Den här reserapporten är skriven av vår medarbetare Marie Mattsson. Hennes naturbilder kan beskådas på hennes presentationssida här på Natursidan.se och på hennes hemsida MarieMattsson.se.
Tanzania. För många är det nog en dröm att få resa till detta land och åka runt i nationalparkerna för att se på alla dess exotiska vilda djur och den storslagna naturen. Jag följde med på en sådan resa i mars 2012, och jag blev förälskad direkt. Så förälskad att det tog mig mindre än ett år innan jag bokade in mig på samma resa igen. Denna gång i november 2013.
På väg mot äventyret
Redan på Arlanda mötte jag och min sambo upp med större delen av gruppen som skulle med på resan. Vi var totalt tolv personer , några bekanta och några helt nya ansikten, som skulle resa tillsammans under den åtta dagar långa safarin. Jag kunde inte låta bli att avundas de som skulle se det vilda Afrika för första gången. Det är verkligen något speciellt.
Efter första natten i staden Arusha (den där första magiska natten då man inser att man är framme vid destinationen och har hela äventyret framför sig), åt vi en härlig frukost bestående av färsk frukt, pannnkakor, omelett och färskpressad mangojuice. Snart var bilarna packade och vi begav oss mot Lake Manyara National Park. Under bilresan kom alla minnen från den förra resan smygande tillbaka; de skumpiga vägarna, dofterna, människorna, husen, boskapen. Det kittlade i magen av förväntan.
Första anhalten: Lake Manyara
Lake Manyara omges till stora delar av en grundvattenskog. Grundvattnet ligger väldigt nära markytan och bidrar till att vegetationen är grön och tät året runt. Torrperioden hade i år dragit ut på tiden och landskapet vi sett hittills hade varit väldigt torrt. Här var det dock grönt och friskt! I det regnskogslika landskapet såg vi silverkindade hornkorpar nästan överallt. Förunderliga fåglar med ett uråldrigt utseende. Där var också en hel del apor; babianer och gröna markattor satt här och var i träden och på marken längs vägen.
Dagens game drive avslutades med en otroligt fin upplevelse, där vi fick se en liten hjord elefanter bada i en pöl vid sidan av vägen. Det kändes magiskt att få vara publik till ett sådant skådespel, och vi stannade ända tills de badat klart och begav sig tillbaka in i skogen. Väl hemma på lodgen åt vi en god middag och efter det stupade vi alla i säng. Eftersom vår resa var speciellt anpassad för fotografer så hade vi ett intensivt schema med mycket mer tid ute bland djuren än vid en vanlig safari. Några sena kvällar blir det inte tal om, alla upplevelser tar på krafterna!
Geparder, giraffer och popcorn i Ndutu
Nästa anhalt var Ndutu, ett område som ligger i ett naturreservat och som är känt för att vara rikt på kattdjur, i synnerhet lejon. Men det blev inga lejon för oss denna gång. Helt kattlöst blev dock inte besöket, bland det första vi fick se var en gepardfamilj. Det var en hona med inte mindre än fyra halvvuxna ungar! Det är ovanligt att så många ungar klarar sig, ungefär 70 procent av alla gepardungar dör under de första kritiska månaderna. Mamman i det här fallet var dessutom halt, men vi kunde inte riktigt se om det var en ny skada eller inte.
Senare på eftermiddagen mötte vi en stor och respektingivande elefanthanne, som var väldigt nära. Många av oss (jag inräknad) blev rätt skraja när han kort röt till efter att vi rört oss lite för plötsligt i bilen. När jag blir iakttagen av en elefanter på så nära håll känns det som att de försöker säga något. Eller att de tänker något om oss. Det är svårt att förklara, men man känner av deras medvetande på något vis. I såna stunder tänker jag på vad vi människor gjort mot dem. Det gör mig lite vemodig och samtidigt lite rädd. För det känns som att de vet.
Kvällen avslutades med en flock giraffer som behagade visa upp sig så att det passade kameran. Annars är de väldigt svåra att få bra bilder på, eftersom de är så långa och landskapet ofta är hyfsat platt. Giraffer är väldigt eleganta djur, det är så fascinerande hur de rör sig. Även när de springer ser det ut som de gör det i slow motion.
