sverige. Det är konstsamlare som är mina kunder och det hela började med stor tur efter en föreläsning jag gjorde i New York för några år sedan. En förmögen och fotointresserad konstsamlare och dennes gallerikontakt var där och gillade mina bilder. Detta ledde vidare. I Sverige är prisbilden än så länge lägre, men fotografi verkar stiga i anseende och därmed i pris även om det lär ta tid innan det når de amerikanska nivåerna. De högsta priserna har rört sig på sexsiffriga belopp, men mer vanligt är de femsiffriga.

Vad tror du det är som gör att dina bilder fått ett sådant värde?
–  Nu förmedlar jag bara det som mina konstsamlande kunder sagt till mig: Fotografin, och då i synnerhet naturfotografin och då ännu mer i synnerhet fotograferna anses ha mycket svårt att skapa sig en personlig och unik stil/profil. Lägg en miljon bilder från låt säga de tusen mest namnkunniga naturfotograferna i världen på ett stort bord. Vi har aldrig sett bilderna innan och vi vet alltså inte vem som tagit vilken bild. Hur många av dessa bilder kan vi direkt på unik stil knyta till någon speciell fotograf på samma vis som vi lätt särskiljer Picasso från Monet, Mozart från Beethoven, Michael Jackson fån Beatles etc. En? Två? Tre? Någon alls?

Det är just det, återigen sagt av mina kunder, som tydligen gjort mina bilder intressanta. Att jag lyckats skapa mig en egen stil, som därtill är erkänt mycket svår om ett perfektionistiskt resultat är det som eftersöks. Jag påstås ha skapat mig en nisch och perfektion där jag nästan är helt ensam mitt emellan den traditionella fotografin och måleriet. Att nå ett liknande måleriskt resultat med en pensel är också det extremt svårt, vilket den kände fågelmålaren Lars Jonsson också nämnde vid ett tillfälle när han fick se mina bilder stort utprintade. Det är det unika och personliga uttrycket som väcker samlarens intresse, åtminstone mina, samt att bilderna dessutom är emotionellt starka i deras ögon. Dessutom blir det intressant om man anses vara en bland de första med något, inte att vara en kopia på någon annan.

Därtill är jag mycket begränsad i mina upplagor, 1 till max 3 exemplar per motiv oberoende av bildstorlek.

Hur skulle du själv vilja beskriva din fototeknik?
–  Tror de flesta skulle beteckna den som “impressionistisk/expressionistisk”, men jag vill inte stanna här. Jag hoppas också kunna nå mer modernistiska uttryck när detta känns rätt utifrån vad jag vill uttrycka både intellektuellt och emotionellt. Just detta är alltid utgångspunkten i mitt skapande, inte tekniken i sig. Den är bara ett medel att nå det konstnärliga uttrycket.

För en lekman känns det väldigt märkligt att höra dig berätta på Naturfotodagen om tio eller femton sekunders slutartid på fri hand och ändå kunna visa upp skärpa i bilderna – hur fungerar det egentligen?
–  Vid den “måleriska” fotografin använder jag slutartider från ca 1/30 sekund upp till ca 30 sekunder, i stort sett alltid på frihand. Bara när jag har mina tunga telen använder jag stativ ibland för att inte helt förstöra ryggen. Ur det tekniska perspektivet bygger allt på fysik, men jag kommer inte vara mer detaljerad än så, kanske i någon bok på dödsbädden, mitt Requiem.

Hur kom du på idén med att använda denna teknik?
–  Det var lite slumpen. För många år sedan, när jag fortfarande jobbade med film i kameran, var jag upp i Norge. Hade två bilder kvar på en film och jag ville göra slut på dessa för att kunna sända filmen till framkallning. Joxade till det med kameran på lite längre slutartider och en av dessa bilder blev i de ögon jag hade då väldigt måleriskt läcker. Denna bild har mina föräldrar som en förstoring.

Efter denna händelse fortsatte jag i traditionell stil när jag gjorde mina fotoböcker om Bohusläns skärgård. När min första bok premiärvisades på en fotomässa kom det fram en kvinna som beundrande undrade hur jag tagit dessa fina bilder. Med glimten i ögat svarade jag att jag bara krökt mitt pekfinger så att det sa “klick”. Faktum var dock att jag kommit till en punkt där jag tyckte att det precis var det jag gjorde. Komposition och exponeringshantering är ju bara grundhantverket hade jag börjat känna, men vad tillförde jag egentligen själv mer än att låta en teknisk apparat avbilda det som fanns framför kameran?

Då mindes jag bilden från Norge och detta blev startskottet till att försöka upprepa resultatet. Det var fortfarande innan den digitala tiden och jag vill helst inte tänka på hur mycket pengar i form av kassa bilder jag slängde i papperskorgen. Att vara nördigt envis kostade onekligen på, men det har börjat betala sig nu istället. Skam den som ger sig.

Har du några tips till de som själv vill försöka använda en något mer målande fotografering?
–  Att försöka förstå vad som egentligen händer rent fysiskt, samt förstå att det precis som när man ska lära sig att spela ett musikinstrument kräver massor, massor med övning för att nå goda resultat. Jag har säkert 50-70 olika varianter på rörelser jag använder beroende på optik, slutartid, bländare och motiv. Det är omöjligt att förmedla detta, jag har övat in det i kroppen och vet att jag har massor mer att förbättra och utveckla. Att vara yrkesmusiker lärde mig att det inte finns några genvägar till goda resultat.

