Bok om livet som “minimonster”

Guldstekel. Foto: John Hallmén 

Att skåda insekter ur ett barns perspektiv är ett alldeles utmärkt upplägg för en bok. Det visade familjen Hallmén i sin första bok “Minimonster i naturen” och det visar de även i den nya uppföljaren “Livet som minimonster”.

Guldögonslända, en vanlig art som de flesta av oss sett – om än inte så här förstorad. Foto: John Hallmén

Kunskap om insekter bortom att känna igen gråsuggor, tvestjärtar och harkrankar torde vara ytterst begränsad i Sverige och även om insektsintresset ökar (enligt ledare i nya fina tidsskriften Yrfän) så bör de flesta läsare av “Livet som minimonster” få reda på en hel del nya fakta.

Upplägget är precis som i förra boken – Hanna Hallmén skriver om olika “minimonster” som sonen Bruno tittar på i naturen. Bilderna har tagits av Brunos pappa, den prisbelönte naturfotografen John Hallmén. Kombinationen är lyckad. Bruno står för frågorna och funderingarna som inte alltid får svar i andra insektsböcker, Hanna skriver lättsamt och pedagogiskt om insekternas fascinerande liv och John tar fantastiska närbilder som verkligen framställer dem som minimonster.

– Under sin korta livstid genomgår många insekter enorma förändringar – utseende, matvanor, livselement; ibland är ingenting sig likt mellan larv och vuxen. Och ändå är de samma arter och individer; det är roligt att fantisera och filosofera kring, berättar John Hallmén.

Den 30 sidor långa boken riktar sig till barn i fyra- till åttaårsåldern, men jag, som har mycket begränsade kunskaper om insekter, finner innehållet både fascinerande och lärorikt. Föregångaren hade inte riktigt någon tydlig röd tråd, men i “Livet som minimonster” får vi följa småkrypens olika levnadsstadier.

– Boken inleds med guldögonsländan som är ett kryp som de allra flesta har sett men ganska få känner vid namn. Det i sig gör den intressant, men så har den också en spännande livscykel där den genomgår en fullständig förvandling. Äggen läggs på skaft, kläcks till bladlusfrossande larver, förpuppas i en liten silkesboll, och blir till skira sländor som gärna söker övervintringsplatser i våra bostäder. Hos de flesta småkryp får ungarna klara sig själva men i boken tar vi upp ett par undantag: vargspindeln och tvestjärten. Spindlar och tvestjärtar uppfattas av många som lite läskiga, men förutom att de är harmlösa nyttodjur så förtjänar de också ett omnämnande som ovanligt “omtänksamma”, säger John Hallmén.

Har du några tips på hur man börjar upptäcka småkrypen tillsammans med barn? Vilka arter kan vara bra att börja med?
– Jag tycker man ska utnyttja det faktum att krypen är så lättillgängliga och finns i sådan variation, även på liten yta. Börja med de ni stöter på till vardags! Att man som vuxen inte alltid vet precis vilken art det handlar om kan man vända till sin fördel: att följa upp fynd man gjort med gemensamma spekulationer och efterforskningar i böcker och på nätet kan bli en extra krydda. En mycket barnvänlig krypletaraktivitet är att vända på stenar. Jag älskade det som barn och kan fortfarande inte få nog av det. Det har ett spännande skattjaktselement inbyggt och djuren man hittar är förhållandevis lätta att se och sällan av den typ som flyger iväg på direkten.

Det är lätt att ignorera krypen i vår närhet eller att vifta bort dem som irriterande, men “Livet som minimonster” kommer troligen ge ditt barn eller barnbarn och kanske även dig själv en helt ny syn på tvestjärtar, harkrankar och guldögonsländor.

Läs mer:
• Mer information om boken och kryp-projektet på Kryp.se.
• Fler artiklar om John Hallmén.
• Artikel om förra boken – Minimonster i naturen.
• En introduktion till insekter och spindlar.

Nattslända. Foto: John Hallmén 

Sandjägarlarver. Foto: John Hallmén 

Grön sandjägare. Foto: John Hallmén