Brutus Östling om naturfoto och sin nya bok

Brutus Östling är aktuell med sin nya fotohandbok “Konsten att fotografera fåglar och andra djur”. Vi ringde upp honom för att prata om boken, trender inom naturfoto och hur det är att vara naturfotograf på heltid.

Brutus Östling drömde om att bli fotograf redan som 14-15-åring i början av 1970-talet. Men det skulle dröja ytterligare 20 år innan han höll i en kamera igen. Istället började han sin publicistiska bana som förläggare. Redan 1981 startade han förlaget Symposion som sedan dess gett ut skönlitteratur, poesi och inte minst facklitteratur.

För till slut hamnade kameran i Brutus hand, men då i samband med att han började med dykning 1996. Efter ett år hade han sålt sitt första reportage och efter ett år hade han nästan 100 dyktimmar. Det höga tempot har sedan dess präglat Brutus Östlings arbete. Efter tre år med dykfotografering och flera publicerade reportage snubblade han in på nästa yrkesbana av en ren slump.

På en reportageresa om grottdykning i Florida kom en grönhäger att förändra hans liv. Han tog några bilder på den för honom helt okända fågeln och blev så begeistrad i dess udda utseende att han började ta reda på mer om den och fick igång ett intresse för fåglar i allmänhet. Efter några månaders fotograferande beställde han ett 600 mm-objektiv, ett nytt kamerahus och en telekonverter för att kunna komma nära sina nya favoritmotiv. Efter fem års fotograferande, lagom till att han avbetalat sin utrustning, var det dags för den första boken – “Mellan vingspetsarna. Bilder ur fåglars liv – från Öland till Antarktis”. Boken valdes till Årets pandabok av Världsnaturfonden (WWF) och nu började det rulla på jobbmässigt.

En annan vändpunkt kom en dag som såg ut att bli riktigt usel. Brutus berättar om dagen på en bristfällig mobiltäckning medan han kör genom Skåne. Han har klämt in den här intervjun mellan en skolavslutning och en stundande resa till Rumänien med “en workshop och tv-press-grej”.

– Dagen började med att jag tappade min dator i vattnet. Jag var riktigt irriterad och bedrövad. På kvällen hörde min agent äntligen av sig. Han skulle ordna så att jag fick göra en kalender i USA, men när jag fick ett sms på kvällen blev beskedet att det inte skulle bli någon kalender. Istället ville förlaget ha en bok om pingviner. Detta var i kölvattnet efter succén med filmen “March of the Penguins”. Kruxet var att jag bara hade tre månader på mig att fota, skriva, layouta och trycka boken.

Lösningen blev en tre veckor lång fotoresa till Falklandsöarna och att bokens författare Susanne Åkesson fick skriva bildtexter till bilder som ännu inte fanns. Men deras samarbete visade sig fungera alldeles utmärkt och boken “Pingvinliv” blev utsedd till Årets pandabok av WWF.

Samma år som “Pingvinliv” kom ut utsågs han till Årets naturfotograf av Naturvårdsverket och året efter gav han ut både “Fantastiska fåglar” och “Örnarnas rike”, som även den blev Årets pandabok. Två år senare återförenades Brutus Östling och Susanne Åkesson i boken “Att överleva dagen” som vann Augustpriset i fackboksklassen. Sammanlagt har han sålt ungefär 200 000 exemplar av sina böcker i Sverige och har gett ut flera av dem i USA, Storbritannien och andra länder. Det må ha tagit fem år för Brutus att slå igenom som fågelfotograf, men sedan dess har det gått undan med en oerhört hög produktionstakt.

Brutus höga tempo och förmåga att vända motgångar till något kreativt går igen i många av hans berättelser om sitt arbete. Han är en person som verkar älska det han gör och som utstrålar en stor entusiasm. På sina föreläsningar har han en sådan berättarlystnad att han trycker in oerhört många ord under den tid han har på sig och fortsätter gärna prata efter applåderna.

Personer jag pratat med som gått fotokurs hos honom beskriver honom som “oerhört generös och ödmjuk”. Hans många utmärkelser och framgångsrika böcker till trots har han fortfarande en ödmjuk inställning till fotograferandet och hjälper eller förklarar gärna för nybörjare som behöver hjälp.

Du är en av Sveriges mest välkända fågelfotografer – hur går det för dig att överleva på ditt yrke?
– Det går inte att leva på att sälja fågelbilder i Sverige. Jag har haft tur. Mina böcker har sålt bra och att jag säljer enstaka bilder utomlands. Jag har en del föredrag utomlands som också ger bra betalt. Bildvisningarna här hemma ger ju betydligt mindre men dom är många. Slutligen håller jag varje år några kurser, jag tycker det är så jäkla roligt att lära ut.

Idag är det ju vanligt att fota fåglar från gömslen eller att mata fram rovfåglar. Tycker du att det är luddiga gränser mellan att fota i hägn, fota tränade fåglar, fota vid åtel och att sitta i gömsle?
– Det finns inga gränser. det gäller att respektera det du fotograferar. Någon gång har jag fått frågan av någon fotograf i publiken om det inte är “fusk” att fotografera örnar vid åtel, men då har jag frågat dem hur de får sina småfågelsbilder. Oftast inser de sitt misstag. Jag brukar säga att matningen är en “win-win”-situation, fotografen får bilder, fåglarna får under det svåra vinterhalvåret mat.