Jag slogs av att din teknik tycks involvera mycket beräkningar och noga förberedelser, men att resultatet lyckas förmedla mer känslor än en “vanlig” naturbild. Är det en beskrivning du håller med om? I sådana fall – vad beror det på?
–  Nu är jag kanske krass och självklart generaliserande, men sagt med värme: I mina ögon är den traditionella/dokumentära naturfotografin, så också mina egna bilder i denna stil, oftast just bara avbildningar av motivet. Visst, jag kan göra ett utsnitt eller fånga någon häftig händelse, men inget överlåts till fantasin. Kamerans skarpa dokumentation skapar ett “färdigtänkt” resultat. Därtill, när man låter en teknisk apparat på snabba slutartider avbilda det vi med egna ögon kan se är det ytterst få som förmår förmedla ett unikt personligt resultat.

Mitt syfte med tekniken jag jobbar med är aldrig tekniken i sig själv även om jag är perfektionist i användandet av den. Det är resultatet ur konstnärligt hänseende jag eftersträvar. Med mer driven teknik är jag friare att nå goda resultat utan “tekniska bieffekter”, alltså där bristande teknik stör det konstnärliga uttrycket. Ett exempel på detta kan vara när man ser hur man rört på kameran, till exempel med parallella linjer eller dubbel/trippelskuggor, om dessa inte direkt bidrar till det konstnärliga resultatet. Jämför inom musik, falska toner, missade eller felaktiga toner ger inte samma känsla av musiken som när den framförs mer korrekt.

Jag har ägnat många års övning till att behärska tekniken, men då med enda syftet att kunna vara så fri som möjligt för att nå det jag konstnärligt vill uttrycka, det centrala i allt konstutövande enligt mitt sätt att se på saken. Jag vill framföra musikens själ, inte bara spela tonerna. Jag tycker nog inte själv att jag beräknar eller förbereder så mycket, men kanske beror det på att jag numera känner mig mer trygg med tekniken och att jag alltså då är mer fri konstnärligt.

Vad tycker du själv att din teknik tillför ditt motiv?
–  Att bilden inte blir uppenbar eller “färdigtänkt”, att den skapar något mer än det konkreta avbildandet av motivet framför kameran.

Ger du dig oftast ut med en tydlig bildidé eller dyker de upp när du väl är i fält?
– Jag har nästan alltid en mycket klar idé över vilken typ av bilder och vilket resultat jag vill ha innan jag ger mig ut, men naturligtvis uppkommer det ibland spontana situationer som kan ge goda resultat.

Har du något drömmotiv som du ännu inte fångat?
– De är många, fler än vad som går att räkna upp. Gemensamt är att de just utgör utgångspunkten till någon specifik känsla/uttryck/berättelse jag vill förmedla. Det är motiv som finns runt husknuten och sådana som finns längre bort. Inför min resa till Falklandsöarna i november arbetar jag till exempel intensivt tankemässigt med vad det är för typ av bilder jag vill ha och hur jag ska ta dem.

Vilka andra naturfotografer tycker du särskilt mycket om?
– Jag måste vara ärlig och säga att konstgrenar som musik, måleri och dans är det som inspirerar mig mest i mitt fotograferande. Bland fotografer uppskattar jag idag främst de som vågar och har förmåga att bryta mot det gängse eller som på något vis sticker ut med en egen stil. Aktuell är ju Audun Rikardsen, han lyckas inom traditionen ändå bryta ut. Anders Geidemark har också genom åren skapat en igenkännbar stil. Paul Nicklen är mycket duktig. Hans Strand, Jan-Peter Lahall, Tore Hagman, Peter Gerdehag, ytterligare namn som påverkat min egen utveckling genom åren. Jan Grahn, ständigt under utveckling, fascinerande! Pål Hermansen, ytterligare en mycket begåvad fotograf. För att nämna några jag så här spontant kommer på.

Kan du berätta lite om dina pågående och kommande projekt?
–  Närmast kommer det en bok om Arktis i samarbete med före detta SVT-meteorologen Pär Holmgen och fotografkollegan Anders Geidemark. Denna bok utgör en del i mitt livsprojekt “Dedicated Life”, vars sentens är “vad gör vi människor med våra egna liv, omgivande liv och våra gemensamma livsförutsättningar”. Detta livsprojekt innehåller flera delprojekt med motiv både från hemmamarkerna och längre bort ifrån.

Vi vet idag att flygresor är bland det mest påfrestande för vår miljö som privatpersoner kan ägna sig åt. Jag kan personligen inte låta bli att tänka på att många naturfotografer som åker världen runt för att dokumentera hotade miljöer egentligen belastar planeten betydligt mer än de flesta andra. Lite tillspetsat kan man fråga sig hur många sådana naturfotografer vår planet egentligen tål? Hur känner du själv kring den här problematiken?
–  Detta är en ytterst relevant fråga som jag själv brottas intensivt med. Jag gör allt jag kan för att verkligen begränsa mina resor i antal och när jag gör dem, koncentrera mitt arbete så att jag får största och bästa resultat redan från början. Det jag helt undviker är flyg eller helikopter med egensyfte att få flygbilder. Detta har jag inte samvete till att göra.

Är fotografier ett bra sätt att få folk uppmärksammade på hoten mot vår natur?
–  Ja, absolut! Men det krävs också en stark och engagerande historia för att fånga intresset och att detta tillsammans också lyckas väcka känslorna hos betraktarna, inte bara intellektet. Det är när känslorna väcks som något definitivt brukar börja hända.

Se fler av Erik Malms bilder här under eller på hans hemsida Erikmalm.com.