Stenskvätta. Foto: Erik Hansson
I år är det 25:e säsongen som forskare på Statens Lantbruksuniversitet (SLU) studerar stenskvättor utanför Uppsala. De har bland annat kunnat konstatera att fåglarna anländer i snitt en vecka tidigare än för 20 år sedan och att deras ungar nu väger mindre än när studien inleddes.
Stenskvättor trivs i betesmarker och öppna gårdar och häckar gärna i stenrösen. De anländer till Sverige i april-maj och gärna till samma plats år efter år. På vintern flyttar de till Sahara och även om de sällan blir äldre än ett eller två år så är rekordet en stenskvätta som blev över tio år. Han har följts genom projektet och forskarna har kunnat konstatera att han fick 27 ungar och att fem av dem kom tillbaka för att häcka i samma område.
LÄS ÄVEN: • Den svenska stenskvättan som slog åldersrekord
Sämre går det dock för stenskvättan i stort. Arten har minskat kraftigt i antal sedan Svensk Fågeltaxering började räkna landets fåglar 1975 och då framför allt mellan åren 1980 och 1995. Det återstår troligen bara ungefär hälften av populationen sedan dess. Vad som påverkat stenskvättorna åtminstone de senaste 25 åren har vi fått betydligt mer kunskap om tack vare SLU:s långvariga studie.
– Att ha en så lång tidsserie är otroligt värdefullt! Annars hade vi till exempel inte kunnat se att ungarna väger två gram mindre nu än för 20 år sedan vilket tyder på att något är på tok. Dessutom är det otroligt roligt att kunna följa individerna under många år. Vi gläds när en individ som vi känner igen kommer tillbaka. Det är intressant att veta var den har häckat året innan, hur det gick med häckningen och hur många ungar den fick, säger Debora Arlt, som tillsammans med Tomas Pärt leder projektet.
Stenskvätta i lämplig livsmiljö. Foto: Erik Hansson
Eftersom studien pågått så länge har forskarna kunnat följa dels variationer från år till år beroende på väderförhållanden, men också tydliga förändringar på lång sikt. Det har gett en stor kunskap om arten och om hur jordbruksfåglar kan reagera på förändringar i klimat och jordbrukslandskap.
Forskningen har bland annat kommit fram till att stenskvättorna anländer och häckar ungefär sju dagar tidigare numera, men att de skulle behöva anlända ytterligare fyra dagar tidigare för att pricka in den tid när det finns som mest insekter. Fågelungarnas medelvikt, antal ungar och överlevnadsgraden hos vuxna fåglar har försämrats under samma tid, men enligt Debora Arlt och Tomas Pärt har de inte lyckats hitta något samband mellan temperatur under våren, som avgör hur mycket insekter som finns, och hur stenskvättorna klarade sig.
– Det tyder på att den negativa trenden beror på andra faktorer – till exempel att klimatförändringen generellt försämrat miljön för skvättorna eller att betesdriften minskat i beteshagarna, skriver forskarna i ett pressmeddelande.
De har bland annat kunnat visa att stenskvättor som häckar i bra miljöer, så som betesmarker där markvegetationen inte växer sig hög och tät under vår och sommar i genomsnitt får två ungar fler på vingarna än de som häckar i exempelvis obetade betesmarker. Detta eftersom det är lättare att finna mat i låg vegetation. Ett bra val av häckningsområde kan göra att stenskvättorna bara behöver flyga i snitt 20 meter för att hitta föda. Ett dåligt val kan innebära 70 meters flygtur per matning och med tanke på att matningen pågår 18 timmar om dygnet i 20 dagar är det en betydande skillnad.
SLU-forskarna kom också fram till att nästan hälften av de ettåriga stenskvättorna vid sin första häckning valde en sämre bomiljö trots att det fanns bättre, lediga platser. Det kan bero på att stenskvättorna väljer en miljö med sparsam eller kort vegetation i april, men att växterna sedan växer sig höga och därmed försvårar för paren när de sätter igång med matningen av ungarna. Dessutom är jordbruksmarker numera inte lika bra val i takt med att åkrar och vallar blivit större och inte lika varierade som för 50 år sedan. Stenskvättornas genetiskt styrda val har helt enkelt inte hängt med i utvecklingen av jordbruket.
Källa: SLU
