Bakgrund och intervjuer om årets licensjakt på 79 lodjur

Lodjur (i hägn). Foto: Frida Hermansson 

Den 1 mars inleddes årets jakt på lodjur i Sverige. Sammanlagt får 79 lodjur skjutas fram till den 15 april och efter fyra dagar hade 65 av dem skjutits. Nytt för i år är att även fällor får användas i jakten. Vi har pratat med Rovdjursföreningen och Naturvårdsverket om jakten och varför miniminivån på lodjur sänkts från 300 till 147 föryngringar.

Enligt Länsstyrelsen och Naturvårdsverket är jakten på lodjur till för att “reglera antalet lodjur och förebygga skador på tamdjur och renar”. 2015 skedde 98 attacker på tamdjur av lodjur varvid 220 får och två getter skadades eller dödades.

Licensjakten får ske mellan den 1 mars och 15 april och det är tillåtet att använda upp till två hundar för att jaga lodjuren. Ofta jagar hundarna upp lodjuret i ett träd tills jägaren anländer till platsen (se film här). I år är dessutom fyra olika sorters fällor godkända.

Torbjörn Nilsson, ordförande i Svenska Rovdjursföreningen, är kritisk till delar av jakten. Föreningen försökte överklaga den i Mellansverige, men fick avslag.
– Jakten i Mellansverige är i huvudsak obefogad, eftersom lodjuren gör så lite skada. I Örebro län och Västra Götalands län finns det en skadeproblematik som kan motivera en viss jakt, men frågan är om man behöver skjuta så många lodjur som man nu gör i Västra Götaland. I norra Sverige är skadeproblematiken för rennäringen tydlig, men där är det olyckligt att man nu åter tillåter jakt med fällor, som borde vara förbjudet av djurskyddsskäl.

LÄS ÄVEN: • Så känner du igen lodjursspår.

Lodjurens population har varierat kraftigt i Sverige

Lodjur (i hägn). Foto: Frida Hermansson

I dagsläget finns det ungefär 1300 lodjur i landet uppdelat på 221,5 familjegrupper/föryngringar. Det är en kraftig minskning jämfört med 2008/2009 års 290 familjegrupper, men en ökning jämfört med 2013/2014 då det bara fanns 142 familjegrupper.

För ungefär 100 år sedan var lodjuret nästan utrotat i Sverige förutom en liten stam mellan Jämtland och Västerbotten. Sedan dess har antalet varierat beroende på om lodjuren varit fridlysta eller om jakt tillåtits. Även rävskabb har haft viss inverkan på stammen.

År 2001 sattes en miniminivå på 300 årliga föryngringar (familjegrupper) för lodjur, men det målet sänktes till minst 250 föryngringar. Miljödepartementet skrev då att det berodde på satsningen på att “stärka vargstammens genetiska situation”. Eftersom rovdjuren delvis konkurrerar om samma byten “bedömde regeringen att Sverige kortsiktigt inte kan hysa en lodjursstam som motsvarar 300 årliga föryngringar huvudsakligen söder om renskötsel-området”. Däremot ansågs det att “antalet föryngringar inte bör understiga 250”.

LÄS ÄVEN: • Efter halveringen på fem år – kraftig ökning av antalet lodjur i Sverige

Förklaringen att lodjur behöver jagas för att stärka vargstammen ger inte Torbjörn Nilsson mycket för:
– Svepskäl skulle jag säga. Vargens huvudsakliga föda i Sverige är älg, som lodjuren inte vågar sig på, och vargen är inte födobegränsad i någon del av Sverige.

På Naturvårdsverket jobbar Carl-Johan Lindström både med lodjur och klövvilt och enligt honom konkurrerar vargen och lodjuren till viss del om samma föda.
– Varg och lodjur i samma område kan tillsammans trycka ner rådjursstammen. Vargen i Sverige har förvisso älg som huvudföda, men det beror på utbudet och vargen är mer av en generalist som kan ta olika byten medan lodjur är specialist på rådjur. Det kan vara tufft för vargen att ta älgar, som ju är stora och kraftfulla djur. Om det finns rådjur tar de gärna dem.

Licensjakt “om förutsättningar finns”
I rovdjurspropositionen “En hållbar rovdjurspolitik” från 2013 gjordes bedömningen “att det är bäst att besluta om en miniminivå som är så låg som möjligt utan att det riskerar att äventyra gynnsam bevarandestatus för rovdjuren. Det ger utrymme för länsstyrelsen att besluta om regional förvaltning utifrån de förutsättningar som finns i länen”. I samband med det sänktes miniminivån ytterligare till 147 föryngringar.

Hur kommer det sig då att miniminivån för lodjur mer än halverats sedan 2001? Torbjörn Nilsson menar att det inte är en enkel fråga. Han berättar att den första rovdjursutredningen lät en forskargrupp beskriva vad de bedömde skulle vara livskraftiga populationer av de olika rovdjursarterna. De bedömningarna utgjorde en bakgrund till miniminivåerna som sattes 2001.
– Fast mitt intryck är att miminivån för bland annat lodjuret i praktiken främst sattes utifrån hur många man bedömde att det fanns då – 300 föryngringar, som antogs motsvara 1500 individer. Senare sänktes nivån med 20 procent till 250 föryngringar som antogs motsvara 1250 individer. Jag tror huvudorsaken var önskemål om att minska lodjursstammen i renskötselområdet.

LÄS ÄVEN: • Lodjur kan återintroduceras i Storbritannien för att rädda landsbygden

Inför 2013 års rovdjursproposition var Torbjörn Nilsson anlitad för att göra sårbarhetsanalyser av lodjur på uppdrag av Naturvårdsverket. Läs hans rapporten här.
– Den rapporten som jag skrev innehåller en massa olika resultat, som visar hur olika uppskattningar av livskraftig population man får beroende på vilka input-data och vilket kriterium för livskraft man använder.

Så miniminivån på 147 föryngringar var alltså du med och tog fram?
– Ja, på sätt och vis. Jag gjorde ett par olika uppskattningar, med hjälp av lodjursdata från olika områden, av hur stor en lodjurspopulation behöver vara för att vara långsiktigt livskraftig. När jag utgick från data från Bergslagen fick jag den högsta siffran, 1821 lodjur, och när jag använde data från Sarek fick jag den lägsta siffran, 1179 lodjur. Av någon anledning valde Naturvårdsverket att ta den lägsta siffran, och sedan räkna bort den norska populationen, och då landade de på 870 lodjur, motsvarande 147 föryngringar. Själv tycker jag det hade varit rimligare att utgå från den högsta siffran, eller åtminstone ett medianvärde av den högsta och den lägsta siffran.

Enligt Carl-Johan Lindström på Naturvårdsverket är en av anledningarna till sänkningen av miniminivåerna att man har en annan definition 2013 jämfört med den man hade 2001, men också att det gjordes “nya beräkningar och sårbarhetsanalyser, till stöd för att definiera miniminivåerna”.

– 2013 fastslogs en miniminivå för att lodjur ska ha en gynnsam bevarandestatus, det vill säga minsta antal lodjur för att populationen ska vara livskraftig på lång sikt. Så var inte definitionen 2001. Det säger dock ingenting om hur många lodjur vi ska ha i Sverige, bara vilken miniminivå som ska gälla.

Artdatabanken har satt lodjurspopulationen under rödlistekategorin “Sårbar”.

Källor: Länsstyrelsen, Artdatabanken och SVA

Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.