Vad utmärker då en bra fotograf idag när det går att få så mycket hjälp med att komma nära fåglar med guider och gömslen? Många fotografer har ju fotograferat samma fåglar från samma gömslen.
– Man känner kanske igen vissa saker, men det spelar väl ingen roll? Det är samma fantastiska upplevelse att se havsörnar jaga oavsett vem du är och om du har kamera eller bara njuter av upplevelsen. Jag förstår inte riktigt vad du menar eller var du vill komma med det här.

För Brutus Östling är det inte frågan om en likriktning av fotografkåren och att prata om fotograferande som en tävling är enligt honom helt ointressant. För Brutus är det en fråga om att fler får tillgång till intresset.

– Det är så jädra roligt att så många går ut och fotar och får fantastiska bilder. Det som håller på att hända är att det tas fantastiska bilder av amatörer. Proffs kanske kan överleva på bilderna, men det finns mängder av amatörer som tar jättebra bilder med billigare utrustning. Det är det som har gjort det så roligt.

Sedan kommer Brutus in på hur naturfotograferandet har ändrats. Förr skulle hela fågeln vara med på bild och naturfotografer skulle gestalta en natur som vi inte påverkar.

– För mig är det mötet med naturen som är roligt. När man ser en fågel titta tillbaka på en och se ut att undra “vem är du?”. Förr var den sortens foton något man undvek, man ville renodla naturen, ett slags romantisk föreställning skulle man kanske kunna säga. Men som fotograf är du ju med där, ofta finns ju djur- och fågellivet alldeles inpå knuten.

Har det gått mer mot porträttfoto tycker du?
– Det har gått från porträtt till så mycket annat. Förr var det arten som skulle skildras, nu kan det vara mer personliga porträtt, vilket jag gillar. Jag väljer inte alltid de vackraste bilderna, jag väljer hellre en bild med ett uttryck. En annan sak som ändrats är actionbilder. På diafilmstiden kunde jag få någon bra actionbild per år. Nu när man kan slösa med bilderna och ha höga ISO-tal har det ökat antalet lyckade actionbilder. Men det är precis som med sportfoto – actionbilder ser likadana ut oavsett fotograf, porträtt och bilder i miljö brukar skilja sig mer.

Sedan ett tag tillbaka ger Brutus Östling också fotokurser och det är något han finner stor glädje av. Det var under dessa kurser som hans senaste projekt – fotohandboken “Konsten att fotografera fåglar och andra djur” – växt fram. Det var i kontakt med amatörfotografernas första steg som projektet växte och växte till att nu vara ett 330 sidor tjock både ambitiös och generös fotohandbok. Lite som Brutus själv.

– Att se nybörjare få bra bilder – det är det roligaste jag vet. Roligare än att ta bra bilder själv till och med. Att ha en kurs och se så motiverade deltagare som jag kan hjälpa, visa vad de missat och försöka täppa till så många kunskapsluckor som möjligt. Att se dem helpeppade efteråt är fantastiskt.

Vad skulle du ge för tips till en nybörjare om vilken utrustning de bör satsa på?
– Man behöver inte ha den dyraste systemkameran som nybörjare, det finns systemkameror för 3000 till 7000 kronor som håller en fantastisk kvalitet, och till en börjar klarar man sig kanske med ett 70-300/3,5-5,6 zoomobjektiv. Bildstabilisering är dock viktig. När man fotograferat lite mer vill man kanske sedan skaffa ett ljusstarkare teleobjektiv med möjlighet att använda telekonverter.

Vid det här laget har Brutus stannat bilen och jag börjar ana att det är dags att avsluta samtalet. Jag frågar honom om vad som väntar den närmsta tiden när han nu är klar med sitt stora bokverk. Han berättar att det är en del hemliga projekt på gång som inte handlar om fåglar utan om någon annan sorts djur. Han berättar också att han på tomten byggt tre gömslen och låtit bygga ett rejält fågeltorn. Det är en del av ett “långsiktigt arbete”, men också en anpassning till det faktum att Brutus har fyra barn och begränsat med tid.
– När jag inte kan åka iväg måste jag kunna arbeta hemma. Annars skulle jag bli galen. Man skulle kunna säga att gömslena och tornet framför allt har en “terapeutisk” funktion.

Innan vi säger hejdå återkopplar han till mina första frågor om gråzonen mellan olika sätt att få de bilder man vill ha.
– Jag tänkte på det vi pratade om tidigare. En bild kan ju aldrig i sig vara “fusk”.  Fusk kan man bara syssla med om det är en tävling med bestämda regler. Det är istället den berättelse som omger en bild som är det väsentliga. Den kan däremot vara sann eller falsk. Om jag säger till exempel att “det här lodjuret fotade jag här” och det inte är sant, då är berättelsen en ren lögn. Om en bild är manipulerad eller fotad i ett hägnat reservat så är det jättebra om man berättar det. När jag berättar hur det går till när jag fotar mina fåglar och hur jag gör det så blir det också en del av historien kring bilden. Ibland fungerar inte det, jag tänker inte döma någon som inte i varje ögonblick kommer ihåg att säga allt. Det skulle vara orimligt. Naturfoto är för övrigt ingen tävling, jag tror en del har missuppfattat det, naturfoto sysslar man med för att man vill något. Och för att det är roligt.