Efter game driven begav vi oss mot Ndutu Safari Lodge för middag och lite reflekterande över dagen kring lägerelden. Det är svårt att förmedla hur lycklig och tacksam jag var därute i vildmarken när jag satt där och åt popcorn, och pratade om allt som hänt och skulle hända. Jag somnade gott med den där varma känslan av äventyr i magen.
Morgonens game drive startade klockan 6 (snabbfika 05.45, på plats i bilarna 05.58) och vi fick en fin morgon med gaseller, sjakaler, giraffer som drack(!) och en hel del fåglar. Vi fick även lite tid att utforska lodgens djurliv innan vi begav oss mot Serengeti. Vi hittade bland annat en snällt poserande ödla och en bedårande liten fladdermusunge!
Snart var vi i bilarna igen, och det sista Ndutu bjöd på var ännu en gepardfamilj, en mamma med två ungar. Mamman såg till att göra oss fotografer nöjda genom att sitta på en fin gammal trädgren.
Mitt bland djuren i Serengeti
De två kommande nätterna skulle spenderas i tältläger i centrala Serengeti. Sedan förra gången hade jag längtat efter att få bo i tält och höra lejonen ryta om nätterna igen. Men för att ta sig ut till parken behöver man resa längs Serengeti Highway, en mycket skakig och dammig resa. Under den långa bilresan tänkte jag på hur alla stackars chaufförers ryggar måste ta stryk av alla gånger de kör där. Chaufförerna är beundransvärda. Särskilt våra. En vecka med tidiga morgnar och intensiva game drives där deras sinnen ständigt måste vara på sin vakt, dels för att kunna köra på de knepiga vägarna och för att de samtidigt ska spana efter djur. Sedan ska de konversera på ett språk som inte är deras eget. Min hjärna hade varit mos redan efter första dagen. De gör ett fantastiskt jobb.
Vi körde inte in i Serengeti via huvudgaten, utan körde istället genom Moru, ett fantastiskt landskap som slog det mesta jag sett i Tanzania tidigare. Det sena eftermiddagsljuset gjorde också sitt för magin. Gigantiska kopjes höjde sig över slätten, och här var grönare än det vi sett medan vi körde dit. Tyvärr var vi tvungna att hastigt köra igenom detta fantastiska landskap, eftersom vi hade långt kvar till vårt camp och solen var på väg ner. Vi hade sett några hyenor tidigare som sökt skugga i buskarna, så jag spanade ibland in i buskarna. Helt plötsligt såg jag ett djur som satt vid en buske precis vid vägen. Min första tanke var att det var en lejonunge, men när vi kom närmre såg jag att det var en leopard! Den satt upprätt vänd mot vägen och stirrade på oss. När jag insåg vad det var skrek jag (lite för högt): “LEOPARD”! Bilen tvärbromsade och i en sekund tittade den på mig innan den snabbt sprang iväg. Den sekunden var magisk, kvällsljuset från sidan gjorde att kattdjuret såg sagolikt ut och blicken var glödande intensiv. Jag förbannade mig väldigt länge efteråt att jag skrikit så högt så den blev ivägskrämd, men insåg senare att det kanske inte bara var mitt fel. Vi kom trots allt körande i ganska hög fart och tvärstannade framför den.
Omtöcknad av händelsen satt jag tyst i bilen tills nästa osannolika sak hände. En elefant stod högt upp på en jättekopje och dess silhuett avtecknades vackert mot himlen. En av oss var snabb nog att fånga ögonblicket på bild, för bara några sekunder senare var den borta.
Vi körde snabbt vidare, lite för snabbt kanske, och snart blev vi varse om varför; den andra bilen hade stannat för att titta på något. En noshörning med en unge. I Serengeti! Visserligen lite för långt bort för att få en bra bild, men det var nog ingen av oss som brydde sig om det. Vi var ensamma i det sista kvällsljuset och tittade på dessa magnifika djur i detta otroliga landskap. Vi var förstummade av vad Serengeti levererat hittills. Vi kom fram till vårt läger två timmar försent, vi fick åka sista biten i mörker och höll på att krocka med både elefanter och giraffer. Väl framme blev det middag direkt innan vi alla stupade i säng. 05:45 skulle klockan ringa igen.
Serengetis unika djurliv är hotat
Jag var lite orolig över frånvaron av lejon hittills, men det skulle vi ta igen. Under hela resan fick vi se någonstans mellan 60 och 70 lejon!
Serengeti fortsatte att leverera. Vi hade bland annat en magisk dimmig morgon med elefanter, hyenor inpå knuten i lägret, ett hysteriskt anfall av tse-tseflugor, leoparder med byten i träd och lejonungar som åt på en nyfälld zebra. Helt otroliga dagar.
Att tänka sig att det eventuellt ska dras en motorväg genom Serengeti gör mig rasande. Just nu pågår planer att genomföra detta, för att förenkla tunga transporter mellan Lake Victoria och de östra delarna av landet. Budgeten är satt och leverantörer är kontrakterade. Vägen kommer att gå längs med gränsen till nationalparken och migrationen, som består av över en miljon gnuer och zebror, behöver då alltså korsa denna väg. Det är vansinne. Om vi inte kan skydda något så unikt som Serengeti, vad kan vi då skydda?
Lyx i överflöd och ett besök i Ngorongorokratern
Efter två nätter i tält var vi ganska slut allihopa. Även om jag tycker att tältläger är det allra bästa boendet, så känner man sig ganska smutsig och trött. Det hade ju dessutom varit två intensiva dagar med knapp tid att smälta alla upplevelser. Det var ”game drive – äta – game drive – äta – sova” och sen om igen. När jag den sista morgonen tvättade mina händer i det varma vattnet som beretts åt oss utanför tältet, undrade jag om det skulle dröja tills vi kom hem till Sverige innan jag kunde bli ren under naglarna igen.
Men så långt skulle det inte dröja.
När vi på eftermiddagen rullade in på uppfarten till lodgen som skulle vara utgångspunkt för de två närmaste dagarna, märkte vi alla direkt att detta var en lyxig lodge. Vi blev mötta med fruktdrinkar och så fick vi blöta handdukar så vi kunde torka av det tjocka lager av damm som satt sig i ansiktet under bilfärden dit. Sedan blev vi kallade till briefing(!) i loungen. Det var många av oss som höll på att tappa hakan när vi fick höra om all inclusive, väckning med te/kaffe/varm choklad på rummet, pool med vacker utsikt, valbara lunchlådemenyer och allt vad det var! Väl installerade på “rummen” fick vi också oss en smärre chock (av det bra slaget). Det var enorma bungalows med lika enorma terrasser med utsikt över en grönskande dal. Och det fanns en kuddmeny om man önskade en skönare kudde..! Dessutom fick vi en härlig överraskning när vi kom tillbaka efter den jagvetintehurmångarätters-middagen; värmekuddar i sängarna! Och en chokladbit! Det var verkligen tacksamt efter tältlägret, även om jag älskar att bo i tält i vildmarken med djuren och ljuden. Alla var lite sådär fnittriga den där första kvällen, och det kändes extra fint att ha ytterligare en natt på denna lyxlodge.
Morgonen efter (vi fick en timmes sovmorgon!) begav vi oss mot kratern. Ngorongorokratern är ett “måste” om man besöker Tanzania, där finns väldigt många däggdjur på en liten yta och vill man se noshörning så är detta stället man har störst chans att se den. Själv är jag inte helt förtjust i den här parken, mest för att där får man inte känslan av vildmark. Tidigare under resan hade vi nästan hela tiden varit ensamma bland djuren, förutom vid leoparderna i Serengeti. I kratern får man trängas med andra bilar så fort ett lejon visar sig, men november är lågsäsong och det var inte så farligt mycket folk där ändå. Våra dagar i Serengeti var svårslagna, men vi fick uppleva riktig närkontakt med en lejonhona som sökte svalka i skuggan av vår bil! Vi njöt av stunden ett bra tag, hon var så nära så man kunde ha klappat henne om man velat. Till slut var vi tvungna att åka vidare, men hon brydde sig inte det minsta om motorns vrål när den startade. Hon låg lojt kvar med tassen på däcket och bakbenen under bilen. Bilen gick inte att flytta, så vi löste det slutligen med att försiktigt hälla lite vatten på henne. Då reste hon lite irriterat på sig och gick vidare för att lägga sig under nästa bil.
Innan vi lämnade kratern så fick jag se en av fågelarterna på min önskelista; Hammerkop (skuggstork, se bild här under). Snälla chauffören Toyota hade hört mig fråga efter den nästan varje dag och han hade under dagen åkt förbi samma plats tre gånger. Vi hade undrat lite vad han spanat efter, men den tredje gången satt den där! Ljuset var knepigt men jag lyckades oväntat bra under de rådande förhållandena. Jag blev väldigt glad över att han verkligen ansträngt sig för min skull.
Eftersom man bara får vara nere i kratern i sex timmar så kom vi ganska tidigt hem till lodgen. Då blev det tid att ta det lugnt lite och bada i poolen. Precis när jag kom gående till poolen så säger en i personelen till mig att det står en stor elefant i dalen. Helt fantastiskt, de som var i poolen kunde alltså titta ner i dalen från där de var och se elefanten där den stod. Det går inte att beskriva trivselkänslan i det ögonblicket med ord!
Tarangire – Elefanter överallt
Safarin började nu närma sig sitt slut. Sista stoppet var Tarangire, en park med mycket elefanter och vackra baobabträd. November är en extra bra månad för att få se elefanter där, och det blev vi varse när vi rullade in mot lodgen. Vi möttes av en hjord elefanter som i princip befann sig utanför receptionen! Ett härligt mottagande. Lodgen för natten var Tarangire Safari Lodge, en favorit från förra resan. Här skulle vi också bo i tält, om än på betongfundament. Det skulle bli ett fint avslut på safarin.
Efter en god lunch med bland annat en helt oslagbar löksoppa, hann vi med några dopp i poolen innan det var dags för eftermiddagsturen. Poolen var elefantfri, men elefanterna var kvar på området och vi fick bland annat se en ung elefant gå loss på en vattenslang. Det är så det ska vara, vildmarken inpå knuten!
Snart var det dags att bege sig in i bilarna igen. Det var en väldigt fridsam kväll och alla kanske var lite ovanligt tysta för att vi visste att snart var det slut. Vi såg många elefanter som rörde sig i landskapet, och vi hade också turen att få se en liten unge på nära håll! Vi stannade länge och tittade på hur den undersökte sin omvärld och lekte med pinnar. Det är något särskilt med dessa stora djur. Efter alla vi sett under bara denna dag, var det svårt att tänka sig att elefanten kan vara utrotad i Tanzania om fem år om utvecklingen fortsätter som den gör nu. Den trenden måste vändas. Tjuvjägarna får ett allt starkare grepp, och det är inte bara några killar med gevär utan tungt beväpnade organisationer som inte skyr några medel. I år har Tanzanias regering börjat införa militära styrkor i parkerna i jakt på tjuvjägare. Att ta i med hårdhandskarna må vara bra, men så länge marknaden för elfenben är lukrativ, kommer det bara komma nya tjuvjägare. Vi behöver göra något åt roten till problemet; Kina och Vietnam är de största bovarna. Det handlar om statussymboler och potensmedel. Vi måste jobba bort dessa urgamla föreställningar och få dem att inse vad som håller på att hända.
Den sista natten försökte jag verkligen hålla mig vaken, det var mycket liv utanför tältet och man vill ju bara inte missa allt det spännande som händer därute. Att ligga och lyssna på lejon, elefanter och zebror i nattens mörker är bland det bästa man kan uppleva.
Tyvärr somnade jag ganska fort. Jag vaknade till ett ögonblick mitt i natten för att höra ett lejonvrål, men det gick bara inte att hålla sig vaken mer än några sekunder. Kroppen och hjärnan ville inget hellre än att ta igen sig efter allt den varit med om de senaste dagarna.
Den sista morgonens game drive var väldigt vacker, vi hade i början ett sällsamt rosa ljus som nästan såg overkligt ut. Vi såg fler elefanter, vi såg impalor, vattenbockar, mungos och två sjakalfamiljer som var morgonpigga och på lekhumör. Sedan åkte vi hem mot Arusha för att ha en avskedslunch med hela gänget. Alla var lite vemodiga och tysta, men många av oss hade ett par dagar kvar tillsammans. Vi skulle smälta våra intryck under några stillsamma dagar på Zanzibar.
Det blev ett nära till tårar-avsked på flygplatsen i Arusha innan vi steg ombord på det lilla enmotoriga planet som skulle ta oss på en 1 timme och 40 minuters lång resa mot Zanzibar. Det hade varit en fantastisk safari och så här en dryg vecka efter att jag landat i Sverige igen, sitter den varma känslan kvar.
/Marie Mattsson
